Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

”Vår självbild är större än våra kassaflöden…”

En bild från 1955 när Gais åkte ur – året efter det senaste SM-guldet.Foto: KAMERAREPORTAGE/IBL
Gais-jubel inför storpublik. Joakim Nåfors jublar efter ett mål 1989.Foto: KAMERAREPORTAGE / IBL
Fredrik Lundgren, 2000-talets store kultlirare i Gais.Foto: MICHAEL ERICHSEN / BILDBYRÅN
Jonas Lundén gratuleras av David Durmaz och Fredrik Lundgren efter att ha gjort 2–0 mot Brommapojkarna 2007.Foto: PETER WIDING / TT NYHETSBYRÅN
Fredrik Lundgren klappas om av David Durmaz efter 1–0 mot Gefle 2007 – ett av Lundgrens 41 mål på 295 seriematcher i Gais.Foto: ADAM IHSE / TT NYHETSBYRÅN
Fredrik Lundgren överlycklig efter att ha gjort 2–1 mot Elfsborg 2007.Foto: ADAM IHSE / TT NYHETSBYRÅN

GÖTEBORG. 1969 hade Gais fyra spelare i landslaget.

Året efter åkte klubben ur allsvenskan.

Sedan dess har Gais varit i allsvenskan fyra gånger och åkt ur lika många.

Men tanken på att Gais egentligen ska spela i allsvenskan är alltid närvarande – oavsett serie, oavsett hur mycket det finns i kassan.

– Varumärket Gais står högt i olika mätningar. Men vår självbild är större än våra kassaflöden, säger ur-gaisaren och mångårige styrelseledamoten Roland Blomstrand.

Hasse Johansson med bollen under sin första säsong i Gais.Foto: BILDBYRÅN

Två av de tunga klubbarna i den svenska fotbollshistorien möts i derbyt på Gamla Ullevi på tisdag.

Men det är också två klubbar där storhetstiden ligger en bit bakåt i tiden.

Öis har tolv SM-guld, det senaste togs 1985. 

Gais vann den första allsvenskan 1925.  Det senaste av fyra SM-guld kom 1954.

1969 – samma år som IFK Göteborg tog SM-guld – fanns fyra man från Gais i fotbollslandslaget.

Janne Olsson, som senare samma år bytte Gais mot Stuttgart i Bundesliga och fick Guldbollen för sin insats i VM 1970.

Kurt Axelsson, som ett par år tidigare hade lämnat Gais för belgiska Brugge.

Fick tre öre per åskådare

Och så de 170 centimeter långa, blixtsnabba yttrarna Sten ”Pålle” Pålsson och Hasse Johansson. 

”Pålle” kom till Gais året före, Hasse anslöt just 1969.

– ”Pålle” och jag bytte ofta kant. Backarna på den tiden var inställda på att ta sin gubbe, dom blev ofta förvirrade när vi spelade. Ibland följde dom med, ibland inte, säger Hasse Johansson, som i dag är 73 år.

Det var på den tiden spelarna fick betalt efter hur mycket publik de lockade.

– Vi fick tre öre per åskådare. Mot Örebro och andra liknande lag kom det sällan under 8 000. Över 200 kronor var fina pengar på den tiden, säger Hasse Johansson som jobbade som rörläggare ända tills han blev pensionär som 65-åring.

Under sina elva säsonger i Gais fick han vara med om både medgång och motgång – som de flesta andra gaisare genom åren.

Kom fyra, tog brons

1970, året efter landslagsdebuten, åkte Hasse ur allsvenskan med Gais.

– Jag vet egentligen inte varför vi åkte ur, vi hade ett alldeles för bra lag för det. Men vi var bara ett år i dåvarande tvåan, sen gick vi upp igen, säger han.

Att Gais hade ett bra lag visade sig några år senare. VM-året 1974 nådde Gais den största framgången under Hasse Johanssons tid i klubben. De grönsvarta kom fyra i allsvenskan och fick brons.

Men året efter gick det som vanligt efter en framgång. Precis som året efter guldet 1954 åkte även Gais bronslag ur allsvenskan direkt.

– 1975 hade vi tappat lite, vi hade inte lika bra lag. Vi var för ojämna, säger han.

Hasse Johansson skjuter förbi Blåvitts Björn Ericsson i vårderbyt 1976 inför 50 690 åskådare – fortfarande publikrekord för andraserien i Sverige.Foto: KAMERAREPORTAGE / IBL

Gais har ju väldigt engagerade supportrar. Hur var det på 70-talet?

– Supportrarna var väldigt speciella för oss. Dom stöttade oss, tyckte synd om oss när det gick dåligt. Det var inte lika hatiskt som det är nu för tiden när det går dåligt, säger Hasse Johansson.

Vad är dina bästa minnen från den tiden?

– Sammanhållningen. Det är 50 år sen jag kom till Gais och många av oss som spelade tillsammans umgås fortfarande. Vi träffas varje onsdag på Gaisgården och spelar på tips och trav. Och så äter vi korv, säger han.

Mot Järla kom värsta minnet

Hasse Johansson avslutade tiden i Gais med fyra säsonger i division två, motsvarande dagens superetta.

När klubben åkte ner i division tre 1982 kom den som skulle bli alla tiders meste gaisare till klubben.

Sören Järelöv var bara 17 år när han ställde sig mellan stolparna, rekryterad av legendariske tränaren Bosse Falk.

Året före var Järelöv avstängd som ettårsfall eftersom Frölunda inte vill släppa honom till Gais.

Första året i klubben upplevde han alla gaisares kanske värsta minne, trots att där finns med plågsamma matcher att jämföra med.

Gais hade vunnit division tre nordvästra Götaland med fem poängs marginal och skulle möta okända Stockholms-laget Järla i kvalet för att gå upp i tvåan igen.

Bästa minnet från 1987 

Att det bara blev 0–0 på bortaplan i Nacka orsakade ingen panik.

Men det som utspelade sig på Ullevi 12 oktober 1982 har sitt eget kapitel i gaisarnas historiebok.

Ett långskott från Järla touchade Lallo Fernandez och gick in bakom Sören Järelöv. Gais öste på och skapade chanser, men Bengt Anderssons kvittering blev det enda målet.

– Vi var på deras planhalva i nästan 180 minuter, det var helt ofattbart att vi inte vann, säger Sören Järelöv.

Året efter kunde dock ingen stoppa Gais. Det blev överlägsen serieseger och i kvalet till tvåan krossades Mönsterås med sammanlagt 9–2.

Men det var nästa avancemang uppåt i seriesystemet som sitter ännu hårdare på Sören Järelövs näthinna och i hans hjärta.

1987 vann Gais division division två södra och tog tillbaka den plats i allsvenskan som supportrarna ansåg vara given.

Sören Järelövs finaste minne i Gais. 1987 tog grönsvart klivet upp i allsvenskan efter att ha avslutat med 4–0 mot Kalmar AIK.Foto: KAMERAREPORTAGE/IBL

I sista matchen körde Gais över Kalmar AIK med 4–0 samtidigt som Skövde tog poäng mot toppkonkurrenten Trelleborg.

– Det är mitt största minne från alla år i Gais. Ingen trodde på oss, men vi klarade det, minns Sören Järelöv.

Bäst sedan guldet

Samir Bakaou och Mikael Robertsson hade gått till Frölunda, Niclas Sjöstedt till Öis och Ulf Köhl till Elfsborg. Trots stjärntappen tog sig de grönsvarta tillbaka till högsta serien.

– De rysningarna... Känslomässigt var jag inte med om något större i Gais. När Bosse Falk började hoppa vid sidlinjen, det fanns nästan 14 000 på läktarna, firandet med supportrarna. Det var otroligt, säger Järelöv.

Målvakten fick också uppleva Gais största framgång sedan SM-guldet 1954. 1989 kom laget trea i serien, men åkte ut mot guldvinnande Malmö i semifinalen eftersom medaljerna fördelades efter slutspelet.

– Vi hade ett bra lag, hade inte tappat så många spelare. Bosse hade varit tränare sedan 1982, vi hade flera egna spelare i laget. Vi hade jobbat ihop till en bra placering, säger han.

”Vi tjänade väl minst”

Och för ovanligheten skull åkte Gais inte ur serien direkt efter en framgång. 

– Det har ju aldrig funnits pengar i Gais, men kanske fanns det lite mer efter 1990–1991. I efterhand hörde jag att det kom dyrare värvningar. Vi som var trogna klubben tjänade väl minst, säger den förre målvakten.

Sören Järelöv – alla tiders meste gaisare med 323 seriematcher.Foto: PONTUS HÖÖK

Sören Järelöv hann vara med i både Uefacupen mot Spartak Moskva (1–4 borta, 1–1 hemma) och spela ytterligare tre säsonger i allsvenskan innan han fick avsluta Gais-karriären efter 323 seriematcher (133 av dem i allsvenskan) som division ett-målvakt 1995.

Men den fortsatte när IFK Göteborg, mitt i Champions League-satsningen hörde av sig efter säsongen 1995.

Tiden hos Blåvitt innebar inte bara att han exempelvis fick chansen att hoppa in när Thomas Ravelli blev utvisad mot Besiktas i Champions League och att stå mot PSG.

Mycket måste stämma

Betalningen blev också en annan än i Gais.

– Det var först då som jag kunde tjäna lite pengar, det blev lite ekonomisk bonus efter alla år i Gais, säger han.

Järelöv upplevde motgångar och framgångar i ett stundtals svajigt Gais.

Varför är det så svårt att nå stabilitet i Gais?

– En svår fråga. Men delvis har det med ekonomi att göra. Topplagen som har pengar säljer spelare. Men det gjorde aldrig vi. Det är också så mycket mer som måste stämma med tränare och allt omkring. Där har Gais sällan lyckats över längre perioder, svarar Sören Järelöv.

Fredrik Lundgren jublar efter att ha gjort 1–1 mot Elfsborg i allsvenskans i premiären 2008.Foto: LENNART REHNMAN

När Fredrik Lundgren som 19-åring började spela i Gais A-lag 1999 hade Gais precis kommit tillbaka till division ett södra (näst högsta serien) efter två säsonger i tvåan.

Gais kom tvåa i serien efter Häcken och kvalade sig upp i allsvenskan via Kalmar, som åkte ner i den nystartade superettan.

Femma – ut direkt

Lundgrens 13,5 säsonger (han bodde i Spanien och spelade i ett amatörlag våren 2003) i Gais är som en kortversion av klubbens historia de senaste 65 åren.

Ett år i gamla division ett, följt av en säsong i allsvenskan med omedelbar degradering, tre säsonger i superettan uppdelat på två tillfällen, två år i nya division (tredje serien) och så sju år i allsvenskan.

De två avslutande åren blev ett koncentrat av Gais:
2011 nådde Gais sin senaste topplacering när de kom femma i allsvenskan.

När ikonen Fredrik Lundgren klev av för gott 2012 hade Gais tagit tolv poäng och åkte ur.

En inte helt ovan position för en gaisare. Fredrik Lundgren deppar efter en förlust mot Öster 2005.Foto: PETER WIDING / TT NYHETSBYRÅN

”Vi hade väldigt roligt”

– 2011 hade vi en finkalibrerad trupp med en blandning av internationella, inhemska och nordiska spelare som fick det att klaffa samtidigt. Ett lagbygge är en precis vetenskap, vi lyckades där, säger han.

Fallet blev tungt.

– Vi tappade några spelare, fick skador. När det började gå emot gick det troll i det. I det läget handlade allt om psykologi, säger Lundgren.

När du tänker på dina år i Gais, vad dyker upp först?

– Att vi hade väldigt roligt. Jag fick chansen att spela under en rolig period, lite ovanligt i modern tid. Det var en liten guldålder för oss när det var fullt hus på derbyna och det till och med hände att vi fick flytta till stora Ullevi, svarar han.

Fredrik Lundgren under sista säsongen i Gais, 2012. Gais åkte ur efter att bara ha tagit tolv poäng.Foto: CARL SANDIN / BILDBYRÅN

Fredrik Lundgren hyllar också supportrarna.

– Vi har otroligt passionerade och lojala fans. Det finns liknande runt om i världen, men i Sverige är gaisarna ett hårt prövat släkte. När man alltid åker på en smocka så fort det börjar gå lite bra och det följs av en tyngre period då gäller det att härda ut. Sånt gör fansen lite mer hardcore, säger han.

Stolt över tiden i Gais

Nyligen samlade supportrarna in pengar för att täcka upp när klubben sparkade Bosko Orovic, som fansen inte ville ha kvar.

– Så kan det vara i Gais. Supportrarna visar att de inte gillar vad som sker, visar åt att de vill åt det här hållet i stället. För vissa utifrån är det galenskap, säger han.

– Men jag är stolt över att så många år i Gais och att jag är en del i den passionerade familjen.

Men varför följs en bra placering så ofta av en ny motgång?

– Det är märkligt, men säger en del om Gais. Det har inte varit en tillräckligt stark förening. Samtidigt är det en press att spela i Gais, det är i klass med att vara i stora klubbar. Men storklubbarna säljer spelare, går långt i cuper och så. Det har inte vi gjort. Och de senaste 20 åren har ju ekonomin inom fotbollen blivit en annan, säger Lundgren.

Dagens upplaga av Gais jublar efter att Calle Nyström gjort mål mot Halmstad 13 september.Foto: MICHAEL ERICHSEN / BILDBYRÅN

”Svårt att vara halvnöjd”

Roland Blomstrand började spela i Gais som 13-åring under bronsåret 1974.

Han tillhörde A-truppen 1980-1981, men har framförallt jobbat ideellt i styrelsen under olika perioder. Den senaste perioden påbörjade förra året.

– Det handlar om kontinuitet. När Gais har varit som mest framgångsrik har det funnits en kärntrupp och kontinuitet i en styrelse som jobbat aktivt under en längre period. Sen har klubben haft svårt att stå emot när det har gått bra, säger Roland Blomstrand.

– Gais är en klubb som har en stor press på sig. Alla vill att det ska vara en stor klubb. Det har varit svårt att vara halvnöjd, men är man inte en storklubb får man ta det lite lugnt och vara lite halvnöjd. Kassaflödena har inte varit så starka, de tar tid att bygga upp.

Inför derbyt mot Öis ligger Gais i botten på superettan. Sportsligt har det varit några riktigt tuffa år, men Roland Blomstrand ser en ljusning vad det gäller ekonomin.

– Många jobbar tillsammans och steg för steg går vi mot en stabilare tillvaro, säger han.

Gais sedan senaste SM-guldet – år att minnas

1953-1954: SM-guld 

1954-1955: Nedflyttning till division två

1955-1956: Seger i division två, uppflyttning

1956-1959: Allsvenskan

1960-1963: Division två

1964: Allsvenskan

1965: Division två

1966-1970: Allsvenskan

1971: Division två

1972-1975: Allsvenskan

1974: Fyra i allsvenskan, brons

1975: Nedflyttning till division två

1976-1981: Division två

1982-1983: Division tre

1984-1987: Division två 

1988-1992: Allsvenskan

1989: Trea, lilla silvret (kvar i allsvenskan året efter)

1993-1996: Division ett 

1997-1998: Division två

1999: Division ett

2000: Allsvenskan

2001: Superettan

2002-2003: Division 1 (tredjeserien)

2004-2005: Superettan

2006-2012: Allsvenskan

2011: Femma i allsvenskan

2012: Sist i allsvenskan, tolv poäng

2013-: Superettan