Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Skrällen efter 72 år – snuvade Blåvitt på guldet

Dragkamp om SM-pokalen 1985 mellan IFK Göteborgs Glenn Hysén och Örgrytes Conny Karlsson – de bildade tillsammans mittlås vid Blåvitts Uefacup-seger 1982.Foto: LASSE JANSSON
Janne Hellström, viktig värvning från Norrköping.Foto: BILDBYRÅN
Laget som inte många trodde på inför seriestarten 1985. Bakre raden från vänster Raymond Carlsson, lagledare, Anders ”Köla” Carlsson, Conny Karlsson, Åke Johansson, Henrik Svartborn, Anders Holmvén, Sören Börjesson, och Agne Simonsson, tränare. Mellanraden från vänster: Dennis Olsson, Jan Gidebratt, Jan Hellström, Glenn Martindahl, Piter Esberg, Tony Ohlsson, Gunnar Samuelsson och Anders Andersson. Främre raden från vänster: Hans Prytz, Peter Rodin, Sonny Åberg, Sven Andersson, målvakt, Lars Andersson, målvakt, Göran Ramstedt och Dennis Skånberg, assisterande tränare.Foto: BILDBYRÅN
Janne Hellström anfaller.Foto: BILDBYRÅN
Foto: BILDBYRÅN
Foto: BILDBYRÅN

GÖTEBORG. Agne Simonsson, Öis störste genom tiderna, hade som tränare fått bygga laget under två år.

1985 kom de två avgörande pjäserna för att klubben skulle kunna ta det första SM-guldet på 72 år.

Janne Hellström – stenhård, målfarlig anfallare från Norrköping.

Conny Karlsson – lika hård mittback när IFK Göteborg vann Uefacupen 1982.

– Conny skällde om man inte gjorde det som krävdes. Janne tog smällarna och jag sprang, säger Öis egen Glenn, som gjorde tio mål på de sju avslutande matcherna på vägen mot guld.

Dagens Öis lever med drömmen att ta klubben tillbaka till allsvenskan.

Men ingen i dagens lag kommer ihåg Örgryte IS riktiga storhetstid. För elva av de tolv SM-gulden togs före första världskriget.

Det tolfte kommer dock många ihåg.

Både öisare och andra minns finalsegern mot den tidens stora bjässe i svensk fotboll, IFK Göteborg.

– Vi hade tillräckligt många bra spelare, jag var egentligen inte överraskad att vi vann, säger Janne Gidebratt, 62, vänsterback i den klassiska klubbens senaste guldlag.

”Det kändes att något var på gång”

Fotbolls-Sverige utanför den rödblå kretsen hade dock inte lika höga tankar om Öis. Det var inte många som trodde att Agne Simonssons och Sören Börjessons lag skulle snuva Torbjörn Nilsson, Glenn Hysén, Stefan Pettersson och de andra blåvita stjärnorna på SM-guldet.

Och när den allsvenska säsongen inleddes med 1–1 hemma mot Mjällby fanns inget som tydde på att mönstret skulle brytas med det första Öis-guldet sedan 1913 (året före första världskrigets utbrott).

Men redan i den andra omgången kom den första segern när AIK besegrades med 1–0 på Råsunda.

– Vi hade många många duktiga spelare. Efterhand var det mer och mer som började fungera, det kändes att något var på gång, säger Conny Karlsson.

Conny Karlsson, Örgryte, satte stopp för favoriterna i Blåvitt med Karlssons förre lagkamrat Torbjörn Nilsson i spetsen.Foto: BILDBYRÅN
Conny Karlsson firar Öis första SM-guld på 72 år.Foto: SVEN-ERIK SJÖBERG/DN
Conny Karlsson blev tränare i flera olika klubbar efter spelarkarriären.Foto: SUVAD MRKONJIC/BILDBYRÅN

Karlsson var mittback bredvid Glenn Hysén i det blåvita lag som i Hamburg 1982 tog Sveriges första internationella titel på klubbnivå.

Efter två säsonger i kanadensiska Toronto Blizzard återvände han till Göteborg – men till Öis.

Conny Karlsson – en mittback som ställde krav

I backlinjen fanns Janne Gidebratt, Kalle Engqvist, Dennis Olsson och senare (när han återvänt efter skador) Hasse Berntsson.

Conny Karlsson kom in med en erfarenhet som ingen annan hade.

– Gjorde man fel fick man höra av det av Conny. Han skrämde kanske de unga killarna lite, men han ställde lika höga krav på sig själv som på oss andra, säger Glenn Martindahl, som på senare år är mest känd som sångaren Karl Martindahls pappa.

Jan Gidebratt, som började i Öis 1983 när Agne Simonsson blev tränare, bekräftar bilden av en mittback som ställde krav.

– Gjorde du inte ditt yttersta fick du veta det. Vi tjafsade en del, ibland kunde träningarna vara som krig. När jag ser på dagens Öis-träningar ser jag aldrig några som blir arga på varandra, det kanske är det som saknas, säger Gidebratt.

Längst bak fanns Sven Andersson

Janne Hellström, IFK Norrköpings tuffe forward, värvades samtidigt som Conny Karlsson.

– Agne spelade Conny, Sören Börjesson och mig hela tiden under säsongen. Conny var en vinnarskalle, att aldrig acceptera en förlust var hans kännemärke, säger Hellström.

– Jag var en pådrivare på samma sätt som jag var i Blåvitt. Jag ville att alla skulle göra sitt bästa på varje träning och varje match, förtydligare Conny Karlsson själv.

Bakom backlinjen fanns Sven Andersson som 1985 stod i alla matcher under den sjätte av sammanlagt elva säsonger i Öis innan han via ett år hemma i IFK Strömstad avslutade med nio år i Helsingborgs mål.

– Sven var en mycket bra målvakt, poängterar lagkaptenen och Öis-ikonen Sören Börjesson.

Sven Andersson, målvakt.Foto: BILDBYRÅN

Från sin position centralt på mittfältet var det Börjesson som styrde det blivande guldlagets offensiv.

Sonny Åberg bäddade för Börjesson

Men för att spelgeniet skulle kunna göra det som han var bäst på krävdes en hela tiden hårt jobbande och löpande duracellkanin: Sonny Åberg.

Medan Sören Börjesson gjorde elva mål (tio i serien och ett i slutspelet) står det en tvåa i samma kolumn bakom Åbergs namn.

– Vi hade flera spelare som inte betraktades som de största stjärnorna i allsvenskan, som Dennis Olsson och Sonny Åberg. Men de gjorde ett fantastiskt arbete, var väldigt viktiga när vi skapade den vinnarkultur som växte under säsongen, säger Conny Karlsson.

Till vänster på mittfältet spelade Gunnar Samuelsson, en av de fyra som spelade alla 22 matcherna i serien och de fyra i slutspelet.

– Gunnar var jättebra hela säsongen, den i laget som tog störst kliv. Han gick från att vara stabil till att bli en landslagsmässig toppspelare, säger Janne Hellström.

Glenn var den stora överraskningen

På högermittfältet fanns Hasse Prytz, som även var ytterback när Hasse Berntsson missade den första halvan av säsongen.

Guldsäsongen var Prytz femte av elva i Öis, men han återkom till klubben 2012 och var huvudtränare tills han fick sparken året efter (och efterträddes av Sören Börjesson!).

Om Gunnar Samuelsson var den som utvecklades mest under säsongen var det ändå Glenn Martindahl som blev den stora överraskningen när det drog ihop sig mot slutet.

Öis egen Glenn hade redan var i klubben i två år, men det dröjde innan han blev en startspelare under guldsäsongen.

– Jag hade jätteproblem under första halvan av serien. Jag tappade formen helt efter ett par matcher och fick spela en hel del i B-laget. Då hade jag ingen självinsikt. Nu, efter att ha varit tränare själv, har jag en helt annan förståelse för att jag inte fick spela så mycket, säger Martindahl.

Glenn Martindahl och Janne Hellström, guldmakare.Foto: BILDBYRÅN
Glenn Martindahl och Janne Hellström, anno 2002.Foto: TOMMY HOLL
Janne Hellström flyttade senare hem till Norrköping och vann SM-guld där också.Foto: LUDVIG HOLMBERG

Hellström tog smällarna, Martindahl sprang

I 0–0-matchen mot Norrköping – den femte från slutet av serien – startade Glenn Martindahl för första gången på länge.

Agne Simonsson var nöjd med vad han såg, den irrationelle anfallaren spelade från start i resterande åtta matcher (fyra i serien och fyra i slutspelet).

– De sista matcherna var helt otroliga. Jag fungerade väldigt bra tillsammans med Janne Hellström på topp. Han var bra på huvudet och en duktig targetplayer. Han tog smällarna och jag sprang. Allt gick in. Jag gjorde tio mål på de sista sju matcherna, berättar han.

Öis anfallspar blev alltmer fruktat under slutet av serien. Ändå var det nära att de blivande mästarna missade att ta en av de fyra slutspelsplatserna.

I den 21:e och nästsista matchen i serien förlorade de rödblå med 1–2 hemma mot AIK.

Örgrytes tre tvåmålsskyttar som låg bakom storsegern mot Mjällby och säkrade en plats i slutspelet: Jan Hellström, Sören Börjesson och Glenn Martindahl.Foto: BILDBYRÅN
Glenn Martindahl, tvåmålsskytt.Foto: BILDBYRÅN
Sören Börjesson, tvåmålsskytt.Foto: BILDBYRÅN
Jan Hellström, tvåmålsskytt.Foto: BILDBYRÅN

Därför krävdes det seger mot Mjällby på Listerlandet i den sista matchen för att ta en av de fyra platserna i slutspelet.

Sören Börjesson gjorde två

Malmö och Kalmar, ettan och tvåan i serien, var redan klara. 

Trean IFK Göteborg och fyran Öis hotades av femman AIK, som skaffade en bra position genom att besegra Norrköping i den sista seriematchen.

– Vi var inte oroliga när vi åkte ner till Mjällby. Vi sa att vi bara skulle ner och köra skiten ur dom, minns Janne Gidebratt.

Trots det göteborgska självförtroendet tog Mjällby ledningen tidigt i matchen.

Men Janne Hellström både kvitterade och gjorde 2–1 innan domaren blåste för halvtidsvila.

I den andra akten var det inget snack. Sören Börjesson gjorde två mål tidigt och sen fyllde Glenn Martindahl på med två fullträffar till och Öis vann med 6–1.

Ingen spännande slutminut

– Det var en lurig match, men vi var väldigt laddade och beslutsamma. Trots att dom tog ledningen blev det en lugn resa eftersom vi kvitterade och tog ledningen i första halvlek. Det blev ingen sådan där spännande slutminut, säger Sören Börjesson.

Även i semifinalen mot Kalmar hemma på Ullevi hamnade Öis i 0–1-underläge – redan i fjärde minuten.

Men Dennis Olssons kvittering och Gunnar Samuelssons ledningsmål gav vändningen. I andra halvlek stod Janne Hellström för det ena målet Gunnar Samuelsson för det andra när Öis tog en 4–2-seger och kopplade greppet inför returen.

Janne Hellström, målskytt även i semifinalen.Foto: LASSE JANSSON

I returen på bortaplan var det inget snack. När Kalmar gjorde sitt första mål hade Glenn Martindahl redan gjort två och Janne Hellström ett.

Med 7–3 sammanlagt la Öis beslag på den ena finalplatsen.

Den andra togs av IFK Göteborg som slog ut Malmö FF i semifinalen med 2–0 och 2–1.

”Vad gött att det blev Blåvitt”

Att Öis i finalen skulle kunna skaka ett av de bästa klubblag som funnits i Sverige var det inte många som trodde på.

Men den tron fanns i Öis. Janne Gidebratt minns hur det var:

– Vi åkte hem från Kalmar efter att ha spelat den bästa fotboll vi hade presterat under säsongen. När vi fick reda på vilka vi skulle få möta tänkte vi bara: Vad gött att det blev Blåvitt.

Del två i serien om Öis publiceras onsdag klockan 09.00

 

LÄS MER: Öis guldhjältar – så lever de i dag