Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

”Det var sjukt hur han bröt ned oss spelare”

Lotta Schelin tillsammans med sonen Kalle, 14 månader.Foto: HANNA BRUNLÖF WINDELL
Lotta Schelin under EM i Holland 2017 – hennes sista mästerskap.Foto: MATT WEST/REX/SHUTTERSTOCK / MATT WEST/REX/SHUTTERSTOCK/IBL REX FEATURES

GÖTEBORG. Hon kallar den ”I huvudet på Lotta Schelin”.

Så hur står det till bakom pannbenet på vår främsta kvinnliga fotbollsspelare genom tiderna?

Bra. Äntligen. 

Tack vare hustrun och sonen, snart 14 månader.

– Kärleken till Rebecca och Kalle har varit den bästa medicinen. Allt annat känns litet jämfört med det. Jag trivs så bra med livet nu.

Ni minns väl skadan?

Den mot huvudet och nacken på Lotta Schelin som 2017 gjorde att en makalös fotbollskarriär nådde vägs ände. 

Efter ett års sjukskrivning, i slutet av augusti 2018, tvingades hon berätta att hon gett upp alla tankar på att försöka ta sig tillbaka.

Då hade Lotta Schelin samlat ihop mängder av titlar och utmärkelser på fotbollsplanen.

Att räkna upp 36-åringens meriter skulle medföra att inget annat får plats här. Vi nöjer oss med att nämna åtta ligasegrar med Lyon, tre gånger vinnare av Champions League med samma lag, fem Diamantbollar, VM-brons, OS-silver och 88 mål (bäst i Sverige) på 185 landskamper.

När Lotta Schelin inte längre kunde prestera som spelare föreslog en idrottspsykolog på hösten för tre år sedan att hon skulle nedteckna vad hon varit med om – på och utanför planen. 

Ett skrivandets terapi.

Coronapandemin såg dessutom till att det inte fanns så mycket annat för henne att göra. Lotta Schelin fick trycka på pausknappen för nästan samtliga jobb och engagemang.

”I huvudet på...” släpps första oktober

Efter att hon och hustrun Rebecca, som länge arbetade på Göteborgs-Posten, hade fått ihop en halv bok tog de kontakt med Norstedts. De fick då veta att förlaget precis var på väg att ringa, och föreslå att Lotta Schelin skulle sätta i gång med just ett självbiografiskt bokprojekt.

Så nu finns den här; 208 sidor lång. ”I huvudet på Lotta Schelin” tar oss med från det att hon som ung i stort sett hade fotbollen som kudde när hon sov till 2 augusti förra året då hon: ”låg i en sjukhussäng i Varberg med mitt livs kärlek på bröstet – Kalle Schelin”.

När SportExpressen träffar Lotta Schelin för att prata om boken landar det i ett samtal om valda delar ur den: ungdomlig förälskelse, en paranoid och diktatorisk tränare, mammans sjukdom och kärlek som slår undan benen på den som drabbas. 

Och så den där lintotten som har blivit den ständigt skinande solen i hennes liv; lille Kalle, 14 månader andra oktober.

Lotta Schelin släpper nu sin självbiografi.Foto: HANNA BRUNLÖF WINDELL

Den första stora kärleken

Som 17-åring blev Lotta Schelin knockad av kärleken för första gången.

”Jag var 17 år och underbart naiv när jag träffade henne. Det kändes rätt direkt och jag föll så hårt, eller vi för varandra kanske jag ska säga. Jag levde i tron att det var mitt livs kärlek och att ingenting någonsin skulle kunna ändra på det.” (från kapitlet Kärleken övervinner inte allt).

– Jag har pratat med henne om att hon skulle vara med här. Det var asjobbigt när man var mitt i det. Jag var hur kär som helst, och så hamnar man i ett läge där man inte kan ropa ut det för hela världen, säger Lotta Schelin i dag.

Hon skriver vidare: ”Allt blev kristallklart i samma ögonblick som hon berättade om vårt förhållande för sin mamma. Det landade inte väl – för att tala klarspråk tog det hus i helvete, allt blev kaos och mamman bröt ihop. Homosexualitet var att ta allt för långt.”

Tränaren bröt ner spelarna

Hon spelade i Lyon mellan 2008 och 2016, kallades La reine (Drottningen) av publiken och vann allt som går att uppnå med ett klubblag. Under hälften av den tiden var det tränaren Patrice Lair som bestämde. Och han gjorde det på ett väldigt tufft, brutalt och bitvis direkt illasinnat sätt.

Utåt visade Lotta Schelin ingenting, men nu konstaterar hon i sin bok: ”Under de fyra åren Patrice var i Lyon åkte jag en mental bergochdalbana, hans ledarskap var extremt, det var sjukt hur han bröt ner spelare, hur han kontrollerade oss och straffade oss. I sin roll hade han sådan stor makt, den missbrukade han verkligen.”

Hon fortsätter: ”Efter ungefär 1,5 år hade han förvandlats till en diktator som inte tog in vad någon annan sa överhuvudtaget. Han blev mer och mer paranoid, läste allt som stod i tidningarna för att se vad vi hade sagt till journalister, var runt hos folk på klubben och kollade om vi spelare hade pratat med någon i ledningen.”

– Det är så komplext när man pratar om honom, lojalitet och elitidrott. Man är lojal mot laget och vill inte förstöra något när det fungerar. Han och jag snackade uppriktigt med varandra många gånger. När man får folk att må dåligt på det sätt som han gjorde... Och när det eskalerade skyddade han sig med allt han hade.

Ändå var hon fördragsam mot honom i ett läge.

– Han höjde oss till en vinnarnivå som fortfarande sitter i väggarna i Lyon. Men hans tredje och fjärde år i klubben blev ett helvete; rent brutala.

Deras sista möte var åt det mer ansträngda hållet: ”Sista gången vi sågs försökte Patrice låtsas som att ingenting hade hänt. Han tittade mig i ögonen, tryckte min hand hårt och var på väg att kindpussas. Jag drog mig undan.”

Boken ”I huvudet på Lotta Schelin” sammanfattar hennes liv och karriär så här långt.

Rebecca – den stora kärleken

2016 smyger sig kärleken på henne. Den som växer, som sedan inte går att ta sig runt och som ska bli Lotta Schelins stora. 

Under OS i Rio märkte hon att hon började ty sig till Rebecca Hedin, landslagets presschef. 

”Det kom nästan som en chock för mig, jag hade verkligen aldrig haft en tanke på att vi skulle kunna bli något mer än vänner. Av många olika skäl. Det var bara en hastig blick. Men det fanns något annat där, våra blickar möttes igen och det var något starkt.”

Enkelt var det däremot inte. Båda hade förhållanden på varsitt håll. Det var många tårar och tufft känslomässigt arbete innan Lotta och Rebecca fick ihop bitarna till sitt kärleksbygge.

Senare på hösten 2016 åkte de till New York. I en park på Sjätte avenyn hände det – frieriet.

”Jag frågade, lite på skämt ska jag erkänna, när vi skulle gifta oss, men det var ingen som skrattade. I stället började hon googla efter juvelerare och vi gick och köpte ringar när vi kom hem. Vi hade bestämt oss för nyårsafton, men kunde inte vänta längre än till julafton.”

– När man träffar människor som man trivs med, och som genererar en vänskap tänker man inte mycket längre än dit. Framför allt om man är i en relation. När detta nya landade var det bara att ta tag i det jag då hade och var involverad i. Det var inte där jag skulle vara. Efter att ha tänkt det fanns ingen återvändo.

Lotta Schelin har fem Diamantbollar, VM-brons, OS-silver och gjorde 88 mål (bäst i Sverige) på 185 landskamper.Foto: MELI PETERSSON ELLAFI / BILDBYRÅN

De ville skrika ut sin lycka

Och sedan tankarna på ett barn. 

Lotta och Rebecca satt i bilen. Lotta var deppig efter att hon precis kommit hem från EM i Holland (2017), där Sverige åkte ut i kvartsfinalen. Ett mästerskap hon genomfört samtidigt som huvudet och nacken värkte av skadan.

I boken skriver hon: ”– Jag vill inte det här mer, jag orkar inte riktigt. Kan inte du och jag försöka skaffa barn tillsammans, börja ett nytt liv, i alla fall börja kolla upp hur det fungerar?

Jag blev lite överraskad själv över styrkan som fanns i den känslan. Hela mitt liv hade fram till dess bara kretsat kring fotbollen.”

Och sedan efter flera försök; graviditeten: ”– Det är inget plus på stickan den här gången heller va? ... Eller? Är det ett plus?

Jordens fetaste plus framträdde till slut i blått på graviditetstestet och jag ville skrika rakt ut, men vi hade gäster och var tvungna att låtsas som ingenting tills vi blev ensamma. Gissa om det lät desto mer då.”

– Att vi sedan fick en pojke... Det är hur stort som helst. Allt hamnar i ett perspektiv och blir ganska litet jämfört med det.

Den bästa medicinen för dig är inte piller, utan kärleken och Kalle?

– Det var samma sak när jag var gravid. Då mådde jag i stort sett bra, men drog ner på antalet tabletter. Allt jag var orolig för löste sig på något konstigt sätt med tiden.

Så du är på din bästa plats i livet?

– Jag tycker det. Jag känner ingen stress. En positiv sak med att jag har avslutat en karriär. Jag trivs så bra med livet nu.

 

”Det svider fortfarande rent för jävligt”

LOTTA SCHELIN OM...

 

...att nu ska ”hela världen” få läsa hennes innersta tankar:

– Det är en process. Från att man kanske har något att berätta, till att ett förlag är klart, till att det drar i gång på riktigt. Alla de stegen är – shit, vänta lite nu... Jag vet att jag går utanför min zon där jag är bekväm. Samtidigt som det känns härligt, roligt och viktigt att jag har fått berätta min historia. Men också så klart lite läskigt. 

 

...att hon trots allt höll tillbaka en del:

– Det privata får fortsatt vara privat. Det är ju inte så att jag berättat varje millimeter om mitt liv. Det jag nu skrivit om är det jag anser är viktigt och angeläget. När jag skriver om mitt avslut med fotbollen måste jag också få förklara att jag hittat kärleken i livet. För just kärleken är den motvikten.

 

...om hennes kanske tyngsta ögonblick på en fotbollsplan (förlusten i semifinalen i hemma-EM 2013 mot Tyskland. Lotta kvitterade, men domaren valde att döma bort målet för ruff på tyske försvararen Annike Krahn):

– Den svider fortfarande rent för jävligt. Krahn kom fram efter matchen och sa att hon hade snubblat. Jag förstår inte hur domaren kunde döma så. Nio av tio gånger skulle det målet inte ha dömts bort.

 

...kontakten med landslaget i dag:

– Det är framför allt (Caroline) Seger och Olivia (Schough) jag pratar med. Och så Marika (Domanski Lyfors, landslagschefen) och några andra från ledarstaben. I övrigt följer jag fotbollen så mycket som man kan göra när man har en kille på ett år.

 

...om att skriva om sin mamma som lider av Huntingtons sjukdom (danssjukan):

– Här gavs jag möjlighet att lyfta en sjukdom som är väldigt ovanlig och förklara... Jag har inte hört talas så mycket om den tidigare, och ser gärna att det händer mer på forskningssidan där. Det finns i nuläget ingen bromsmedicin.

 

...om hur hon själv mår i dag:

– Om du frågat mig i somras så skulle jag ha sagt att allt var toppen. Jag började jogga och körde på i 25 minuter om än i lugnt tempo. Det är när jag tar ut mig som smärtan kommer tillbaka. Så jag måste gå skitlångsamt fram. När träningsdjävulen kommer in i mig blir det lätt för mycket. Men jag mår jättebra i vardagen och har byggt upp lite muskler.

 

...om hon kommer bli bra till 100 procent:

– Det vet jag inte. Men jag är superglad; jag har inget där jag behöver pressa min kropp för att komma tillbaka till.

Sveriges bäste målskytt genomtiderna avslutar karriären 34 år gammal.

 

LÄS MER:

Lotta Schelin avslutar karriären: ”Haft massor av tankar”