Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

”Jag ger inte upp – jag är inte sådan”

Beata Kollmats.
Foto: MICHAEL ERICHSEN / BILDBYRÅN
Foto: PETTER ARVIDSON / BILDBYRÅN

För 13 månader sedan drog Beata Kollmats, 28, korsbandet för tredje gången.

Det krävdes en ny operation i november för att hon skulle kunna komma tillbaka till fotbollen.

Först häromveckan kunde Kollmats börja träna med laget igen.

– Det har varit tufft att stå vid sidan av. Känslan att vara tillbaka på planen med laget är väldigt skön, säger Häcken-spelaren.

Beata Kollmats med GT:s Kristallkulan efter säsongen 2019.
Foto: HANNA BRUNLÖF

Förra året firade Beata Kollmats tioårsjubileum som spelare i Göteborg FC.

Det var året då hon som lagkapten skulle leda laget högst upp på pallen. Efter två andraplatser i rad, och med GT:s Kristallkulan som 2019 års bästa spelare i Västsverige, skulle det äntligen bli SM-guld.

Göteborg FC lyckades och fick fira med guldhattar.

För Beata Kollmats gick däremot hela fjolårssäsongen ut på att försöka komma tillbaka till den som börjar nu på söndag.

– Äntligen tog vi guldet som vi hade kämpat så länge för. Jag var jätteglad för mina lagkamrater och klubben. Men ändå, jag hade svårt att känna samma genuina glädje som dom som hade spelat. Tänk om jag ändå hade fått bidra med några minuter, säger hon.

Föll ihop oattackerad

Beata Kollmats hade redan fått två säsonger (2011 och 2015) förstörda av korsbandsskador.

Då i högerknät.

När hon oattackerad föll ihop under träningen 14 mars förra året kände hon igen känslan i knät. Men det var ändå annorlunda. Inte bara för att det var vänsterbenet som hade drabbats. Även båda meniskerna hade fått rejäla smällar som behövde åtgärdas.

Det tog två månader innan Beata orkade berätta i GT om sin nya skada.

Till att börja med sköt coronautbrottet inte bara upp säsongen utan även möjligheten för henne att bli direkt opererad.

– Efter operationen fick jag gå med ortros i åtta veckor, varav fyra helt i stillhet. Sen fick jag börja jobba upp rörligheten – och det tog tid, berättar hon.

Beata syntes ibland med krycka på Valhalla IP förra året.
Foto: CARL SANDIN / BILDBYRÅN

”Jag ger inte upp”

Hon började på motionscykel och gick sedan över till mer och mer styrketräning för att återskapa otränade muskler.

Men framåt höstkanten insåg både Beata och läkarna att det var något som inte stämde.

– Jag kunde inte koppla på framsidan av lårmuskeln. Jag kunde träna baksidan utan problem, men framsidan reagerade inte. Jag kunde inte sträcka ut benet ordentligt, det var stelt och knakade i knät, berättar hon.

Var du nån gång nära att ge upp?

– Nej, jag är inte sådan. Jag ger inte upp. Jag har haft mina knäproblem och har tagit mig igenom dom. Nu var det tuffare än tidigare, men läkarna sa att det skulle gå bra. Jag tvekade aldrig om att jag skulle komma tillbaka, säger Beata Kollmats.

Åtta månader efter smällen på träningen blev det en ny operation.

– Ingreppet som sådant var inte så stort, men det var nödvändigt. Inne i knät fanns en massa ärrvävnad som låg överallt och blockerade, berättar hon.

Fokus på att bygga muskler

Under två-tre veckor efter operationen fick Beata Kollmats återigen ta det lugnt. 

Men sen kom vändningen.

– Det var jättestor skillnad direkt när jag vaknade efter operationen. Och så fort jag kunde köra i gång igen kände jag att styrketräningen började bita. Det blev mycket fokus på att bygga muskler, säger hon.

När Göteborg FC plötsligt las ner 29 december kom framtidsoron dock tillbaka.

– Jag var först chockad, sedan mest tom. Jag hade trots skadan förlängt mitt kontrakt, men hur skulle det gå om klubben försvann? Det var inget bra läge att som korsbandsskadad leta efter en ny klubb, säger hon.

Beata Kollmats med Elin Rubensson och Julia Zigiotti Olme vid den första träningen med Häcken i vintras.
Foto: DANIEL STILLER / BILDBYRÅN

Tillbaka på fotbollsplanen

Men bara några dagar senare kom lugnande besked om att laget ändå skulle överleva.

Och när svenska mästarna i slutet av januari gjorde första träningen som BK Häcken hade Beata Kollmats för första gången på tio månader knutit fotbollsskorna och fanns med på Bravidas konstgräsmatta.

– Sedan dess har jag kört på egen hand vid sidan av planen där de andra har tränat. Jag har kunnat köra med boll också ett tag, säger hon.

6 april blev en ny milstolpe under rehabträningen.

– Det var första gången på nästan 13 månader som jag körde med laget, det blev en halv träning. Jag undviker spel och några andra övningar. Bara känslan av att vara med i laget igen... Det är väldigt skönt att det funkar, säger hon.

– Jag har hela tiden tillhört laget, men fått sköta all träning på egen hand. Jag är fotbollsspelare, vill inte köra rehabträning hela tiden. Jag är lagspelare, men under rehabtiden har jag varit så ensam i allt. Nu känns det riktigt bra att få vara med lagkompisarna på planen igen.

Beata Kollmats i sin nya Häcken-tröja.
Foto: PELLE BÖRJESSON / BILDBYRÅN

Samma mål som tidigare

Nästa stora steg blir att genomföra en hel träning med laget. Det stora målet därefter blir att spela match igen.

– Ingen har ens diskuterat när det kan bli, jag mår bäst av att inte tänka på det. För det ska kännas helt bra. Därför har vi inte satt upp någon speciell tidpunkt. Det får ta sin tid, jag tar det vecka för vecka, säger Beata Kollmats.

Du har kontrakt med Häcken det här året. Hur ser du på framtiden?

– Mina mål har inte förändrats. Just nu handlar det först och främst om att komma tillbaka. Sen gäller det att komma i form och bli ännu bättre än tidigare. Jag hoppas att jag har flera år kvar att spela, säger Beata Kollmats.