Bronsmans cider-imperium: ”Ingen hade trott på det här”

Som ordförande i Göteborg FC är han mitt uppe i allsvensk slutstrid och Champions League.

Men fotbollen är bara en liten del av Peter Bronsmans arbetsliv.

Den mesta tiden lägger han på Kopparberg, företaget där han är vd och huvudägare.

– Ska man räkna i tid är det ungefär 99 procent företaget och en procent fotbollsklubben. Däremot är jag engagerad i det jag gör oavsett hur mycket tid jag lägger ner, säger Peter Bronsman.

Vi träffas i det klassiska Palacehuset mitt i Göteborg. Där finns sedan några år tillbaka en av de Kopparbergs-ägda pubarna som ingår i John Scott-kedjan. I direkt anslutning till puben finns en bryggeridel.

Som vd för Kopparberg basar Peter Bronsman här. Men mannen som blev gaisare efter sin pappa är också som ordförande högst ansvarig i fotbollsklubben som sedan 1999 bär hans företags namn, Kopparbergs/Göteborgs FC.

”Ingen hade trott på det då”

När han han pratar om företaget dyker det ofta upp idrottsjämförelser. Inte minst när det handlar om att sätta upp mål. 

Visionen om att hans klubb ska kunna spela Champions League-final 2021 fick många att dra på munnen. 

– Jag brukar jämföra med när min bror Dan-Anders och jag köpte Kopparbergs bryggeri 18 mars 1994, säger han och plockar fram den tryckta företagspresentationen.

Han pekar på stolparna som visar tillväxten på 90-talet och drar fingret hela vägen mot den senaste från 2018 där värdet är över tre miljarder svenska kronor.

– Om jag hade sagt här i början att vi 25 år senare skulle sälja mer cider än vad Carlsberg säljer öl på den brittiska marknaden hade naturligtvis ingen trott på det, säger Peter Bronsman och pekar på siffran för sexan Kopparberg före sjuan Carlsberg på den brittiska marknadens dagligvaruhandel.

Han tävlar gärna. Och där finns en egenskap han gärna lyfter fram: att aldrig ge upp.

Den egenskapen ställdes på sin spets och testades under dramatiska omständigheter en natt för drygt 30 år sedan.

– Jag är väldigt tacksam att jag inte ger upp. För hade jag gjort det då hade jag varit död nu, säger han.

Dramat till sjöss

Bronsman kavlar upp skjortärmen och sträcker ut armen.

– Kolla, det är fortfarande svullet, säger han. Armen läkte inte riktigt som den skulle. Men det är okej nu, säger han.

Han har många gånger berättat hur det gick till.

– För några år sedan blev jag vald till årets entreprenör och fick vara med i världsfinalen 2013. Brittiska tv-bolaget BBC fångade upp min historia, jag säljer ju mycket i England. Den var toppnyhet, jag drog den säkert två tusen gånger, säger han. 

Han tystnar tillfälligt.

– Varje gång jag berättar den får jag tårar i ögonen, så är det än i dag, säger han med blanka ögon.

Peter Bronsman hade jobbat till sjöss i åtta år när olyckan som var nära att ta hans liv inträffade den där natten på Sydkinesiska sjön när fartyget var på väg mellan Hongkong och Taiwan.

– En kollega och jag stod vid relingen och skulle kasta några säckar i havet. En av dem fastnade. När jag skulle knuffa till den halkade jag och föll 20 meter rakt ner i havet, berättar han.

– Jag svimmade av och bröt armen i fallet. Jag vaknade snabbt, men hade bara en arm att simma med.

”Tar minst en timma att vända”

Kollegan slog larm direkt och kastade i en livboj för att markera platsen. Men stora fartyg stannar man inte så lätt.

– En sådan båt är två hundra meter lång. Tänk att du står på Ullevi bakom ena målet och ser mot det andra. Och sen är det en hel plan till där bakom. Så lång var den, dessutom gick den i ungefär 20 knop. Det tar minst en timma att vända ett sådant fartyg och då måste man göra så här, säger han och ritar en åtta på ett papper.

Medan båten försvann låg Bronsman omtöcknad i de höga vågorna och försökte hålla huvudet över vattenytan. När han såg en mörk skugga närma sig i vattnet trodde han att det var en av de många hajar som han visste fanns i området. 

– Men det var en av de säckar vi hade kastat i. Jag fick tag i den och höll mig flytande, den blev min räddning, säger han.

Halvt vilande på säcken låg Peter Bronsman och hoppades att hans fartyg skulle vända och komma tillbaka och plocka upp honom.

Vad gjorde du? 

– Jag tror inte jag gjorde så mycket. Jag fick nog en form av panik samtidigt som jag gick in i något slags försvar för att överleva. Jag kommer inte ihåg så mycket, jag var ju stundtals avsvimmad också. Men det gjorde ont som fan, jag hade ju en bruten arm, säger han.

”De hörde mina skrik”

Bronsman vet inte hur lång tid det tog för fartyget att återvända. Besättningen letade en bra stund efter sin kamrat, men hittade honom inte och var på väg att lämna platsen när någon hörde ljud de inte hade uppfattat tidigare.

– De hörde mina skrik och satte i en livbåt. Precis när dom plockade upp mig sjönk säcken jag höll i, berättar han.

Direkt efter dramatiken gick Peter Bronsman i land för gott. 

Men tiden till sjöss hade också gett honom andra minnen som han burit med sig genom livet.

Som hur det var att komma till länderna i södra Afrika. Han såg hur apartheid skilde svarta och vita åt i Sydafrika.

Och alldeles norr om Sydafrika kom han till ett Moçambique märkt av portugisernas förtryck, följt av revolution och inbördeskrig.

– Jag glömmer aldrig när jag kom till huvudstaden Maputo. Vi gick in i stan, allt var stängt. Vi såg in genom dammiga fönster i tomma butiker. På ett ställe såg vi en lång kö till en brödbutik, de som stod där fick bara köpa var sitt bröd, minns Bronsman.

– Vi gick mätta in i stan och visste att vi skulle få mat när vi kom tillbaka till båten. Att det var så fattigt i spåren av krigen visste jag inte. Där insåg jag hur jäkla bra vi har det i Sverige.

Köpte nedlagt bryggeri

Som sjöman hade unge Bronsman inte bara minnen med sig hem. Han hade även med sig produkter som senare i livet i högsta grad skulle bidra till hans yrkesval.

– När jag kom hem med konstiga ölsorter från olika länder blev jag välkänd i lilla Fjärås. Sjömanstiden är grunden till bryggeriet. Hade jag inte ramlat i sjön hade jag kanske fortsatt till sjöss. Det finns många tillfälligheter i livet, säger han.

Som när han och brorsan Dan-Anders köpte det nedlagda bryggeriet Kopparberg 1994. Bröderna satsade allt de hade plus lånade pengar.

Bryggandet av öl kompletterades ett par år senare med produktion av söt cider, som senare har följts av fler produkter.

I dag har företaget flera olika etiketter för olika slags drycker och är värderat till ungefär tre miljarder kronor. Ungefär 95 procent av dagens omsättning när det gäller ciderförsäljning kommer från utlandet.

Som huvudägare i det numera börsnoterade företaget har Peter Bronsman blivit en rik man.

Vad betyder pengar för dig personligen?

– Jag kan ha ett bra liv, ett jättebra liv. Jag är frisk, trivs varje dag. Jag har möjlighet att fortsätta skapandet. Som entreprenör slutar jag aldrig, jag ser inte pengarna som ett mål, svarar han.

– Jag är säker på att om du har pengar och tänker på det hela tiden är det inte bra. Man ska försöka vara så vanlig som möjligt. Men visst har jag möjlighet att göra saker.

”Här började stålarna komma in”

Det tog dock ett bra tag innan satsningen på Kopparbergs började löna sig. Peter Bronsman plockar återigen fram stapeldiagrammet och drar med fingret över de fem första åren.

– Här tog vi inte ens ut någon lön för att vi inte kunde det. När vi för 20 år sedan kunde börja göra det var vi glada. 

Han flyttar fingret några staplar bort till höger.

– Det var först här, i början av 2000-talet, som stålarna började komma in, säger Bronsman.

Redan innan öl och cider på allvar började spridas över världen var han genom Kopparberg sponsor till Gais. Där var han bland annat med och tog tillsammans med gamle kompisen Johan Lagerkvist fram Makrillölet.

Men när dåvarande Gais-tränaren Bosse Falk lämnade Gais för Landvetters allsvenska damlag följde Peter Bronsman med.

– I början såg jag inte en match, sponsrade bara. Men så åkte jag med till Landevi och såg anläggningen där de tränade och spelade. Där fanns inte ens riktiga läktare. Jag fick nästan ont i magen, tyckte inte att de hade förutsättningar att spela i allsvenskan. Det var inte schyst mot tjejerna att de hade sådana förhållanden, berättar han.

Sponsringen ökades. Kopparberg petades in i klubbnamnet. När klubben flyttade till Göteborg 2004 försvann namnet Landvetter – sedan dess heter den Kopparbergs/Göteborg FC.

Tog emot flyktingar

Med ett företag som genererar pengar finns även möjligheter att hjälpa fattiga människor, organisationer och andra som behöver stöd.

– Det försöker jag göra så mycket jag kan, men då använder jag mina privata pengar. Och jag ger en del även till arbetet mot cancer till exempel. Jag vill att det ska gå till så bra grejer som möjligt, säger Peter Bronsman.

Men där finns också ett engagemang genom klubben och företaget.

– 1994, när vi köpte bryggeriet, var det krig på Balkan. Bland flyktingarna som kom råkade det finnas en del som jobbat inom bryggerinäringen. Dåvarande invandrarverket hörde av sig och frågade om jag kunde ta emot några. Jag sa att visst kunde vi göra det. I dag är en av dem en av våra topptjänstemän, de flesta är kvar hos oss än i dag, berättar han.

– De hade kommit hit för en sak: de hade ett helvete där de råkade bo. Det var många fantastiska människor som råkade bo på fel plats i världen just då och som flydde hit.

För fem år sedan kom flyktingar på nytt till Kopparbergs.

– Året före den stora flyktingströmmen ordnade vi en kockskola för flyktingar här på Palace. Vi hade mycket folk här. De var bland med och serverade våra kunder, säger han.

Insatserna i olika projekt varierade, men det var lite spretigt. 

– Därför startade vi Shake Hands. I stället för att ge 20 000 hit och dit har vi nu en organisation där vi har allt på ett ställe, berättar Bronsman.

Shake Hands ligger under fotbollsklubben Göteborg FC, men sponsras av företaget Kopparberg.

– Hela grejen med Shake Hands är att det ska vara för dem som har det svårt i samhället. Det kan vara i Sverige eller i andra länder. Det kan handla om människor som drabbats av krig eller sjukdom. Det kan handla om integration eller några som behöver hjälp med att få bättre möjligheter att utöva idrott, säger han.

”En skyldighet att betala tillbaka”

Shake Hands kör fotboll med invandrartjejer och samarbetar med andra organisationer. De har bjudit in tjejer till GFC:s matcher och även tagit med dem till Elfsborgs allsvenska herrmatcher. 

– I flera av de länder som tjejerna kommer från spelade tjejer inte fotboll. Vi har gett dem chansen att göra det.

Under en period delade Shake Hands också ut fotbollar till flyktingförläggningar.

– De hade inget att göra, fotboll gillar många att spela. Det finns många fantastiska människor som kommer hit. Många är utbildade. Där finns civilekonomer, köksmästare och andra med olika utbildningar. Det är en fantastisk resurs som vi kan ta tillvara, säger Peter Bronsman.

Det senaste som startats under Shake Hands är Shake Hands Rwanda. Där ska Kopparbergs/Göteborg FC tillsammans med Mediabyrån samarbeta och stödja en grupp fotbollsspelande tjejer med intellektuella funktionsvariationer.

– Vi ska vara med fullt ut och stötta dem ekonomiskt och engagera oss. Vi har ett bra samspel, detta är ett stort projekt, säger han.

Peter Bronsman fortsätter jaga högre stolpar i företagets ekonomiska redovisningar och topplaceringar på de olika marknaderna runt om i världen där dryckerna säljs.

Och han drömmer om SM-guld och Champions League-framgångar för fotbollsklubben.

Samtidigt går satsningen på Shake Hands vidare.

– Jag tycker att det är en skyldighet för de som har kunnat bygga upp ett kapital att betala tillbaka, säger han.