Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

”Det var som att jag tappat min identitet”

Den förre landslagsstjärnan Dan Corneliusson hemma i soffan i Västra Frölunda.Foto: Stefan Nilsson
Kompisar i Blåvitt, kompisar i landslaget. Dan Corneliusson och Glenn Strömberg.Foto: ROGER TILLBERG / IBL
Dan Corneliusson under en match med landslagsveteraner efter att han slutat spela elitfotboll.Foto: BILDBYRÅN
De historiska målskyttarna när IFK Göteborg vann Uefacupen och tog sin, och Sveriges, första titel i en internationell klubblagsturnering.Foto: IMAGO SPORTFOTODIENST/ IBL
Dan Corneliusson.Foto: PER WISSING

GÖTEBORG. Dan Corneliusson är en evig hjälte i den blåvita fotbollshistorien.

Nu är ”Mr 100 Procent” en nöjd fastighetsskötare, farfar till fyra barnbarn och på väg mot 60.

– Jag kan ärligt säga att jag aldrig har mått så bra som jag gör i dag, säger han.

Möt Dan Corneliusson i en intervju om målet mot Hamburg, höjdpunkterna under karriären, motgångarna, familjen, glädjen över att gå till ett vanligt jobb och varför det aldrig blev någon återkomst i IFK Göteborg.

Torbjörn Nilsson drog en cross mot vänsterkanten.

Tommy Holmgren ryckte ner mot kortlinjen, passade in i straffområdet.

Dan Corneliusson följde med bollen åt höger, avvaktade studsen – och drog en halvvolley rakt upp i nättaket.

Perfekt tajming, ett iskallt avslut.

1–0 mot favorittippade storlaget Hamburger SV. Målet som gav Blåvitt greppet i Uefacupfinalen 1982.

– Det var på något sätt där det startade. Det var det som ledde till att jag kom ut som proffs, säger Corneliusson.

En vanlig syn i början av 80-talet. Dan Corneliusson jublar efter mål. Här firar han med Tommy Holmgren.Foto: BILDBYRÅN

■■■

Vi träffas kvart över fyra, en vanlig vardag

Dan Corneliusson tar emot i sin och familjens lägenhet i Västra Frölunda.

Han har precis jobbat klart för dagen och är hemma med hustrun Jennie och dottern Matilda, 13.

Det bjuds på kaffe och kanelbullar. Inte Hönökaka, som någon vitsig göteborgare förmodligen hade kunnat föreslå när en fika hos den förra fotbollsstjärnan från Göteborgs norra skärgård kommit på tal.

För det var ju som fiskarpojken från Hönö Dan Corneliusson blev känd i slutet 1970- och i början av 1980-talet.

– Men jag lämnade Hönö väldigt tidigt. Jag var ju bara 16 år när jag flyttade till stan. Det tog ju två och en halv timmar att åka från Hönö till Kamratgården och lika lång tid hem. Det kunde bli sent, efter elva och ibland framåt tolv på kvällen. Och det gick inte alltid att somna direkt. Sen skulle jag upp till skolan på morgonen, minns han.

En egen lägenhet blev lösningen.

– Jag fick en lägenhet, en etta, mellan Vågmästarplatsen och Wieselgrensplatsen på Hisingen. I närheten av Reine Almqvists föräldrahem. Restiden blev väldigt mycket kortare, berättar han.

Det var där killen, som innan han fyllde elva började spela i Blåvitt, bodde när han utvecklades till en av Sveriges och Europas vassaste anfallare.

Men den som tror att vägen mot det klassiska 1–0-målet i Uefacupfinalen mot Hamburg var spikrak har fel. 

För efter den allsvenska debuten (avgörande mål mot blivande klubbkamraten Thomas Wernerson när Blåvitt slog Åtvidaberg med 2–1 18 juli 1979) förstörde en knäskada stora delar av 1980.

När storsatsande Blåvitt till säsongen därefter köpte in anfallaren Håkan Sandberg hamnade Corneliusson ofta på bänken.

– Knät förstörde nästan ett år och sen kom Sandberg, det var en period då jag inte fick spela så mycket, säger han.

Men när Blåvitt gick in i Uefacupens avgörande matcher på våren 1982 kunde ingen hindra 20-åringen från Hönö att ta anfallsplatsen bredvid Torbjörn Nilsson.

Hans målkänsla var närmast unik.

1–0-målet mot Hamburg – som sen följdes av Torbjörn Nilssons 2–0 och Stig Fredrikssons 3–0 på väg mot titeln – bar en riktig målskytts signum.

– En del blev överraskade över hur jag gjorde det, men det var inte jag. Jag tränade mycket på volley. Jag kunde sätta tio av tio, jag stod och nötte sånt. Skillnaden mot många andra var att dom gärna stannade bollen för att vara säker i ett bra läge. Men jag var trygg i att sätta den på ett tillslag oavsett om bollen kom i luften eller utefter marken i andra lägen, säger han

1982 vann Dan Corneliusson den allsvenska skytteligan på tolv mål. Men den stora explosionen kom när Blåvitt säkrade SM-guldet på hösten, då det hela avgjordes i slutspel mellan de åtta bästa lagen efter att superstjärnan Torbjörn Nilsson flyttat till tyska Kaiserslautern.

I kvartsfinalerna mot Halmstad gjorde han tre av av lagets fyra mål.

I semin mot Malmö blev det tre av åtta.

I finalen mot Hammarby två av fyra.

Dan Corneliusson sköt bokstavligt talat guldet till Blåvitt.

Året efter var han med och bidrog till ytterligare ett SM-guld innan det blev en flytt till Stuttgart på sommaren.

– Jag var bara 21 år när jag flyttade till Tyskland. Med tanke på det hade jag ett fantastiskt facit i Blåvitt: Ett Uefacupguld, två SM-guld och två cupguld. Och egentligen spelade jag bara två hela säsonger, säger han.

I de blåvita historieböckerna står han bokförd för 107 mål på 165 matcher. 

På de 86 matcher han spelade under 1982 och halva 1983 gjorde Corneliusson 73 mål.

Det räckte med god marginal till hans ikonstatus i klubben och till smeknamnet.

– Det kanske finns en anledning till att jag kallades ”Mr 100 Procent”, säger han med ett leende. Det var verkligen en fin titel jag fick. Än i dag kan jag höra att lite äldre människor säger ”Mr 100 procent” när jag kommer.

1983 var året då Dan Corneliusson vid 21 års ålder gjorde sina sista matcher i IFK Göteborg innan karriären fortsatte i tyska Stuttgart.Foto: GT/BILDSERVICE

■■■

VFB Stuttgart blev första anhalten på tiden utomlands.

Klubben slogs med Bayern München, Hamburg och Köln i toppen på tyska ligan.

Med Dan Corneliusson på topp togs det första guldet på drygt 30 år.

– Det fortsatte som i Blåvitt, efter halva säsongen hade jag gjort tio mål. Det blev två till, men det kunde ha blivit många fler om dom andra bara hade släppt bollen nån gång, säger han.

Förklara!

– Det var en annan grej än i Sverige, kanske framförallt hur det var i Blåvitt. Om man hade ett bra läge satsade man själv på att göra mål, men om man kom ner mot dölinjen och fick en dålig vinkel var det ju ingen idé att försöka göra mål. Det var bättre att passa någon med ett bättre läge, säger han.

– Men så var det inte i Tyskland. Dom var så inne på att dom själva skulle bli hyllade eller något sådant. En väldigt knepig inställning. Hade dom passat mig mer hade jag gjort tio till.

När han lämnade de nyblivna tyska mästarna och flyttade 45 mil söderut var det många som inte hängde med i hur han tänkte. 

Tyska mästarna byttes mot lilla okända Como, norr om Milano.

För Dan Corneliusson var det dock ett enkelt val.

– Folk undrade hur jag kunde lämna Stuttgart och gå till Como. Men i Italien fanns den största ligan då, det var som Premier League i dag. Men varje lag fick bara ha två utlänningar‚ det var bara bra spelare som fick chansen att komma till Italien, säger han.

– Jag såg egentligen Como som en språngbräda, men jag blev kvar i fem säsonger.

Det var dock nära att planen hade fullbordats efter två säsonger.

– ”Svennis” var tränare i Roma och ville ha mig dit. Jag hade varit där och skrivit på ett kontrakt, två år plus ett optionsår. Då hade jag en match kvar med Como, mot Sampdoria, säger han och tystnar innan han fortsätter:

– Det bästa hade ju varit att inte spela den matchen med tanke på klubbytet, men du vet hur man är. Jag ville spela. Sampdoria hade en landslagsspelare som hette Mannini. När jag vid ett tillfälle hade släppt bollen kom han med full kraft. Jag såg honom inte, annars kunde jag ha dansat med och klarat mig. Han gick in alldeles för sent. Jag kommer inte ihåg allt jag har opererat här inne, säger Corneliusson och klappar sig på knät.

Kontraktet revs. Sven-Göran Eriksson valde att istället värva dansken Klaus Berggren.

Att det inte blev något med Roma är den ena av Dan Corneliussons två största besvikelser under karriären.

Den andra är att han aldrig fick chansen att spela något VM.

– 1986 var jag som absolut bäst. Om det hade blivit ett VM hade jag kunnat göra fem-sex mål för Sverige. Men det blev ju i stället den hemska upplevelsen när vi satt nere i Prag och deppade efter kvalmatchen mot Tjeckoslovakien på hösten 1985. Jag hade gjort 1–0 ganska tidigt, Torbjörn Nilsson spelade fram. Men vi förlorade, berättar han.

– Och sedan förlorade Västtyskland mot alla odds mot Portugal och vi missade VM. Det var bittert.

VM-kval, Sverige–Malta 1985: Sveriges startelva, fr.v: Glenn Strömberg, Robert Prytz, Thomas Sunesson, Dan Corneliusson, Tommy Holmgren, Sven Dahlqvist, Ulf Eriksson, Glenn Hysén, Stig Fredriksson, Andreas Ravelli och Ingemar Erlandsson.Foto: BILDBYRÅN

■■■

Tiden i Como blev sönderryckt av skador.

Problem med en hälsena och knät gjorde att två av fem säsonger förstördes.

1989 var det dags att lämna.

– Då pratade jag med Gunnar Larsson som var ordförande i Blåvitt. Dom ville att jag skulle komma hem, men hade inte råd. Det var ju före Bosman, säger Dan Corneliusson.

Innan Bosman-domen kom 1995 kunde klubbarna ta betalt för spelare även efter att kontrakten gått ut.

Och Como ville ha bra betalt för sin svensk, även när han skulle hem till moderklubben.

Lösningen blev schweiziska Wettingen, som dock hade stora ekonomiska problem och gick i konkurs ett par år senare.

1990 blev Corneliusson uppringd av en annan svensk klubb.

– Malmö FF var på väg att åka ur allsvenskan. Tord Grip, som jag haft redan i pojklandslaget och som var kompis med Svennis och hade följt mig mer än många andra, var klubbdirektör då. Han ringde och bad mig komma dit, säger Corneliusson.

Det blev två och en halv säsonger i Malmö. Spelmässigt gick det bra, men det var där som hans problem startade.

– Min dåvarande fru flyttade hem till Göteborg med våra två söner ett år innan mitt kontrakt gick ut. Jag bodde kvar själv sista året, säger han.

När kontraktet gått ut ville Malmö förlänga, men Corneliusson valde att flytta till Göteborg.

– Jag kände att jag ville hem, annars hade jag ingen chans att träffa barnen, säger han.

Dan Corneliusson kände att han hade mer att ge på fotbollsplanen och hade ett snack med IFK Göteborg.

– När vi mötte Blåvitt med Malmö en gång pratade jag med Roger Gustafsson, som var tränare då. Och dom var intresserade. Men det var ju fortfarande före Bosman. Det skulle kosta Blåvitt väldigt mycket att värva mig från Malmö, säger han.

Att det trots möjligheterna inte blev någon återkomst i Blåvitt, hur upplevde du det?

– Jag tycker att det är lite tråkigt. All heder till Malmö, för dom var hur bra som helst mot mig. Men som gammal blåvitare från knatteåldern… Mitt hjärta är ju Blåvitt naturligtvis, inte Malmös, svarar han. 

För att rädda äktenskapet och få umgås med barnen flyttade Corneliusson hem till Göteborg.

Karriären på högsta nivå var därmed över.

Han tog ett uppehåll, spelade sedan med Qviding innan skorna hamnade på hyllan efter två säsonger i Karlstad.

– Min gamle kompis Håkan Lindman var tränare där och ringde och frågade om jag ville spela för dom, då låg jag i skilsmässa. Det var bara skönt att komma i väg, säger han.

Dan Corneliusson med bilden som visar hur han lurade blivande klubbkompisen, och dåvarande Åtvidabergs-målvakten, Thomas Wernerson i sin allsvenska debut.Foto: LENNART REHNMAN

■■■

– Som du ser: Jag har aldrig mått bättre än vad jag gör nu. Men det är fan att det skulle ta så många år, säger Dan Corneliusson och visar med ansikte och kroppsspråk att han menar vad han säger.

– Men det är ju tack vare min fru Jennie. Vi träffades för ungefär 20 år sen. Det är hennes förtjänst att jag är där jag är i dag.

Redan under Malmö-tiden började han hänga mycket på krogen. Och det blev inte mindre alkohol när han flyttade hem till Göteborg som före detta fotbollsproffs.

Dan Corneliusson blev dömd för rattfylleri tre gånger, vid ett av tillfällena fick han avtjäna en månad på öppen anstalt.

– När jag tänker tillbaka ser jag hur vansinnigt det var. Det känns som att det inte var jag. Jag mådde inte så bra dom åren fram till det. Men det är väldigt många år sen, jag har verkligen lagt det bakom mig, säger han.

Förvandlingen från firad fotbollsstjärna till ett liv utanför planen tog styggt på Corneliusson.

– Övergången är mycket tuffare än man tror. Att hela livet bara hålla på med det jag gjorde och bli hyllad och det ena med det andra. Och sen ingenting. Jag var inte ute efter ryggdunkningar som många andra, men...

... du saknade ändå dunkandet i ryggen?

– Nej… Men den tomheten... Jag visste inte vad jag skulle jobba med. Den biten var svår. Det var som att jag tappade min identitet.

Men efter sju år utomlands, hade du inte tjänat tillräckligt för att inte behöva jobba?

– Nej. Hade det varit nu hade jag klarat mig, absolut. Men det var inte lika mycket pengar på den tiden som det är i dag. Sen skilde jag mig och jobbade inte under flera år i början när jag flyttade hem. Ska man försörja fem stycken går pengarna åt även om du har lite grann, säger han.

Dan Corneliusson 2013, då han var med i Mästarnas mästare på SVT.Foto: PER WISSING

■■■

Som välbetalt proffs i Tyskland, Italien och Schweiz vande han och familjen sig vid en annan situation.

– Det blev ju en del klockor och bilar till exempel. Första året i Italien köpte jag en Merca, den var stor som ett skepp, säger han.

Nu har familjen Corneliusson mindre pengar att röra sig med. Man tjänar mindre som fastighetsskötare än som fotbollsproffs.

– Jag började jobba med en kompis som hade ett eget företag som jobbade med portar och sånt. Det höll jag på med i fem år. Och nu har jag varit fastighetsskötare i tio år. Det är fantastiskt. Det är omväxlande och vi är mobila. Jag har hand om tio områden runt om i stan, säger han.

Och Dan Corneliusson, som fyller 60 nästa år, återvänder till hur han mår nu för tiden.

– Jag kan ärligt säga att jag aldrig har mått så bra som jag gör i dag. Inklusive fotbollsåren. Då var man ju hyllad och den biten, jag älskade det jag gjorde. Jag skulle inte vilja byta bort en enda sekund av det, säger han.

– Men jag skulle inte heller vilja byta bort dom här tunga åren heller. Det gör att jag är ännu mer tacksam i dag när jag har det bra. Om jag inte hade haft de jobbiga åren hade det bara varit en räkmacka hela livet.

Han tystnar innan han fortsätter:

– Man behöver inte vara miljonär. Vi har det jättebra med våra två löner. Jag har haft möjlighet att leka av mig som proffs. Jag kunde göra vad jag ville, köpa vilken bil jag ville. Dom som aldrig har känt på det tror att det bara är en lycka, men det är det ju inte. Jag har aldrig haft det så bra som nu.

Han pratar mycket om vad som betyder mest.

– Det är ju familjen. Jag har Jennie och Matilda här. Äldste sonen Sebastian blev polis och flyttade till Ystad, den nye Wallander, haha. Och Alexander bor i Öjersjö, inte långt från Anders Svensson. Och så har jag har fyra barnbarn. 

Dan Corneliusson har också hittat nya intressen.

Utöver att titta på fotboll och en del annan idrott på tv har han fått en ny favoritsport.

– Jag har blivit vansinnigt förtjust i längdskidåkning, det har jag aldrig brytt mig om tidigare. Det är nästan det jag går mest i gång på. Jag längtar, det börjar ju snart igen...

 

LÄS MER: En guldresa från Hönö och tillbaka

LÄS MER: Alkoholen förstörde: ”Slängde bort fem år”

LÄS MER: Magiska finalerna när Blåvitt knockade Europa

LÄS MER: ”Jag kände mig äcklad av mig själv”

LÄS MER: Så skapade IFK Göteborg rubriker i Europa