Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

”Jag var kaxig innan – nu har jag jättestor respekt”

Följ senaste nytt om coronaläget i Expressen TV – vi sänder direkt mellan 07 och 23 varje vardag och mellan 10 och 20 på helgerna.
Kamal Mustafa insjuknade i corona.Foto: ROBERT BOMAN / BILDBYRÅN
Kamal Mustafa (mitten) under sin tid i IFK Göteborg. Här tillsammans med tränaren Stefan Rehn och lagkamraten Sebastian Eriksson.Foto: LENNART REHNMAN
Foto: ROBERT BOMAN / BILDBYRÅN
Foto: ROBERT BOMAN / BILDBYRÅN

GÖTEBORG. Kamal Mustafa, 28, gick en flera veckor lång kamp mot coronaviruset, vårdades på intensiven och fruktade för sitt liv.

Nu har fotbollsspelaren fått lämna sjukhuset och blickar framåt.

Men mest av allt vill han hylla sjukvården.

– Det blev känslosamt när jag skulle åka hem för jag fick en relation till alla som jobbade där. De är hjältar, säger Kamal Mustafa.

Kamal Mustafa, som har spelat för klubbar som IFK Göteborg, Qviding, Falkenberg, Utsikten och Oddevold, blev svårt sjuk i covid-19 i början av april.

De senaste veckorna har han beskrivit som sitt livs mardröm.

Han vårdades först på Östra sjukhuset i Göteborg men fick föras till intensivvårdsavdelningen på Mölndals sjukhus efter att febern vägrat sjunka och syresättningen blivit sämre. 

Det han möttes av där har han kallat det läskigaste han har varit med om. Till höger och vänster låg människor i respiratorer och den 28-årige fotbollsspelaren fruktade för sitt eget liv. 

Men efter tre dagar på IVA började medicinerna som han hade fått för att lindra symptomen ge resultat, och från sjuksängen berättade han i mitten av april om sin tacksamhet:

– Det är tack vare personalen jag lever. De har funnits här för mig hela tiden, dygnet runt, när jag varit rädd, ledsen och arg. I masker har de suttit och svettats och hållit mig i handen.

”Ser allt med helt nya ögon”

Nu har Kamal Mustafa fått lämna sjukhuset. I helgen fick han äntligen åka hem efter att ha varit inlagd i 24 dagar.

När GT når honom vittnar hostan om att hans kropp ännu inte har repat sig helt och hållet.

– De sa att mina lungor är återställda till 50 procent ungefär, så jag kommer kanske hosta i en, två månader framöver.

Hur mår du annars?

– Det är mycket bättre. Jag har mest varit hemma de här dagarna, fått i mig mat och försökt ge mig ut på ett par promenader. Men jag blir så trött. Jag har fått stanna fem-sex gånger på vägen. Jag är van vid att kunna springa hela tiden – nu blir jag trött av att bara gå. Det är lite frustrerande.

Men frustrationen är ändå försumbar i sammanhanget.

– Ja, det känns som att jag ser allt med helt nya ögon nu när jag har kommit ur detta. Nu måste jag vara rädd om mig själv för min kropp är ganska skör. Jag ska inte träffa folk hursomhelst, inte för att jag smittar eller så utan mer för att mitt immunförsvar inte är jättebra just nu.

Kamal Mustafa under en träning med IFK Göteborg.Foto: DANIEL STILLER / BILDBYRÅN

Rutinerna sitter kvar

Kamal Mustafa, som säger att han aldrig har rökt, knappt varit sjuk och aldrig varit i bättre fysisk form än han var före sjukdomen, har kvar vissa rutiner från sjukhusvistelsen.

– Även de här dagarna som jag har varit hemma har jag gått upp av mig själv på natten klockan två, fem och åtta på morgonen för det var då de tog blodprover på mig. Det sitter kvar i huvudet. I början var det kontroller nästan varje timme, 24 timmar om dygnet, men sen blev det mindre och mindre i takt med att jag blev bättre, berättar han.

När var det som värst?

– I mitten av hela ”processen”. Då blev jag sämre och sämre hela tiden. I åtta-tio dagar var jag på Östra, sedan skickade de mig till Mölndal. Det går inte att förstå hur det var förrän man själv har gått igenom det. Jag har försökt beskriva det så detaljerat som möjligt, men jag kan bara berätta till en viss gräns. Den riktiga smärtan måste man gå igenom själv för att förstå. Men jag hoppas ingen behöver göra det.

Trodde du själv att du skulle bli så här drabbad av coronaviruset?

– Nej, och i början ville jag vara tyst om det här. Men när mina vänner inte fick kontakt med mig på flera dagar ringde de till tjejen hemma. Det var bara hon och min familj som visste. Efter någon vecka berättade hon att jag var inlagd på sjukhuset och då spred det sig snabbt. Sen kände jag att jag måste berätta för att folk ska förstå att det här är allvar. Jag har jättestor respekt för detta nu.

Kamal Mustafa är enormt tacksam för all hjälp han fick på sjukhuset.Foto: PRIVAT

”Mamma var helt knäckt”

Hur orolig var din familj?

– Min mamma var väldigt orolig, pappa är lite starkare. Mamma var helt knäckt.

Har ni träffats sedan dess?

– Vi har setts på distans. Jag sa att de får ge mig en vecka till. ”Det spelar ingen roll så länge du är hemma. Det räcker att vi ser dig genom fönsterrutan så länge du inte behöver vara på sjukhus längre”, sa de då.

Kamal Mustafa säger att sjukdomen har gett honom perspektiv på tillvaron.

– Det är sjukt att allt det här har pågått i en månad och nu sitter jag här hemma som att allt är som vanligt. Ibland tänker jag på det. Jag hade nålar i handen, slangar i näsan, jag kunde knappt röra mig eller flytta mig från höger till vänster sida i sängen. Det är en sjuk känsla att bara vara hemma nu igen faktiskt. 

– Som fotbollsspelare är jag van vid att hela tiden pressa min kropp. Att gå från det till att behöva lära sig att gå igen … det är kontraster. Just nu är jag bara så otroligt tacksam för att jag är tillbaka. Läkaren sa att det kommer kännas mycket lättare när jag kommer ut från sjukhuset och det gör det. Du tänker inte lika mycket på att du är sjuk som när du ligger med alla apparater runtomkring dig.

Kamal Mustafa har tidigare spelat i Falkenbergs FF.Foto: KENTA JÖNSSON / BILDBYRÅN

Hyllar sjukvården

Vad har du fått för reaktioner?

– Jag har fått jättemånga och starka reaktioner och det har tydligen skrivits om mig även i Frankrike, Spanien och England. Jag har fått massa sms, meddelanden på Facebook, Instagram och brev. Folk har känt ”shit, det här är på riktigt”. Mina närmaste har blivit 20 gånger mer försiktiga än de var innan.

– Jag var också kaxig innan. Visst, jag läste att många drabbades och så, men det var ingen i min omgivning som hade fått det. Det var inte lika påtagligt då. Nu när jag fick det blev det på riktigt för mig och alla som känner mig. Men jag hade inte klarat det så bra utan mina vänner, de ringde mig varje dag och hörde av sig på olika sätt. Det var små grejer som hjälpte mig hela tiden. De sista dagarna återhämtade jag mig faktiskt ganska snabbt.

Men framför allt vill Kamal Mustafa hylla sjukvårdarna.

– De är hjältar och förtjänar allt gott. Jag fick jättemycket hjälp hela tiden. De satt med mig, pratade om fotboll, mitt liv, sina egna liv ... Bara genom att prata med någon kan du nästan glömma bort hur sjuk du är. Är du helt själv går det inte, jag lovar.

– Det är tack vare dem som jag lever. De jobbar långa dagar, har på sig hjälmar, masker, dräkter, handskar – och det är varmt där inne. Jag låg i bara kallingar i 16 dagar och de har på sig allt det där. I början kunde jag inte gå, då fick två stycken släpa mig till toaletten. Det är som ett träningspass för dem att jobba där. Enorm respekt till dem.

”Ditt liv står på spel”

När den 28-årige fotbollsspelaren skulle lämna sjukhuset för att åka hem uppstod ett speciellt ögonblick.

– Jag fick en relation till alla som jobbade där, så när jag fick lämna blev det känslosamt. När jag gick ut stod alla på balkongen och applåderade. Jag hade lärt mig att känna igen dem på deras ögon och deras hår eftersom de hade masker på sig hela tiden när de var vid min sida. Jag kände knappt igen dem när de skulle ta farväl. Det var speciellt.

Inom kort vill Kamal Mustafa vara tillbaka på fotbollsplanen och hitta en klubb att spela för. Men först ska han bli helt återställd.

– Jag får ta det steg för steg nu i början för att bygga upp mig. I går kunde jag göra en grej, i dag lite mer. Det är så det är. Jag har varit skadad innan, korsbandet, och då har allt handlat om att komma tillbaka till fotbollsplanen. Men det här är så klart något annat. Här är det ditt liv som står på spel – då får man be till Gud att bara få komma hem igen, säger han.

Zevy Hamburger rapporterar inifrån ett coronasjukhus i New York.