Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Förvandlingen: ”Vad är det här? Lycka?”

Ett nederlagstippat IFK Göteborg har imponerat under säsongsinledningen. Foto: MICHAEL ERICHSEN / BILDBYRÅN
Blåvitts tränare Poya Asbaghi. Foto: SIMON HASTEGÅRD / BILDBYRÅN

– Vad är det här för känsla? Lycka? Är det så här det känns att göra mål? 

Det syns på August Erlingmark att han spelar upp bilderna i huvudet. 

Förra säsongen förlorade hans IFK Göteborg fotbollsmatcher, framtidstro, pengar, respekt och sportchef – men några månader in på 2019 har allsvenskans yngsta lag provat något annat än motgångar.

Vad är det som händer på Kamratgården?

Den 27:e september 2018. Om det har varit oroligt innan är det nu allt ska ställas på sin spets. AIK rullar in i fiendeland på andra sidan Sverige. Man inte bara vinner med 2-0 efter mål av Tarik Elyounoussi och Henok Goitom, man gör det enkelt. När Rikard Norlings lag stormar vidare mot SM-guld avfärdar man en av sina största rivaler som vilket bottenlag som helst, och det ska bli värre.

IFK Göteborg stapplar vidare. Veckan innan har man förlorat mot Häcken med 4-1. Veckan efter? 0-3 mot Hammarby i Stockholm. De blåvitrandiga spelarna gör en sorglig figur på Tele 2 och agerar mest hjälplös bakgrundsrekvisita när Kennedy Bakircioglu fångar en öl från läktaren.

Sedan spårar det ur.

Nedflyttningshotet börjar bli akut. Ordningsvakter håller ett öga på träningarna. Efter ett kryss hemma mot Trelleborg kräver ett antal svenska medier tränaren Poya Asbaghis avgång. Enligt en tidning, Göteborgs-Posten, är han redan sparkad – men det visar sig vara fel. I stället ryker sportchefen, Mats Gren, som är på semester på Hawaii. Hela landet serveras ett porträtt av en klubb i fullständigt kaos, de skadeglada fnissen ekar från norr till söder.

Poya Asbaghi möter pressen i oktober 2018 Foto: BJÖRN LARSSON ROSVALL/TT / TT NYHETSBYRÅN

Nästan exakt sex månader senare flyger dörren upp till matsalen på Kamratgården. 

AIK har varit här igen, men blivit smått manglade av ett förbytt hemmalag. Insatsen innehåller så många utropstecken att man inte vet var man ska börja.

Jag har träffat Poya Asbaghi på IFK Göteborgs träningsanläggning två gånger, båda gångerna har han gjort entré med en bit rikligt smörad Falu-knäcke.

– Goddagens!, utbrister han i samma pigga ton som när vi sågs här sist, innan 2018 drabbade honom. 

Däremellan har det mest varit presskonferenser och ett annat tonläge, en knorrande trötthet som aldrig varit lika påtaglig som under upptaktsträffen i Solna under februari. Kön ringlade lång till Blåvitts monter, frågorna handlade ganska lite om fotboll, ganska mycket om konflikterna och självrannsakan och allt annat som brusat runtomkring. Under själva evenemanget nås alla på plats vid konferenscentret på Arlanda av nästa episod: Gamla Ullevi är mer slukhål än fotbollsplan, Blåvitt måste spela sina första matcher någon annanstans.

Nu blåser andra vindar. Asbaghi har mer än sitt knäckebröd. Han är på väg att få tillbaka sin hemmaplan. Några meter bort kommer hans nya assistent, Ferran Sibila. Han har en 17-årig anfallare vars prislapp rusar upp en miljon för varje bollkontakt. I bagaget har han arkiverat ett år av vansinnig turbulens. 

Här, på andra sidan, håller han i en klubb som kanske, kanske är på väg att resa sig ur ruinerna.

Ser han ljuset?

*****

Försommaren har gripit tag i hela omgivningen, jag och alla andra pollenallergiker nyser av att bara se eländet. Kennet Andersson, den temporära sportchefen, svajar förbi några meter ovanför mitt huvud. Alf Westerberg, som scoutar motståndet, stryker runt och bakom en glasvägg sitter Max Markusson, klubbchefen, djupt begraven med ögonen i en datorskärm.

Genom fönstret ser man hur en planskötare spatserar på det lysande gräset.

Saker sitter i ryggmärgen – spelarna har slutat att vara rädda

Mittemot mig både krasar och knakar det. Efter en stund är knäckebrödet slut. 

Asbaghi harklar sig.

– AIK är den bästa insatsen sedan jag kom hit. Det kommer av någonting, eller hur? Det är spelare som har en större förståelse för vad vi gör. I början var det mycket att ta in, man kanske tänker för mycket för att man ska fatta vissa beslut. Har du gjort någonting länge är du i zonen. Övergången kan vara smärtsam, men nu är det något som sker per automatik, saker sitter i ryggmärgen och spelarna har slutat vara rädda, säger han.

Emil Salomonsson deppar efter förlusten mot Hammarby i oktober 2018. Foto: MAXIM THORÉ / BILDBYRÅN

Det märks snabbt att han tycker att det är skönt att röra sig bort från den svärm av diskussioner som omgärdade IFK Göteborg förra säsongen, allt som handlade om det som inte fungerade.

– Den här klubben blev ett slagfält. Jag tycker att för få personer slåss för andra saker än sig själva. Det är en större diskussion än IFK Göteborg. Det här är en stor klubb som förändras precis som svensk fotboll – men vi blev underlag för hela diskussionen, säger han. 

– Om något annat lag skjuter fram en mittback, droppar en innermittfältare, tappar boll, då heter det ofta att det är slarv. När vi misslyckades med saker förra året blev det omedelbart en diskussion om hur man ska spela fotboll. Det hette att det var anledningen. Det blev väldigt endimensionellt. Det blev antingen eller.

***

Det finns ett sammanhang att sätta Blåvitts senaste år i.

I förra veckan publicerade den irländska journalisten Ken Early en lång text om engelsk fotboll som fick ganska mycket uppmärksamhet. I grund och botten handlade den om ett Premier League i förändring. Till sin hjälp hade Early statistiska mått från tio år tillbaka i tiden. Han visade hur annorlunda fotbollen som spelas nu är i jämförelse med den som spelades då, och vände sig mot att gamla förklaringsmodeller användes för att beskriva något som var nytt i brittiska medier.

På väg ned till Göteborg började jag leta rätt på samma typ av statistik från allsvenskan. Det är inte det enklaste, data tycks inte ha samlats eller tillgängliggjorts i samma höga utsträckning, men i WyScout, en databas och statistisk plattform som används av många klubbar, agenter och medier för bland annat scouting och analys, finns siffror från säsongen 2015 och framåt.

En del av måtten tecknar en bild av en liga vars fotboll har förändrats radikalt.

2015 deltog ett allsvenskt lag genomsnittligen i 56 luftdueller per match. 2018 hade den siffran sjunkit till 33.

I genomsnitt har antalet passningar som ett allsvenskt lag slår per match ökat från 409 till 431.

2015 tappade lagen i allsvenskan bollen 121 gånger per match i snitt. 2018 hade den siffran sjunkit till 97.

2015 slog lagen i allsvenskan i snitt 59,02 ”långa passningar” per match. 2018: 46,84.

2015 slog ett allsvenskt lag i genomsnitt 18 inlägg per match. 2018: 14,73.

Till den här utvecklingen hör också en annan statistisk förändring som är smått häpnadsväckande: Snittåldern på allsvenska trupper har sjunkit från 30,11 till 26,74 på bara fyra säsonger.

Lasse Vibe i IFK Göteborgs tröja 2015. Foto: CARL SANDIN / BILDBYRÅN

Det hela har så klart flera skäl. Ett uppenbart är konstgräset, vars hastighet har möjliggjort och belönat ett annat spel, men även fostrat en generation spelare som är utrustade med andra egenskaper. En annan är inflödet av nyheter på tränarbänken. Den allsvenska tränarkåren har också föryngrats (mellan säsongen 2017 och 2018 blev den totalt 44 år yngre och 493 matcher mindre erfaren) – och därmed förändrats. 

Många av de statistiska måtten ligger i linje med utvecklingen i Storbritannien, som inte beror på underlaget. En ganska kvalificerad gissning är att flera ligor har liknande mönster.

***

Ingen klubb har blivit en lika tydlig och omdebatterad projektionsyta för allsvenskan och svensk fotbolls nya konturer som IFK Göteborg.

2015 hade man allsvenskans näst äldsta trupp (31,5), nu är den yngst (23,8). Säsongen 2016 slog laget 22,18 inlägg per match. I år har man hittills snittat 9,83. De långa passningarna har minskat från 58,8 per match (2016) till 52,8 (2018). Blåvitt 2015 deltog i 51,92 luftdueller per match, 2018 var siffran nere på 35,2 i snitt.

Laget tappade bollen i snitt 122,17 gånger per match 2015, ganska nära genomsnittet för allsvenskan. Förra säsongen, 2018, blev man dock av med bollen mer än alla andra lag, i snitt 106,38 gånger per match. Med det hade man varit bäst i serien 2015.

Jag visar siffrorna för Asbaghi som ögnar dem upp och ned med kisande ögon.

– Hmm. Samtidigt förstår jag att vi får klä skott. Jag ska komma här och ”visa att det går”. Att man pekar finger och säger ”haha” när det inte går, det är ju självklart. Men jag saknade nyans i det, jag hörde nästan ingen som pedagogiskt kunde förklara syftet med det vi gör i vissa lägen. Inte som jag upplevde det, säger han. 

– Om någon slår en felpassning är inte alltid svaret att passningen inte skulle slås. Det kan vara: De försökte uppnå det här, men på grund av spelare X utgångsposition, eller den här spelarens relation till den här så fungerade det inte. Men så låter det inte. Analysen är i stället: Försök inte vara något ni inte är. I vissa lägen var det kanske rätt, i vissa lägen var vi säkert naiva. Men i andra lägen fanns det inte förståelse för vad som krävs för att det vi gör ska lyckas. 

Har du omprövat din fasta övertygelse om hur det här skulle göras på något sätt?

– Jag blev fundersam när vi spelade oavgjort mot Trelleborg. Vi var tvungna att säkra kontraktet. Jag har alltid varit trogen det långsiktiga. Varje dag ska jag jobba långsiktigt. Jag ska aldrig falla för trycket och bli kortsiktig. Men efter Trelleborg var jag tvungen att fundera på hur mycket av det långsiktiga jag kunde ställa mot det kortsiktiga. Det behövdes väl uppoffringar. Jag kunde ha gjort de ändringarna tidigare, men samtidigt är jag som jag är. Jag är övertygad om att långsiktighet betalar sig i slutändan. Det pratades redan på våren: ”De kan inte spela på det här sättet”. Jag som tränare behöver anpassa mig efter materialet jag har – men det tycker jag att vi gjorde och gör nu.

Hur då?

– Så här: Många av de här spelarna hade inte spelat allsvensk fotboll. Vår backlinje mot AIK? Calle Starfelt? Nej. Victor Wernersson? Sebastian Ohlsson? Paka? August? Alhassan Yusuf? Benjamin Nygren? Giorgi Kharaishvili? Sargon Abraham kom från superettan. I den elvan var det bara André Calisir som hade spelat en allsvensk säsong, resten gjorde sin första förra året. Den erfarenheten ger saker. Många tycker att vi underpresterade förra året. Som klubb? Absolut, IFK Göteborg underpresterar som hamnar där vi hamnar. Men inte spelarna, inte spelare för spelare. 

***

Få spelare framstår som en lika symbolisk brygga mellan allt IFK Göteborg har varit, försöker vara nu och ska bli som August Erlingmark, en 21-årig vandrande pånyttfödelse, etiketterad med efternamn som ekar bekant: Hans pappa, Magnus, är en av klubbens största ikoner i modern tid, en gigant som kunde spela över hela centrallinjen och vinna första, andra, tredje och fjärdebollar om det så behövdes.

Magnus Erlingmark (mitten) med lagkamraterna Pontus Kåmark (t.v.) och Jesper Blomquist (t.h). Foto: BILDBYRÅN

– Jag har flyttat hemifrån, så det är mindre snack med pappa nu, säger han med ett leende och spejar ut genom ett stort fönster.

– Men nej. Farsan tycker att vi gör det jävligt bra nu. Han är faktiskt inte så himla villig att prata om hur det var på hans tid. Han tycker inte att det är så kul, han verkar inte ha så bra minnen. Eller jag vet inte. Jag frågar hur det var borta mot Barcelona, han säger ”jag vet inte”. Skittråkigt.

När Erlingmark den yngre pratar om sin uppväxt som blåvit gör han det med glittrande ögon. Det är en historia som inleds med läktarminnen från en åttaåring och fortfarande pågår. Samtidigt har han kastats in med huvudet före i en tid som är annorlunda. 

I hur många intervjuer som helst har Poya Asbaghi poängterat att just ”Agge” är en av spelarna i truppen med mest allsvensk erfarenhet – den underförstådda poängen är att det säger något eftersom han är född 1998 och sedan debuten i april 2017 bara hade totalt 40 allsvenska framträdanden inför årets säsong.

August Erlingmark jublar mot publiken under matchen mot Elfsborg. Foto: MICHAEL ERICHSEN / BILDBYRÅN

– Jag själv tyckte att det var väldigt svårt i början, det måste jag säga. Det var så mycket intryck. Det var svårt att fokusera på fotbollen. Jag har stått på Ullevi sedan jag var liten. Det var en dröm, helt plötsligt är man inne i det och det gick väldigt fort. Jag är lite överdriven med känslor kanske, men jag tycker att det är häftigt. Det tog lång tid att fatta allting. Jag kunde springa runt och tänka på vad fansen sjöng, säger han.

Hur märktes bristen på erfarenhet här förra året?

– Det hängde säkert ihop. Men vi hade erfarenhet. Sebban (Eriksson), Tobbe (Hysén) och Emil (Salomonsson) var här. Jag vet inte om det berodde på det. I år hade man kunnat skylla på det, men det är väl så enkelt att det tar tid för ett nytt spelsystem att sätta sig? Vi är många unga spelare som har fått ett år på oss. Jag känner det själv. Ett år i allsvenskan gör att man vet hur det är och blir säker på att man håller nivån. Benjamin (Nygren) och Hasse (Alhassan Yusuf) verkar ju totalt orädda. De bara kör. Men jag tänker mer. Jag lärde mig väldigt mycket på slutet när det var tufft.

När vi förlorade hemma mot Sirius var det mörkt. Jag blev rädd då.

När Erlingmark berättar om förra säsongen är det med skräckblandad förtjusning – å ena sidan ett liv inuti en livslång dröm, å andra sidan tvivel på sig själv och sitt lag.

– När vi förlorade hemma mot Sirius var det mörkt. Jag blev rädd då. I stället för att fundera förstod man att vi kunde åka ur. Det var fan dags att ta tag i saker och ting. Hade det varit en klubb jag inte brydde mig om hade det kanske varit annorlunda, men det går inte att tänka bort med Blåvitt. Jag mådde dåligt när jag inte ens spelade här. Man märker på alla när man når en gräns. Då nådde vi den, säger han.

– Men det är ju sällsynt att det händer så mycket. Jag försökte att inte läsa så mycket, men det är svårt. Så många av mina kompisar håller på Blåvitt. Det skickas artiklar och annat. Jag kan inte bara stänga av det, jag påverkas på något sätt. Så det var svårt. Men när det blev som värst där med Poya och Mats var jag med U20-landslaget i Spanien. Jag stängde av mobilen och lät det vara dött. 

När han kommer hem har Poya Asbaghi inte fått sparken, i stället är Mats Gren avskedad. Erlingmark pratar om ”grov ångest” inför bortamötet med Brommapojkarna. Han beskriver segern och sin egen insats som en vändpunkt, ett kvitto på att han själv och laget kunde prestera med kniven mot strupen och säger att den hjälpte honom att ”sluta oroa sig”.

– När det går dåligt för laget och man själv inte får spela tycker man att man är sämst och oroar sig. Men jag var inte orolig för den här säsongen, inte på det sättet. Jag tycker att vi förtjänar att vinna mot AFC i premiären. Elfsborg-matchen var tuff i början, men man hinner inte tänka. Sedan gör vi 1-0 och 2-0. Plötsligt springer man runt där och frågar: Vad är det här för känsla? Lycka? Är det så här det känns att göra mål? Allt som händer där, på hemmaplan. Man skaffar sig minnen och man börjar tro. 

***

Näst flest mål i serien. Tre raka hemmasegrar. Utklassning av svenska mästarna. 

En fråga blir till slut oundviklig: Vad har hänt med laget som kämpade för sitt liv?

Ett nytt inslag är den nya assisterande tränaren, Ferran Sibila. 

Att det var Sibila som Poya Asbaghi sneglade mot när han skulle komplettera sin ledarstab till den här säsongen har sina skäl. En fingervisning finns i den allsvenska statistiken som jag har plitat ned på vägen hit: Säsongen 2015 slog Malmö FF flest passningar per match av alla lag i allsvenskan, 472. 2018 toppades listan av ett annat lag, Gif Sundsvall, som slog hela 570 under ledning av Joel Cedergren och hans assistent, Ferran Sibila.

Ferran Sibila under IFK Göteborgs träningsläger i Portugal, februari 2019 Foto: PETTER ARVIDSON / BILDBYRÅN

En regelrätt headhunt av den 30-åriga spanjoren? Inte enligt Sibila själv, som säger att det var han som började intressera sig för Poya Asbaghi först.

– Jag satt och tittade på en match med Gefle under 2017. De mötte Frej hemma och vann. Eller jag tror att de vann? Jo, men det gjorde dem. 3-0. Hur som helst, de spelade 5-5. Laget såg ut som 5-5. Varför? Hur? Jag hade aldrig sett det förut och undrade vad som låg bakom idén, för den fungerade verkligen, säger han.

Ett drygt år senare träffas han och Asbaghi i samband med att Blåvitt möter Gif Sundsvall. Sibila börjar prata om matchen mot Frej. Poya pratar om vad Giffarna gör. Några månader senare meddelar Sibila att han packar sina väskor och byter kust.

– Livet utan utmaningar är tråkigt. Det här är en stor klubb. Så fort det kom ett samtal tänkte jag: Händer det här?, säger han.

– När jag var liten och spelade datorspel och valde ett lag och skulle ut i Europaspel så var ju IFK Göteborg där. Klubbmärket finns ju i hjärnan. Så det kändes spännande, även eftersom processen redan var inledd av Poya, hur vi skulle träna och spela. Allt.

Vilka förändringar har ni genomfört sedan förra säsongen?

– Det är inga stora förändringar. Vissa verkar tro det. Det är justeringar, små justeringar. Jag och Poya har en gemensam förståelse för fotboll. Det fascinerar mig att det kan vara så. Jag kommer från Spanien och har en specifik utbildning i ryggen. Poya är från Iran men uppvuxen här. Han kommer från en annan fotbollskultur, när vi pratar är det som om vi hade pluggat tillsammans. Det är så likt. Så vi har inte ändrat saker, vi har justerat. I den stora bilden har vi gemensamma idéer som du kunde se hos IFK förra året: Hålla i bollen, pressa högt, attackera ytor bakom när det går. Vi har samma ambition.

”Fyra ögon i stället för två”. 

Så beskriver August Erlingmark skillnaden som Ferran Sibila har inneburitl. Både han och Asbaghi säger att träningsupplägget är annorlunda. Bakgrunden är Sibilas arbetsmodell, den han och företaget Soccer Service, som Blåvitt tecknat ett avtal med, marknadsför och arbetar efter: Ekkono.

Ferran Sibila och Poya Asbaghi under mötet med AIK Foto: MICHAEL ERICHSEN / BILDBYRÅN

– Egentligen är Ekkono en metodologi där prioriteringen alltid ligger på att förbättra spelarnas intelligens, inleder Sibila. 

– Vad ska du göra i olika situationer? Spelarna måste vara utrustade med förmågan att lösa situationer på olika sätt. I fotboll är det alltid problem som presenteras för spelare: Offensiva, defensiva och i omställningar. Du måste lära dig att identifiera problemet, förstå när det uppstår och hur du ska lösa det. Det är Ekkonos kärna, fortsätter han.

I meningen efter hinner han riva av ett exempel från sin sejour i japansk ungdomsfotboll och berättar om hur avbytarna i laget filmade matchen från läktaren. Han berättar om sin skepsis mot kulturskillnaden, men hur en anfallare kom in från läktaren och vände en match på några minuter.

– Har man kanske bättre fokus på matchen om man filmar den?, frågar han högt.

– Hur som helst: Det finns metoder som lägger fokus på fysiska och tekniska aspekter, här handlar det om förståelse för det taktiska. Det tekniska, fysiska och mentala är lika viktigt, men fokus är på spelförståelse. 

Men hur enkelt är det att förbättra spelintelligensen hos en 26-åring?

– Det är olika sätt att arbeta på, olika sätt att träna på. En åttaåring gör på ett sätt, en 26-åring gör något annat. Det finns en föreställning om att en 26-åring inte kan utvecklas, men att en 16-åring kan utvecklas mycket. Det är till och med tvärtom ibland. En 26-åring har ibland ett huvud som är mer öppet och redo att förstå saker, förstå vad som är viktigt och inte. En 16-åring har emellanåt inte den förmågan.

– Förutom själva fotbollen diskuterar vi mycket varför vi gör saker på planen. Varför sprang du dit? Borde du ha sprungit någon annanstans? Borde du till och med ha stått stilla? En del spelare springer för mycket. När ska du springa? Hur snabbt ska du springa dit? Vi har många möten med spelarna och övningarna är designade för att spelarnas intelligens ska förbättras. Det är mycket fyra mot fyra eller fem mot fem med en joker.

***

När jag bollar vidare frågan om förändringar från förra året till Asbaghi får jag ett liknande svar.

– Jag vet faktiskt inte vad den allmänna uppfattningen är om oss i år? Kolla på målet vi gör mot Helsingborg. Kolla målet mot AIK, hela vägen från egen målvakt. Det är små förändringar i spelet, pyttesmå saker som jag tror att alla lag vrider på. Hur ofta uppträder ett lag exakt likadant två år i rad?, frågar han.

– Men det är mer än spelet och det taktiska. Spelarna är dels ett år äldre, dels finns en högre spelintelligens nu. Vi är ett större tränarteam med gemensamt språk. Med Ferran ökar vi förståelsen hos spelarna eftersom vi har samma sätt att se fotboll. Vi är inte överens om allt, men vi är överens om helheten. Spelarna får höra ett språk. De kan ställa en fråga till mig och Ferran och få samma svar. Det ger en tydlighet.

Hur ser det perfekta anfallet ut?

– Helt ärligt är det perfekta anfallet om vår målvakt skickar en boll som vår spetsforward tar ned och sätter. Det är den snabbaste och mest effektiva vägen. Finns den möjligheten ska vi göra mål så – men det gör den sällan. Då vill vi inte bli låsta. Därför måste vi utveckla ett spel som gör att vi kan öppna en motståndare som spelar på ett annat sätt. 

Mot AIK ser du ett lag somvet att de kommer vinna

– När jag kom hit förra året kom jag med något nytt. Alla fastnar i det, nu är det bara det nya. Blåvitt ska aldrig slå en rak boll. Blåvitt ska aldrig kontra. Det blir väldigt missvisande. Nu verkar man ha börjat se mer av vad vi egentligen står för: Vi kan kontra, spela rakt in bakom backlinjen och vi har gjort som mot Helsingborg och AIK: Anfallit med bollen från målvakt, via backlinje, mittfält och hela vägen fram och sedan gjort mål.

Han uppehåller sig vid matchen mot Elfsborg en stund.

– Vi står och tappar boll och oroar oss, lite som förra året, men så gör vi 1-0 och kommer på att vi är bra. Mot AIK ser du ett lag som vet att de kommer vinna, säger han.

IFK Göteborgs spelare jublar efter Sargon Abrahams 3-0-mål mot AIK Foto: BJÖRN LARSSON ROSVALL/TT / TT NYHETSBYRÅN

– Den här gruppen har varit väldigt bra på att hålla humöret uppe. Självförtroende är en annan sak än humör. Det här är unga spelare, många av dem går runt och undrar om de hör hemma i allsvenskan. De har ingen vana av det. Du gör två dåliga matcher och undrar om du någonsin kommer att få göra det igen? Många av dem har börjat visa att de har i den här serien att göra. Det ger ett lugn.

Hur gör du för att använda den här sortens positiva upplevelser på rätt sätt?

– Spelarna måste förstå att det är upplevelser, minnen de ska vårda. De kan tänka på den matchen i tio år, den gör ingen säsong, men den förstärker en känsla. AIK i måndags var en fantastisk kväll, allt inräknat.

– Om jag har lärt mig någonting om IFK Göteborg så är det hur sjukt stor den här klubben är, hur många den berör och på så olika sätt. Det är på gott och ont. När det blåser är det mycket negativt. När vi vinner är det överdrivet positivt. Vi visste det i höstas och försökte säga det till spelarna: Trycket här är tufft och det är inte för alla. Om du inte vill ha tryck av den här sorten: Skriv på för Örebro och ha ett behagligt liv. Men om du uthärdar det här trycket och tar dig igenom det finns det en belöning som du inte får i Örebro, eller i Kalmar, för det blir tvärtom, förstärkningarna är inte i samma storlek. Det är en balans i livet.

***

Det är inte Kharaishvilis frispark som ger ledningsmålet. Det är inte Patrik Karlsson-Lagemyrs retsamma utökning och det är inte Sargon Abrahams eleganta lyftning över en strandad Oscar Linnér. Det är inte firandet efter matchen eller poängen eller något han själv gjorde.

Nej, när August Erlingmark fastnar för en detalj i matchen mot AIK är det en febrilt pressande Alhassan Yusuf som på egen hand jagar ned gästernas Enoch Kofi Adu och tvingar gästerna att hafsa bort sin speluppbyggnad.

När bollen rinner ut till inkast några sekunder senare stiger ett jubel, det låter nästan som ett målfirande i slow-motion.

– Man visste när man gick på Blåvitt när man var 14, 15 eller 16, att vi kommer att göra mål. Det spelar ingen roll vad som händer första timmen, Blåvitt kommer göra mål. Den känslan vill jag väcka igen. Man ska känna det när man kommer till Ullevi. Nu har alla lag kommit hit och gjort dåliga matcher. Vi får dem ur rytm, den där pressen och energin, som Hasse satte där, den får i gång alla, säger Erlingmark.

– Fan. Det är uppskattat när man ser Paka gå. Man vet hur det är på läktarna, alla vaknar. Man rycks med, speciellt i en sådan match. Jag har aldrig mött AIK förut, jag var helt slut efteråt. Hela kroppen värkte. Det var en sån himla urladdning. Man var tömd.

Ett drömskt uttryck sprider sig över hans ansikte.

– Det var längesedan man såg den typen av vinst här. Det är som att vi långsamt har börjat inse att vi är bra.

 

FÅ BÄST KOLL: Följ IFK Göteborg – direkt i Messenger