Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

”Om jag får starta blir det otroligt kul”

Rasmus Wikström och Noah Alexandersson göra sin första match från start i Blåvitts A-lag. Foto: Victor Abrahamsson

GÖTEBORG. De omskrivna nyförvärven Tobias Sana och Hosam Aiesh sitter på bänken.

Men på planen gör 18-årige Rasmus Wikström mot Falkenberg sin första match från start i Blåvitts allsvenska backlinje.

– Får jag starta blir det otroligt kul, säger han.

GT skrev i lördags om att Noah Alexandersson, 17, var på väg att ta en startplats i Blåvitt mot Falkenberg.

Att det blir så bekräftas på klubbens hemsida där tränaren Poya Asbaghi säger:

”...två spelare från akademin gör sina allsvenska startdebuter...”

Bra på huvudet

Den andre akademispelaren som startar är Rasmus Wikström.

När tre (Kristopher da Graca, André Calisir och Nzuzi Toko) av de som spelade i backlinjen i 2–2-matchen mot Örebro senast är avstängda behövs nytt folk i försvarslinjen.

På vänsterkanten kommer Victor Wernersson tillbaka, Sebastian Ohlsson tar högerbacken – och så Rasmus Wikström och August Erlingmark i mitten.

Vad tycker du själv att du är bra på?

– Huvudspelet. Och så är jag ganska positionssäker och har en bra fot, säger han.

Har tålamod att vänta

Rasmus debuterade i A-laget i en träningsmatch på försäsongen.

Och i tävlingsdebuten gjorde han mål mot Nyköping i svenska cupen.

Du har gjort ett inhopp i allsvenskan, men inte startat tidigare. Har det varit svårt att ha tålamod?

– Nej, det har jag inte känt. Jag förbereder mig bara normalt inför varje match som om jag ska spela. Det är många som har sagt att det är viktigt att ha tålamod och det vet jag själv också, säger han.

Vad betyder det för dig att andra unga spelare fått chansen i A-laget?

– Det minskar nervositeten inför när chansen ska komma. Ser man andra lyckas kan man själv göra det också, säger Rasmus Wikström.

Pratar varje dag med morfar

18-åringen har nära släktingar som gått före i Blåvitt.

Morfar Per-Erik ”Perra” Eriksson öste som anfallare in mål på 1960- och 1970-talet.

Morbror Peter ”Erra” Eriksson sprang på kanten och tog sex SM-guld och spelade Champions League på 1990-talet.

Hur mycket fotboll pratar du med dem?

– Med morbror Peter blir det inte så mycket, vi hörs nån gång då och då. Men med morfar pratar jag nästan varje dag, svarar Rasmus.

När du vet att du säkert ska få spela, kastar du dig då på telefonen och ringer morfar?

– Nej, då blir han bara mer nervös...

Då blev morfar inte nöjd

Ger han dig några tips om hur du ska göra?

– Ja. Det gör han. Men det är inget att bry sig om, säger Rasmus med ett gapskratt.

Rasmus började som anfallare, men när han var 14 år såg tränarna att han hade andra kvaliteter och skolade om honom till mittback.

Vad sa morfar då?

– Då var han inte nöjd. Men han köpte la det sen, säger mittbacken med ett nytt leende.

Räkna med att både ”Erra” och ”Perra” har full koll när nästa generation i fotbollsfamiljen springer ut på Gamla Ullevi i kväll.