”Bättre att höra av sig innan begravningen”

Stefan Lindqvist hade en nyckelroll i det Blåvitt som dominerade svensk fotboll på 90-talet.

Fem SM-guld, gruppseger i Champions League före Manchester United, Barcelona och Galatasaray finns på meritlistan för den förre innermittfältaren.

Mötte Eric Cantona och Paolo Maldini

När vi nu träffar honom på jobbet är det inte bara tidens tand som förändrat honom.

Gången är lite vinglig, rösten förändrad.

Han sätter sig i en mjuk stol i rummet han förbokat för vårt möte.

En kollega på Newbody, där Stefan har jobbat sedan 2003, fixar kaffe.

– Jag klarar av att sitta i en timma ungefär. I en bra stol. Men jag kan inte sitta på fotbollsläktare, det går inte. Och stå en stund är inte att tänka på, säger mannen som med lagkaptensbilden på armen ledde det segrande Göteborgs-laget mot superstjärnor som Manchester Uniteds Eric Cantona och Milans Paolo Maldini.

Tycker inte synd om sig själv

Vi träffas dagen efter att Stefan Lindqvist i podcasten Lundh, som görs av fotbollsjournalisten Olof Lundh, berättat om hur han lever med den dödliga nervsjukdomen ALS.

Har det kommit några reaktioner?

– Ja, jättemycket. Oerhört värmande. Som jag sa till någon: Man skulle haft nån liknande grej oftare, det ger en väldig energi. Sen kanske det inte behöver vara ALS, svarar han.

Humorn finns där. Stefan Lindqvist är inget offer som sitter och tycker synd om sig själv.

Men hur stor var chocken när du 2012 fick besked om vad du hade drabbats av?

– Ingen alls, egentligen. Då hade jag redan processat det i två år, jag visste vartåt det barkade. Just när beskedet kom var det varken någon överraskning eller chock, säger han.

”Vet att det inte finns något botemedel”

Hur började det?

– Jag tappade lite kraft i axeln och gick till IFK:s läkare Leif Swärd. När det inte var någon nerv i kläm blev det olika slags röntgen, bland annat av hjärnan. Men inget hittades. Först när de började söka i ryggmärgen hittades svaret, svarar Lindqvist.

Började du googla och leta på nätet för att hitta förklaringar?

– Nej. Jag är inte den som gräver ner mig på det sättet. Min fru Ulrika är sköterska och är den som har lärt sig mest. Jag vet att det handlar om ett ämne i ryggmärgen som gör att det inte sänds några signaler ut i musklerna. Jag vet att det inte finns några botemedel. Men jag har haft tur i oturen, min försämring är långsam, säger han.

Visste du direkt att diagnosen ALS var en dödsdom?

– Ja. Jag visste vad det innebar. Jag hade bland annat följt Ulla-Carin Lindquist på SVT. Det blev ju en film om henne och så skrev hon ju. Men hon hade en väldigt aggressiv form av ALS. Den som ungefär 90 procent av oss som drabbas får, säger han.

Magisk chip till Niclas Alexandersson

Stefan Lindqvist beskriver sig som en man född på 60-talet och uppvuxen på 70-talet. Sjukdomar är inget man pratar om. Inte ens när de är dödliga.

Bit ihop och kom igen, precis som efter en smäll på fotbollsplanen, var parollen.

Mannen som med en magisk chip fram till en målskjutande Niclas Alexandersson ställde hela Milans försvar i Champions League på hösten 1996 höll mestadels tyst.

– Visst hade jag svackor, men de behöll jag mest inom mig. Jag släppte ut det när jag gick ut med hunden, berättar han.

Men det fanns andra som drabbades av hans tystnad.

– Det fick jag klart för mig i samband med att vår dotter Angelica blev dålig 2012...

Dottern fick anorexi

Berätta!

– Vid 17 års ålder fick hon anorexi. När vi satt och pratade med psykologerna fattade jag... Hennes oro som ledde till anorexin låg i min sjukdom och mitt sätt att hantera den. Jag trodde att jag skyddade barnen bättre om jag teg ihjäl den. Men det var tvärtom. Jag fick en läxa, kände mig jäkligt dum, säger han.

Läget var väldigt kritiskt för dottern, som var inlagd på Östra sjukhuset i sex veckor.

– Både frugan och jag sjukskrev oss på femtio procent för att kunna hjälpa henne. När hon inte ville att jag skulle komma in på sjukhuset satt jag kvar i bilen utanför, säger han.

Kände igen sig i Jonas Gardells film

Angelica hämtade sig och bor och arbetar nu i Stockholm. 

– Hon är öppen att prata om känslor och annat. Äldsta dottern Victoria är mer som jag, biter ihop och är lite tjurig...

När Stefan och hans fru Ulrika nyligen satt och såg Jonas Gardells film De dagar som blommorna blommar blev de påminda om hur det är när man inte alltid säger som det är.

– Frugan och jag satt och tittade och sa att så här är det. Den här fina fasaden man bygger framför problemen. Jag har fått tänka om. Jag har egentligen inga problem att prata om känslor, det var nog okunnighet. Jag trodde att jag skyddade familjen bäst genom att inte prata om det, säger han.

När Stefan Lindqvist fick sina första symptom hade Klas Ingesson, som också spelat på Blåvitts innermittfält, ett år tidigare berättat om sin dödliga sjukdom, Myelom.

Delade rum med Klas Ingesson

Ingessons öde påverkade Lindqvist.

– Jag kände honom bra, vi delade rum vid de få landskamper jag spelade. När han var sjuk kände jag väldigt väl hur han krigade.

Påverkade det ditt sätt att hantera din sjukdom?

– Nej, jag tror att jag ändå gör maximalt vad jag kan. Det var mer att jag blev empatisk och kände med honom. Jag sms:ade honom någon gång, mer var det inte, svarar Stefan Lindqvist.

Efter att han låtit sin egen situation bli offentlig finns det en del som den förre fotbollsspelaren funderar över. Som andra människors reaktion.

– Det har kommit många sms och telefonsamtal, många engagerar sig. Att en del hör av sig först nu är kanske mitt eget fel, eftersom jag inte gått ut med det offentligt tidigare, säger han.

Kom till Blåvitt från Halmstads BK

– Det får mig också att tänka på begravningar man har varit på. Många kommer och tar farväl, men de sista åren har man kanske inte träffats på en tid. Det är så mycket bättre att höra av sig innan det blir begravning.

Finns det människor som är försiktiga och försöker undvika att möta dig?

– Så kan det vara. En del tycker nog nästan att det är jobbigare än vad jag tycker. Inte för att de är dumma utanför att de inte riktigt vet hur man ska göra. En del människor klarar inte av jobbiga saker, svarar Lindqvist.

Mannen som via schweiziska Neuchatel kom till Blåvitt från Halmstads BK och fortsatte med korta sejourer i kinesiska Dalian Wanda, skotska Motherwell och norska Strömsgodset, innan de sargade knäna satte stopp för karriären, har fått sluta helt med sitt idrottande.

– De första tre fyra åren kunde jag ändå träna lite på gym och så. Nu går jag ut med hunden, det är väl ungefär det jag klarar. Med den här diagnosen rekommenderar läkarna att jag inte ska få för hög puls, säger han.

Försöker leva så normalt som möjligt

När sparkade du senast på en boll?

Lindqvist brister ut i ett leende innan han svarar:

– Det händer ibland på lagret att jag ser en boll och lappar till, det går inte att låta bli. Annars är det över tio år sedan jag spelade.

Trots de fysiska förändringarna försöker Stefan Lindqvist leva så normalt som vanligt. 

Han jobbar heltid (”även om jag inte längre pratar i telefon med kunderna utan ägnar mig mer åt analys och annat”) och kör bil dit varje dag.

Har skjorta när frun är hemma

Det finns dock en del stora förändringar på grund av minskad rörlighet och muskelstyrka.

– När min fru jobbar helg som ambulanssköterska blir jag mer begränsad, det är jag och hunden. Jag kan inte laga mat, hon får se till att det finns mat som jag kan värma. Och det är samma med kläderna...

Hur då?

– Kollegerna ser på mig när jag kommer till jobbet om Ulrika har varit hemma eller inte. Har jag skjorta med knappar på mig vet de att hon har varit hemma. Jobbar hon har jag på mig en vanlig tröja, säger han.

Har din sjukdom varit påfrestande på er relation?

– Nej. Jag måste säga att min fru är helt enorm. Hon jobbar hundra procent, sköter hushållet och mig. Vi har varit tillsammans i 31 år, varit gifta i 25. Jag skulle säga att vår relation har blivit starkare, slår han fast.

Två gånger på Gamla Ullevi 2017

Stefan Lindqvist använder då och då under intervjun orden ”än så länge”. 

– Jag är hos läkare varje halvår. När det hade gått tre-fyra år kände jag att det ändå höll sig på en nivå som inte var brant utför och fick hopp om att jag ändå kan få vara med ett tag till, säger han.

Som en bonus?

– Ja, definitivt. Sen är det mycket som jag inte kan göra, men det finns också fortfarande mycket som jag kan göra.

Han fortsätter se mycket fotboll på tv, funderar en hel del på hur det ska gå för favoritklubben Blåvitt, som han inte har sett spela på Gamla Ullevi sedan två besök 2017.

Mötte Barcelona, United och Milan

När han själv spelade i klubbens möttes de av respekt i Barcelona, Manchester och Milano. 

Nu är det en sensation om IFK Göteborg slår Malmö FF.

– IFK i dag är väl i början på en ny resa som jag hoppas tar dem uppåt. Men det kan man inte vara helt säker på, tyvärr. På min tid fanns tålamod att bygga upp ett lag, vi bet ihop vid motgångar. Nu kan spelare börja leta efter en ny klubb eller dra utomlands om de blir petade ett par matcher, säger han.

Men mycket av framtidsfunderingarna handlar naturligtvis om sjukdomen. Även om hur han ska kunna hjälpa andra.

– Förhoppningsvis kan jag hjälpa någon med min berättelse. Det har exempelvis blivit en del reaktioner på Facebook och instagram. Kanske vore det bra om jag blev mer aktiv på instagram, skrev något regelbundet. Det kanske är något att tänka på, funderar han.

”Jag tror att jag kommer att hinna med det”

Ser du med fasa på att det kommer att bli värre eller har du förlikat dig med det?

– Jag har förlikat mig med att det kommer att bli sämre. Men just det här med att muskulaturen gör att jag inte kommer att kunna andas kommer säkert att vara jobbigt. Men där är jag inte ännu i huvudet, svarar den förre fotbollsspelaren.

Du nämnde tidigare i vårt samtal begravningar, funderar du nån gång på din egen?

– Det har jag nog inte funderat på ännu. Jag tror att jag kommer att hinna med det, det är ju inte så att det här går från en dag till en annan. Förhoppningsvis.

Nej, är inte bitter

Är du bitter för att just du har drabbats av ALS?

Stefan Lindqvist funderar en stund innan han svarar:

– Det tror jag faktiskt inte. Att jag aldrig har varit det är väl kanske inte helt sant, men jag tror inte det. Jag har ändå fått vara med om så jäkla mycket. Nej, någon bitterhet känner jag inte.

Angelica har godkänt att hennes pappa pratar om hennes anorexi.