Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Boken han önskar att han aldrig hade behövt skriva

"Liam: En stund på jorden" är en bok som göteborgaren Marcus Kowal önskar att han aldrig hade behövt skriva. Den handlar om hur hans son förlorade sitt liv bara 15 månader gammal när han blev överkörd av en rattfull kvinna i Kalifornien.

Boken skildrar berättelsen om Liam ur en pappas perspektiv: Hur hanterar en tuff kampsportare något som ingen förälder någonsin borde få uppleva?

GT har fått tillåtelse att publicera ett utdrag ur Marcus Kowals bok som ges ut på förlaget I Love Success.

Jag blev helt kall över hela kroppen. Det var nästan som ett vitt brus som började ringa i mina öron. Det kändes som i en krigsfilm, när en bomb exploderar och man hör ljud, men det låter långt, långt borta, om du förstår vad jag menar. Jag sprang ut på gatan och nerför Hawthorne Boulevard, mot polisbilarna som jag såg ett kvarter ner, nära den lokala pizzerian. När jag sprang, kom jag på att jag var barfota, eftersom asfalten kändes het under mina fötter. Jag kunde inte bry mig mindre. Känslan som jag hade i min mage tidigare hade börjat sprida sig genom hela min kropp.

––––

Det var som om mitt blod hade blivit iskallt och jag kunde känna kylan sprida sig inombords. När jag kom fram till den första polisbilen försökte en polis hindra mig från att komma förbi. Det var då jag såg mitt barns barnvagn i två delar. Krossad. Jag puttade polisen åt sidan. Precis jämte barnvagnen såg jag den gröna grodan. Froggy. Mitt på vägen. Fridfull. Ensam. Utan Bebisen. Plötsligt var Mishel framför mig, skrikande och gråtande. Det var svårt för mig att förstå, och jag kan inte komma ihåg vad hon sa exakt, men hon bekräftade vad jag började förstå: Bebisen och hans moster Allison, hade blivit påkörda av en bil. 

Jag gick runt i små cirklar, eller åtminstone kändes det som att jag gick i cirklar – kanske stod jag stilla. Det hela kändes som en dröm, jag kände att jag behövde hitta den ansvarige. Jag behövde göra någon illa. Detta var den enda gången under hela processen, från olyckan till efterdyningarna, som jag kände ren och skär raseri. Nästan som ett vilddjur som hade brutit sig loss och kände sig rädd, förvirrad och arg, på en och samma gång och behövde ge utlopp för det men visste inte vem eller vad att attackera. Det är den enda jämförelsen jag kan ge.

–––

En poliskvinna kom fram till oss och sa att vi skulle hoppa in i bilen. Hon sa att hon skulle följa ambulanserna med vår son och Mishels syster i. Strax innan vi åkte, sprang Mishel över och hämtade Froggy. När jag höll upp dörren och lät Mishel hoppa in kom någon upp och tog tag i mig. Jag vände mig om och såg Fernando, en MMA-fighter från Brasilien. Han frågade mig vad som hade hänt. Jag steg in i bilen och berättade för honom att det var min son och jag måste åka.

 

"Liam: En stund på jorden" går att beställa här!