Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Joakim Hanäs:
Allt börjar här!

Joakim Hanäs. Foto: Anders Ylander

Det går liksom inte att förklara, det är en pirrande känsla i magen som sprider sig upp längs ryggraden och ut i dina armar och ben, som vibrerar av varmt och kallt på samma gång. När den sedan exploderar i din hjärna har den vuxit till ett jävla avgrundsdån som fullkomligt vrålar ut sitt budskap med all kraft som finns i kroppen.

Pulsen rusar, det flimrar och skakar. Du är lycklig och livrädd. Allt börjar här!

Alla som är passionerade supportrar till ett allsvenskt fotbollslag vet vad jag pratar om, eller har i alla fall sitt speciella sätt att uppleva känslan i kroppen när man medvetet eller omedvetet slår om till matchläge.

Vissa beskriver det som ett drogrus, andra jämför det med den underbara endorfintopp man har när man är nykär - och för andra är det ren och skär ångest.

Det kan vara när domaren blåser i gång spelet, när man vaknar på matchdagens morgon, eller när man häller upp den första uppladdnings-ölen. För min egen del börjar matchen när jag sätter mig i bilen hemma på parkeringen. Då är det skarpt läge, fullt energipåslag och högst sannolikt en helt idiotisk idé att överhuvudtaget ge sig ut i trafiken i det överladdade tillståndet.

Sen börjar en lång rad av mer eller mindre orimliga rutiner och tankevurpor. Eftersom jag är destruktiv av naturen är fasen där jag demoniserar och upphöjer förmågan hos motståndarlaget, samt bearbetar sorgen över den just då redan i förväg uttagna förlusten, extra lång.

Väl inne på arenan vill jag direkt upp till min plats (kanske för att kolla så att den faktiskt finns kvar?), och jag skall själv INTE hålla upp halsduken vid inmarschlåten - det slutade jag ju med redan 2009.

 

Slutsatsen är enkel. Mitt brinnande pulserande supporterhjärta får mig att släppa allt rationellt tänkande och alla logiska resonemang - och jag ÄLSKAR det!

Jag älskar att motståndarstjärnans vassa armbågar får mig att tappa fattningen så totalt, att jag i månader sprayar den allsvenska delen av internet med upprörda texter om att det måste "få ett slut. Jag kan inte leva utan den gnista av hopp som tänds i hjärtat när en sista målchans öppnar sig på övertid i en avgörande match, och jag får konstigt nog orimliga mängder extra energi av mina nattliga grubblerier beträffande den fysiska statusen hos en gänglig mittback från Norge.

Extra påtaglig och intensiv blir känslan efter ett långt och mörkt vinteruppehåll. Den uppdämda abstinensen under de slaskfyllda månader då det inte spelas några riktiga tävlingsmatcher pressar upp den inre matchpulsen till helt orimliga nivåer. Man går i gång på minsta lilla försök till genomskärare och tendens till skadekänning under försäsongen, och längtan efter den där första matchen är knappt uthärdlig.

 

Den allsvenska premiären hoppsparkar oss i magen med full kraft. Smärta och ångest blandat med lycka och eufori. Förväntan och krav, glädje och besvikelse.

Nu står vi snart där och brinner framför planen. För när vårsolen värmer så ÄR vintern verkligen glömd - alla startar på noll.

Det pirrar och bultar, rusar och dånar.

Allt börjar precis HÄR, och du skall med på festen - för visst har du den där pirrande känslan inom dig med?

Ge mig den där känslan…

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!