Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Spioncentralen som
skulle stoppa Hitler

Röhsska museet. Foto: TOMAS OHLSSON
I april 1940 gick Hitlers styrkor till attack mot Norge och Danmark. I Norge sattes Vidkun Quisling på regeringsposten och kom att för alltid ge sitt namn åt landsförrädare världen över. Foto: TT
I Norge sattes Vidkun Quisling på regeringsposten och kom att för alltid ge sitt namn åt landsförrädare världen över.
Det var med risk för sina egna liv som de norska motståndsmännen engagerade sig som hemliga kurirer. För att få fast motståndsmännen utfäste Quislingregimen belöningar.
Röhsska museet. Foto: KARL HENRIK EDLUND
Motståndet mot den tyska ockupationen var starkt och understöddes av engelsmännen, men också av M-gruppen i Göteborg. Foto: NORGES HJEMMEFRONTMUSEUM
Smygfotade broar och tyska stridsvärn har i bland "X" angivet för platser där de norska motståndsmännen ansåg en sprängladdning bäst att placera.
I en hemlig rapport slog Statspolisen larm om Gustaf Munthes organisering av norska flyktingar för bland annat sabotageuppdrag.
Med risk för eget liv smygfotograferades strategiskt viktiga områden inne i det ockuperade Norge och smugglades ut till svenska militära underrättelsetjänsten. I utbyte fick norrmännen vapen, ammunition och förnödenheter.
Med risk för eget liv smygfotograferades strategiskt viktiga områden inne i det ockuperade Norge och smugglades ut till svenska militära underrättelsetjänsten. I utbyte fick norrmännen vapen, ammunition och förnödenheter.
Med risk för eget liv smygfotograferades strategiskt viktiga områden inne i det ockuperade Norge och smugglades ut till svenska militära underrättelsetjänsten. I utbyte fick norrmännen vapen, ammunition och förnödenheter.
1 / 12

Härifrån leddes det neutrala Sveriges topphemliga spionage mot Hitlers ockupation av Norge.

Från Röhsska museet i centrala Göteborg organiserades kurirresor och vapenleveranser - och norska motståndsmän i "konstklubbar" sållades ut för utbildning i sabotageteknik.

Här är berättelsen om slöjdmuseets chef Gustaf Munthe, ledaren i den militära underrättelsetjänstens mest hemliga verksamhet.

Vid 22-tiden på kvällen den 26 november 1942 släntrade en grupp män nerför stentrappan till Röhsska slöjdmuséets stora tegelbyggnad, på Vasagatan i centrala Göteborg.

Ännu ett möte inne på museets bibliotek med "Norska konstklubben" var över. Men den här gången reagerade deltagarna, de flesta norska studenter och flyktingar men också ett par agenter från den allra topphemligaste militära underrättelsetjänsten C-byrån, på en mörk Volvo som verkade skugga dem på deras väg från mötet.

Bilens registreringsnummer spåras senare till Statspolisen som hållit uppsikt på deltagarna hela kvällen. I något fall i flera dagar. 

En halvtimme tidigare hade statspolisens spanare noterat i en så kallad "skuggningsrapport" att självaste chefen för Röhsska museet, Gustaf Munthe, gått ut samma väg som mötets deltagare:

"Kl 21.30 lämnade intendent Munthe museet iförd uniform", skrev spanaren från sitt gömställe. 

Illegal verksamhet i neutrala Sverige

Skuggningen av medlemmar i den "Norska konstklubben" ledde till en konflikt, mitt under brinnande krig, mellan den civila Statspolisen och svenska militärens allra hemligaste avdelning C-byrån. En underrättelseverksamhet som egentligen inte skulle få finnas i det neutrala Sverige men som spionerade både på Sovjetunionen och Hitler-Tyskland med hemliga kurirer och beväpnade svenska agenter långt inne på ockuperade områden. 

Formellt var stora delar av verksamheten illegal.

Vår genomgång av C-byråns arkiv visar att Statspolisen under flera dagar haft spaning på en av de många landsflyktiga norska motståndsmännen i Göteborg, Erling Konrad Stub-Orve, samtidigt som militärens underrättelsetjänsts man i Göteborg organiserat samma person inom föreningen med det anspråkslösa namnet "Norska konstklubben"

Stub-Orve, som vi efter världskrigets slut finner listad i brittiska arkiv som specialutbildad agent för brittiska underrättelsetjänsten MI6s sabotage- och understödsorganisation Special Operation Executive (SO), var i Statspolisens ögon blott en farlig norsk kommunist som befann sig illegalt i landet. 

Och det var inte enda gången den vanliga polisen krockade med den verksamhet som C-byrån och dess grupp i Göteborg, M-gruppen, bedrev. M-gruppen var döpt efter museichefen på Röhsska museet Gustaf Munthe själv och bas för verksamheten var hans slöjdmuseums lokaler på Vasagatan. 

–  Vi behövde inte vara tjänstelediga, jag skötte utställningar också under tiden, berättar Ingvar Bergström, en av M-gruppens män som var anställd som så kallad amanuens vid Röhsska museet under krigsåren, då han intervjuas i en radiodokumentär för Sveriges Radio 1993. 

– Gustaf Munthe skötte till en del Röhsska också, tillägger han och låter ett ljudligt skratt gå in i radiomannens mikrofon som tecken på att det nog var lite si och så med den avlönade delen av arbetet för både honom och Munthe.

Organiserade kurirresor

Från Röhsska museet organiserades kurirresor in och ut ur det ockuperade Norge. Mat och post, ocensurerad litteratur men med tiden också stora mängder vapen och ammunition smugglades över gränsen. I utbyte förde norrmännen ut viktig information som systematiskt samlades in av den militära underrättelsetjänsten. 

M-gruppen hade ett särskilt uppdrag att spionera på tyska ställningar i Norge, framför allt området öster om Oslofjorden. 

I C-byråns nu öppnade arkiv finns tusentals hemligstämplade rapporter om läget i det ockuperade Norge som kommer från dessa kurirresor: smygfotograferade tyska baser och skyttevärn, kartor och ritningar över flygplatser och bilder på broar där ett målat kryss markerar var sprängmedel bör placeras för att göra bäst nytta vid en framtida militär operation.

Gustaf Munthe Foto: undefined

I sina memoarer från krigsåren skriver Gustaf Munthe att uppgifterna kom från “kunniga och vederhäftiga personer anslutna till den norska motståndsrörelsens militära organisation, vanligen kallad Milorg”. Delar av samarbetet skedde också, enligt Munthe, direkt med motståndsmän i det kända kompaniet Linge, specialtränade i England för sabotageuppdrag i Norge.

Innebar risk för människors liv

– Våra norska vänner kom ofta till museet och det var där vi träffades. Det gällde att vi var väldigt försiktiga. Telefonerna var i högsta grad avlyssnade så var det säkert även med museets telefon. Varje sådan läcka skulle kunna innebära en risk för människors liv, sa M-gruppsmedlemmen och tjänstemannen Ingvar Bergström i radiodokumentären många år senare.  

Samarbetet med Milorg låg naturligtvis helt utanför det officiella Sveriges neutralitet. Delar av samarbetet med norrmännen skedde troligen också utan C-byråns lednings vetskap i Stockholm.

“I början var det spännande. Man kände sig nästan som medlem av en partisanrörelse”, skriver Munthe i sina memoarer och berättar att de en gång lyckades smugglade en hel tryckpress över gränsen, nermonterad i bitar.

“de skulle kånka över en hel tryckpress fördelad på ett par man", skriver han och radar upp annat som fördes över gränsen:“vapen, sprängämnen, radioapparater, trycksaker, förnödenheter av olika slag”.

Inte bara en täckmantel

Den av Statspolisen avslöjade "Norska klubben" på Röhsska museet var Gustaf Munthes personliga skapelse. Han och några andra M-gruppsmedlemmar hade samlat ihop namn på norska studenter från Chalmers, Göteborgs tekniska institut och Göteborgs högskola. Dessa hade Munthe, som han själv skriver i en hemligstämplad promemoria till C-byråns ledning i Stockholm, noggrant fört in i ett kartotek. Ett tjugotal studenter ansågs lämpade att engagera för C-byråns räkning och de sammanfördes i "Norska konstklubben" tillsammans med illegala norska flyktingar och underrättelseagenter. Tanken var att få fram fler kurirer, skrev Munthe till sina chefer i Stockholm som undrade vad som pågick i bråket med Statspolisen. Men mellan raderna i skriftväxlingen framgår det tydligt att syftet var betydligt mer känsligt.

Troligtvis hade Statspolisen rätt om att klubben inte bara var en täckmantel för att fånga upp norrmän som skulle agera kurirer utan att den också, som de skrev till c-byråns ledning, användes för att utbildade flyktingarna inför sabotageverksamhet och vapenhantering. Den efterspanade Erling Konrad Stub-Orve var inte ensam bland deltagarna att ha varit erfarna motståndsmän utbildade i bland annat sabotage och vapenhantering. Och Gustaf Munthe själv var inte främmande inför att delta i kriget. 

Avlyssnade Hitler 

I slutskedet av kriget tog han steget fullt ut och lät inrollera sig i den norska armén.

Gustaf Munthe var en känd kulturpersonlighet i Göteborg och anmälde sig själv för uppdragen efter att Tyskland i april 1940 gått in i Norge. Han berättar själv om hur han betraktade Norge som sitt andra fosterland.

"När Norge anfölls kände jag inte bara indignation och maktlös förbittring utan också en malande oro, en smärta ända in i själen, en samhörighetskänsla och en oresonlig önskan att vara med och slåss”, skriver han i sina memoarer och berättar hur hans första uppdrag blev att avlyssna telefontrafiken mellan Tyskland och Norge. 

“Jag minns inte om vi hade rätt att använda avlyssnarapparater, men vi gjorde det i alla fall” M-gruppens ledare Gustaf Munthe

Det skedde i ett särskilt inrättat kontor uppe på vinden i Telegrafverkets stora byggnad vid Kungsgatan, som fortfarande finns kvar. Telekabeln mellan Tyskland och Norge gick genom Sverige och det utnyttjades av svenska säkerhetstjänsten under kriget.

Adolf Hitler under ockupationen av Polen. Foto: HULTON ARCHIVE

Från vinden på Telegrafverket kunde de, enligt Munthe själv, en gång avlyssna ett samtal mellan Adolf Hitler själv och ledningen i Oslo. 

De avlyssnade också de nazistiska organisationernas möten i Göteborg med tyska företrädare. Göteborg var både nazismens och antinazismens högborg under kriget. 

“Jag minns inte om vi hade rätt att använda avlyssnarapparater, men vi gjorde det i alla fall”, skriver Munthe i sina memoarer. 

Röhsska museet utfördes vissa radiosändningar

Men att skugga och avlyssna nazister var långtråkigt, menade Munthe: 

“Det var mycket enformigt. Man drack öl och åt korv och sjöng Trink, Brüderlein, trink … Och de små bröderna drack!” 

Men det var troligen kurirverksamheten inom M-gruppen som fick störst betydelse. Ingvar Bergström berättar i radiodokumentären om hur han var med om att ro ut till en ö i gränslandet där norska motståndsmän mötte upp, de bytte paket och information, för att sedan ta sig samma väg tillbaka. 

Andra metoder som nämns av Gustaf Munthe och andra som varit med är att M-gruppen sänkte ner täta cylindrar i toaletterna i järnvägsvagnarna som gick mellan Göteborg och Oslo. Batterilådor och kopplingsboxar på lok var andra vanliga gömställen. 

Det finns också uppgifter om att Gustaf Munthe lät upprätta illegal radiokontakt med både engelska underrättelsetjänsten och den norska motståndsrörelsen inifrån Röhsska museet. 

Norrmän lockades förråda motståndsrörelsen med pengar. Foto: undefined

En del källor talar om att radioutrustningen var placerade uppe på vinden medan den tidigare M-gruppsmedlemmen och museitjänstemannen Ingvar Bergström i radiodokumentären 1993 berättar hur han en sen natt då museet var stängt släppte in några engelsmän, troligen från brittiska underrättelsetjänsten, som upprättade radiosamband med London från den kinesiska avdelningen på översta våningen.

– De behövde en säker radiokontakt med London och bad mig ordna det för dem, berättar Ingvar Bergström. 

– Sent på kvällen gick vi in på museet som låg i djupt mörker. Och vi gick högst upp. Det var den avdelningen som heter Kina, med kinesiska antikviteter. Och där fanns en jättebuddha, som smålog mot oss och våra förehavanden. De riggade upp och fick briljant kontakt med London.

Klart är att det från Röhsska museet utfördes vissa radiosändningar till Norge i samarbete med norska konsulatet. Avståndet från London och Stockholm var för långt, men Göteborg va bättre placerat för att de skulle kunna hålla kontakt med motståndsrörelsen.

Foto: KEYSTONE

Under krigets slutskede inrollerades Gustaf Munthe i den norska armén, som han själv beskriver det. Han ingick som kapten i en grupp norska och svenska militärer och radiotekniker som förde in en konvoj med fyra militärfordon rakt över gränsen in till Norge. Enligt Munthe var konvojen lastad med "tunga vapen" och ammunition. 

Men gruppens syfte var att bygga en radiomottagare på Holmenkollen utanför Oslo. 

“Vi fick våra uniformer och vår utrustning i Stockholm. Den norska uniformen skilde sig inte så mycket från den svenska", skriver Munthe i sina memoarer.

 “Vi sprängde de norska vägspärrarna och kom så till Örje tullstation”.   

När de till slut nådde Oslo hade tyskarna gett upp och Gustaf Munthe blev vittne till hur den norske landsförrädaren, nazisten Vidkun Quisling sattes i fängelse på polisstationen i huvudstaden.

Quislings Mercedes

I memoarerna berätta Munthe målande om hur Quislings svarta Mercedes med skottsäkert glas, som han fått från Hitler i personlig gåva, stod parkerad utanför fängelset. Och att Quisling hade haft med sig fin och dyrbar mat till fängelset dit han hade överlämnat sig självmant. I en föreställning om att han skulle behandlas på annat sätt än andra krigsförbrytare på grund av sin rang. 

Men när Munthe mötte Quisling så hade denne uppenbarligen förstått att det inte var tal om någon specialbehandling:

“Han satt där på britsen i cellen, stor, tung och lufsig, klädd i en grov, blå islandströja. Han såg sur och butter ut, däremot inte rädd och ynklig som några av de andra. Han hade just fått mat och karvade med skeden i en sillstjärt”, skriver Munthe i sina memoarer som kom ut 1960. 

Den 7 juni 1945 Œhyllas kung Håkon som hjŠälte av jublande mŠänniskor pŒå Karl Johan Foto: undefined

I förordet skriver han om att mycket av det han var med om under krigsåren fortfarande inte är möjligt att berätta om på grund av sekretess. Två år senare dog Munthe i sviterna av en hjärtsjukdom och han tog troligen många av hemligheterna med sig i graven.

Men när kollegan Ingvar Bergstöm fick frågan av Sveriges radios reporter om hur han såg på sin och de övriga i M-gruppens insats under kriget svarade han:

– Jag kunde aldrig önskat mig något bättre. Här satt vi i det tillstängda, neutrala Sverige och så härjade nazisterna runt om i världen. Och så fanns det för mig en möjlighet att göra en insats och bidra med någon spik eller nubb i kistan för att få slut på detta bottenlösa elände, säger Ingvar Bergström.

– Vi var så motiverade. Jag lade konsthistorien åt sidan, det här var väldigt mycket viktigare, oändligt mycket viktigare att få stopp på detta elände.  

 

Fotnot: Ingvar Bergström intervjuades i radiodokumentären Röhsska museet i Göteborg - täckmantel för samarbete med norska motståndsmän 1940-1945 som gjordes av Göran Elgemyr och sändes i Sveriges radio 1993-05-20.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!