Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Spionaffären som skakade Göteborg

GT:s förstasida den 23 oktober 1975. Skandalen briserar. Foto: GT Arkiv
Från Säpos håll förnekade man att det skulle handla om åsiktsregistrering. Justitieministern Lennart Geijers pressekreterare Ebbe Carlsson och dåvarande Säpo-chefen Hans Holmér reste ner från Stockholm för att utreda saken. Man visade upp avklippta sladdar som skulle vara ett tecken på sabotage – draget lyckades. Foto: PER L-B NILSSON / DAGENS NYHETER

Hösten 1974 kliver en man in på sjukvårdsförvaltningen i Göteborg – hans uppdrag: Att för Säpos räkning kartlägga vänstersympatisörer bland personalen.

Knappt ett år senare är agenten avslöjad och skandalen är ett faktum.

– Han var rätt klumpig. Han gick runt och frågade alla och de flesta fattade ju att det var något skumt på gång, säger Dan Svensson, som var facklig företrädare för SKTF och den som avslöjade spionen.

I slutet av 60-talet och början av 70-talet svepte vänstervågen över Sverige. Studenter och ungdomar började engagera sig politiskt med en förhoppning att förändra samhället.

– Då fanns det ju ingen extremhöger att tala om. Men det fanns de här unga kommunisterna som pratade om revolution och att man skulle störta samhället med våld och det tog man på visst allvar, säger Lars Olof Lampers som 2002 skrev en rapport om "Sjukhusspionaffären" åt Säkerhetstjänstkommissionen.

Det var därför Axel Eriksson vid Säpos Göteborgsavdelning hösten 1974 kontaktade socialdemokraten Leif Andersson och gav honom en lista med namn på personer som var engagerade i "Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna revolutionärerna" förkortat KFML(r) och ofta benämnda som R:arna.

Lars Olof Lampers skrev en rapport om "Sjukhusspionaffären" Foto: Cato Lein

I svallvågorna av IB-affären

Axel Eriksson ville att Leif Andersson, som då var vice ordförande i sjukvårdsstyrelsen i Göteborg, skulle ta reda på lite mer information om personerna på listan som arbetade på Sahlgrenska. Det Eriksson bad Andersson om var inte helt okontroversiellt.

Året innan hade IB-affären slagit ner som en bomb. Journalisterna Peter Bratt och Jan Guillou avslöjade då att det i Sverige fanns en hemlig underrättelsetjänst som ägnade sig åt åsiktsregistrering av vänstersympatisörer, något som förbjöds 1969.

Jan Guillou och Peter Bratt 1974. Foto: LARS NYBERG

Andersson förstod ganska snabbt att han inte kunde kolla upp namnen själv och behövde en kontakt på insidan. Hans val föll på en engagerad partikollega, vid namn Jan Lindqvist, som tidigare varit reservofficer och därmed borde ha viss kunskap om säkerhetsfrågor resonerade Leif Andersson.

Lindqvist, som var utbildad ekonom, hade dessutom sökt en tjänst på Sahlgrenska – men inte fått den. Ett mindre problem då man helt enkelt kunde skapa en tjänst åt honom på ekonomiavdelningen.

Facket fattade misstankar

Så blev också fallet – de vanliga anställningsrutinerna åsidosattes och man passade dessutom på att ge honom fem gånger högre lön än sin kollega med samma arbetsuppgifter när han anställdes i november 1974. Något som väckte fackförbundens uppmärksamhet.

– Alla rekryteringar skulle annonseras ut och sedan skulle vi i grupp, arbetsgivare och arbetstagare, intervjua personen. Men här kom det bara en gök, från ingenstans, säger Pider Åvall som 1974 var facklig företrädare på Saco, Sveriges akademikers centralorganisation.

Saco och Sveriges kommunaltjänstemannaförbund, SKTF, (numera Vision) ifrågasatte vem Lindqvist var men fick till svar att "det är ingenting för er". Ord som knappast gjorde fackförbunden mindre misstänksamma. Sökljuset drogs snabbt till den tidigare reservofficeren, en tuff start för någon som precis fått i uppdrag att bedriva spionage.

Men kartläggningen av "R:arna" på Sahlgrenska gick trögt från första början. Utan tydliga direktiv och utan egna kontakter på sjukvårdsförvaltningen var Jan Lindqvist tvungen att känna sig fram och fråga vilken politisk åsikt som personalen hade.

– Han var rätt klumpig. Han gick runt och frågade alla och de flesta fattade ju att det var något skumt på gång, säger Dan Svensson, som var facklig företrädare för SKTF.

Dan Svensson i dag. Han var under 70-talet facklig företrädare för SKTF och den som avslöjade sjukhusspionen. Foto: Love Hansen Siilin

Fick lista med namn på R:are

För att strukturera upp det gav chefsjuristen på Sahlgrenska, Bengt Sjölenius, sin spion en lista med ett antal namn som man ville ha mer information om.

Men Lindqvist gjorde det inte lätt för sig då han visade upp listan för ett antal personer när han bad om hjälp att få reda på var de jobbade.

Ryktena tilltog och fackförbunden krävde nu ett svar om vem den mystiske mannen var. Dan Svensson från SKTF var den som fick i uppdrag att gå upp till sjukvårdsdirektören Thure Höglunds kontor.

– Det var en helt annan sak på den tiden, det var som att få audiens hos påven, jag var riktigt skakis. Men jag knatade upp och frågade vem den här mannen var.

Dan Svensson fick samma svar som tidigare, att det inte var något att bry sig om.

– Men jag gav mig inte, jag hade ju mycket press på mig från fackklubbens styrelse.

Dan Svensson uttalar sig i en artikel i GT om sjukhusspionen. Foto: GT arkiv

Man med kpist på Sahlgrenska

Svensson blev då visad ett trasigt relä till ett elsystem som skulle ha suttit ute på Östra sjukhuset. Höglund och den juridiska chefen Sjölenius ska då ha berättat att det skett ett sabotage ute på Östra sjukhuset.

Någon hade punkterat reläet vilket gjorde att strömmen gick och att patienter på operationsbordet höll på att dö. Han fick även veta att en kpist-beväpnad man hade varit inne på panncentralen på Sahlgrenska.

Dan Svensson fick då veta att Jan Lindqvist i själva verket var den som skulle utreda sabotageförsöken mot sjukhusen i Göteborg. Omskakad av informationen han precis fått lämnade Svensson mötet.

– Men jag gick och tänkte på det några dagar och åkte då ut till maskinchefen på Östra sjukhuset för att fråga om det varit något avbrott i strömförsörjningen.

"Då flög fan i mig"

Av maskinchefen fick han veta att det varit ett mindre avbrott men inget allvarligt. Svensson kontaktade även den elfirma som analyserat det trasiga reläet. Det visade sig att det slutat fungera på grund av en åldersskada.

– Då flög fan i mig. Jag kastade mig i min Renault och körde ner till Sahlgrenska för att fråga maskinchefen där om det varit någon beväpnad man inne på panncentralen. Han tittade på mig som om jag var dum i huvudet.

När agenten avslöjades blåste det hårt kring Leif Andersson och Per-Anders Örtendahl, vice ordförande respektive ordförande i sjukvårdsstyrelsen samt Thure Höglund, sjukvårdsdirektör. Foto: GT arkiv

Bluffen var avslöjad, fackförbunden höll huvudet kallt och fortsatte i stället att samla bevis för att den mystiske mannen inte var en utredare utan en som registrerade "R:are" åt Säpo – något man gjorde med framgång.

Den 22 oktober 1975, inte ens ett år efter att spionen anställts, kunde man på Aftonbladets löpsedel läsa: "SÄPO-AGENT SPIONERAR PÅ ANSTÄLLDA inom sjukvården".

Lyckades få folket med sig

Drevet var i gång.

– Man måste förstå hur pass laddat åsiktsregistrering var vid den här tiden. Det hade funnits flera fall tidigare och det fanns många journalister som var väldigt inlästa på ämnet. Det fanns en väldig sprängkraft i det, säger Lars Olof Lampers.

Ebbe Carlsson var justitieminister Lennart Geijers pressekreterare och utredde ärendet. Foto: SUSANNE SUNDSTRÖM/DAGENS NYHETER

Från Säpos håll förnekade man att det skulle handla om åsiktsregistrering. Justitieministern Lennart Geijers pressekreterare Ebbe Carlsson och dåvarande Säpo-chefen Hans Holmér reste ner från Stockholm för att utreda saken.

På en fullsatt presskonferens tog Carlsson och Holmér i från tårna. Man visade upp ett par avklippta sladdar som såg ut som vilka sladdar som helst. Men det var enligt Holmér och Carlsson beviset för att det skett ett sabotage på sjukvårdsförvaltningen.

Men man stannade inte där. Man menade även att det fanns läkare på sjukvårdsförvaltningen som hade kontakter med terroristgrupper i Palestina. Inför ett storögt pressuppbåd visade Ebbe Carlsson upp en bild på den ökände terroristen Ilich Ramírez Sánchez, även känd som "Carlos Schakalen".

Ebbe Carlsson och Hans Holmér uppgav att det fanns kopplingar mellan personer på Sahlgrenska och den ökände terroristen Ilich Ramírez Sánchez, även känd som Carlos Schakalen. Uppgifter som man aldrig hittat något belägg för. Foto: / AP

Carlsson hävdade att det fanns misstanke om att han planerade ett terrorattentat i Sverige och att han i samband med detta haft kontakt med personal på förvaltningen – uppgifter som aldrig gått att styrka.

Men medierna svalde betet och draget lyckades.

– Det blev det offentliga skälet, att man misstänkte terroristkopplingar. Det tyckte självklart allmänheten var ett acceptabelt skäl för att ha en kontaktman på Sahlgrenska, säger Lars Olof Lampers.

Säpo frias från misstankarna

Dan Svensson och Pider Åvall fick helt plötsligt opinionen emot sig och stod helt ensamma.

När Dan Svensson fick reda på att han skulle svartmålas på en presskonferens valde han att lägga fram bevisen som han och hans kolleger samlat på sig. På punkt efter punkt slog man sönder terroristhistorien.

– Då hade vi trampat på så många tår att det var omöjligt för mig att få något jobb inom sjukvårdsförvaltningen. Det fanns ingen framtid för mig där, säger Dan Svensson.

Många blev förvånade när Jan Lindqvist själv dök upp på en presskonferens för att förklara sin roll i sjukhusaffären. Foto: GT Arkiv

Justitieombudsmannen Gunnar Thyresson utredde då affären men valde att fria Säpo från alla anklagelser om åsiktsregistrering. Men av rapporten framgår det också att JO inte lyckats skapa klar bild av vad som egentligen hänt.

Justitiekanslern Ingvar Gullnäs gjorde även han en utredning – som hemligstämplades. När den väl offentliggjordes 1990 framkommer det inget av värde.

Fler företag övervakades av Säpo

Så vem var det som egentligen låg bakom spionaffären på Sahlgrenska Universitetssjukhuset.

– Man skulle kunna säga att det var Säpo i första hand och Socialdemokraterna i andra hand. Säpo var intresserade av KFML(r) eftersom de betraktades som ett hot och Socialdemokraterna hjälpte gärna till med det då de var ganska trötta på "R:arna". De var många och högljudda och drog sig inte för att trakassera enskilda socialdemokrater som de ansåg var klassförrädare, säger Lars Olof Lampers.

Enligt Lampers var Sahlgrenska långt i från det enda stället där Säpo hade listor på folk som man övervakade. När han skrev sin rapport för Säkerhetstjänstkommisionen tog han del av hemliga uppgifter som senare kom att bli offentliga i och med publiceringen av rapporterna.

– Jag har tagit del av hemliga handlingar där man radar upp företag på vilka man listar personer som var "R:are". Det står till exempel Arendalsvarvet 20 personer, Volvo 25 personer, Eriksbergsvarvet 15 personer och så vidare. Även om åsiktsregistrering är förbjudet så arbetade Säpo efter särskilda föreskrifter. 

GT har varit i kontakt med Jan Lindqvist som avböjt att lämna några kommentarer. 

Huvudpersonerna i "Sjukhusspionaffären"

Jan Lindqvist: Den så kallade sjukhusspionen. Utbildad ekonom, tidigare reservofficer och engagerad socialdemokrat. Anställdes för att kartlägga medlemmar i KFML(r). När skandalen var ett faktum fick han under en tid flytta till en annan ort.

Leif Andersson: Socialdemokratisk politiker i Göteborg. Hade goda kontakter med Säkerhetspolisen och IB då han ofta hade hand om säkerheten vid partievenemang. Blev kontaktad av Axel Eriksson vid Säpo och var den som rekryterade sjukhusspionen.

Thure Höglund: Sjukvårdsdirektör som blev kontaktad av Leif Andersson angående de misstänkta sabotageförsöken på Sahlgrenska. Beordrade anställningen av sjukhusspionen.

Bengt Sjölenius: Juridisk chef vid sjukvårdsförvaltningen. Höglund utsåg Sjölenius till närmast ansvarig för det hemliga uppdraget. Introducerade sjukhusspionen för Säpo sedan dennes kartläggning inte varit särskilt lyckad till en början. Försökte dölja Säpos inblandning. 

Dan Svensson: Facklig företrädare i Sveriges kommunaltjänstemannaförbund (SKTF). Fick i uppdrag av fackklubbens styrelse att ta reda på vem den nyrekryterade mannen var. Avslöjade bluffen men kunde därefter inte jobba inom sjukvårdsförvaltningen. Blev så småningom förste ombudsman i SKTF.

Pider Åvall: Företrädde Sveriges akademikers centralorganisation (Saco). Fick även han misstankar om att allt inte stod rätt till vid anställningen av sjukhusspionen och var delaktig i avslöjandet.

Ebbe Carlsson: Pressekreterare åt justitieministern Lennart Geijer. Kom att spela huvudrollen i Ebbe Carlsson-affären på 80-talet.

Hans Holmér: Dåvarande chefen för Säkerhetspolisen. Mest känd som spaningsledare i utredningen om mordet på Olof Palme.

Lars Olof Lampers: Studerade under 90-talet på Stockholms universitet och skrev då en C-uppsats om "Sjukhusspionaffären". Den blev så uppmärksammad att Lampers fick ett jobb som sekreterare till Säkerhetstjänstkommissionen. I dag redaktör för "Veckans brott" på SVT.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!