Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Karin-Ida lurade döden – i spårvagnskraschen

Den värsta spårvagnskatastrofen i Göteborgs historia krävde 13 människoliv och 29 skadade. Foto: GUNNAR ROSENQVIST

Många som var där stod som fastfrusna och hann aldrig riktigt förstå vad som var på väg att hända. 

En polisbil i full fart med påslagna sirener och blåljus.

Och strax därefter en herrelös spårvagn som skenar i hög hastighet ner mot Vasaplatsen i Göteborg, träffar ett stort antal människor innan det till slut kör in i en husvägg och krossar ett antal bilar som fattar eld.

De som befanns sig nära kunde höra de desperata skriken från dem som satt instängda i de demolerade bilarna och inte kunde ta sig ur.

Den värsta spårvagnskatastrofen i Göteborgs historia krävde 13 människoliv och 29 skadade. 

Karin-Ida Ström var 39 år gammal och arbetade vid det tiden på biblioteket i Kungälv och var på väg till Guldheden där Bibliotekstjänst låg på den tiden.

Hon hör till den skara svårt skadade som klarade sig som genom ett under men för alltid är märkt av skadorna. 

– Jag är helt beroende av mina två kryckor, en hel del tid sitter jag i rullstol och så har jag ju min elscooter, säger hon. 

Det sista Karin-Ida minns var att hon lämnade sin dotter hos dagmamman i Kungälv och satte sig på bussen mot Göteborg den där morgonen för 26 år sedan. 

– Förmodligen tittade jag om jag kände någon. Och sannolikt somnade jag, för det brukade jag göra, säger hon i dag. 

Genom tidningsklipp och andra uppgifter har hon försökt återskapa ögonblicket innan hon träffades av spårvagnen. 

– Jag är rätt övertygad om att jag stod vid hållplatsen på Aschebergsgatan där spårvagnen kom och spårade ur. Det fanns ingen anledning att stå någon annanstans. 

Hon har samlat artiklarna i en pärm även om det nu var ett tag som hon tittade i den senast. 

Karin-Ida Ström skadades svårt i olyckan. "Jag är helt beroende av mina två kryckor, en hel del tid sitter jag i rullstol och så har jag ju min elscooter", säger hon. Foto: HENRIK JANSSON / HENRIK JANSSON GT/EXPRESSEN

Spårvagnssättet nådde 100 km/h

Det var torsdagen den 12 mars 1992 och många människor i centrala Göteborg arbetade redan, andra var på väg till sina jobb, skolor eller bara ute för att hinna uträtta en del ärenden på morgonkvisten.

Klockan var strax efter klockan 9.00. En lång mörk vinter var på väg mot sitt slut. Morgnarna blev ljusare. Våren nalkades så sakta och livet började se mer hoppfullt ut även om just den här dagen präglades av blåst och regn och en temperatur kring 0 grader.

En timme tidigare hade ett kontaktledningsbrott skett för spårvägen och en tom spårvagn blev stående i rondellen på Wavrinskys plats och hindrade trafiken. 

På plats fanns en polispatrull för att dirigera om biltrafiken. 

Bromsarna hade hakat i automatiskt när strömmen försvann och vagnen gick inte att rubba.

En trafikledare kom på idén att man kunde lossa bromsarna manuellt och tillsammans med spårvagnsföraren låta vagnen rulla försiktigt nerför den sluttande Aschebergsgatan tills man åter fick kontakt med de spänningsförande ledningarna. 

Spårvagnens fart ökade och föraren försökte förgäves dra i nödbromsen.

Polismännen som kommenderats ut för att dirigera trafiken såg snabbt vad som var på väg att hända.

De kastade sig in i polisbilen för att varna alla i det framrusande tågets väg. 

Det 56 ton tunga spårvagnssättet ska ha nått en hastighet på 100 km/h. 

Sjukhusen försattes i högsta beredskap 

Urspårningen inträffade kring 09.10. Sju minuter senare nåddes SOS-centralen av larmet från en privatperson. De som var på plats kallade olyckan för ett brinnande inferno och det var ingen överdrift.

En läkare befann sig i närheten och försökte skapa sig en bild av katastrofen. De flesta befann sig i chock. 

Klockan 09.18 slog brandförsvarets alarmeringscentral på ”stort larm”. 

Den första ambulansen var på plats efter bara ett par minuter.

Ambulansmännen var tagna av synen och uppskattade antalet döda i värsta fall till ett 50-tal och möjligen hundratals skadade.

De närmaste sjukhusen försattes i högsta beredskap. 

Enligt Socialstyrelsens rapport från olyckan hade 18 ambulanser, 38 ambulansmän och 34 brandmän anlänt till olycksplatsen inom 15 minuter.

Karin-Ida Ström tycker fortfarande inte om att gå över spårvagnshållplatser eller spåren när hon är i Göteborg. Foto: HENRIK JANSSON / HENRIK JANSSON GT/EXPRESSEN

Karin-Ida låg på sjukhus i 8 månader 

Karin-Ida Ström kom snabbt till sjukhus där hon togs om hand. Skadorna var omfattande och hon hölls nedsövd de två första veckorna. 

Det skulle ta åtta månader innan hon blev utskriven helt från sjukhuset. 

Karin-Ida hade drabbats av det som kallas multitrauma. 

– Bäckenet var helt trasigt, jag hade lårbensbrott och jag fick ingen blodtillförsel till vänster ben. När en kateter fördes från höger till vänster ben höll benet på att explodera, så man var tvungen att skära en skåra längs hela underbenet och då hittade man död muskelvävnad där.

Den döda muskelvävnaden orsakade nervskador vilket har inneburit att Karin-Ida än i dag inte kan använda sin fot. 

Hon drabbades även av kraftiga hjärnblödningar efter en smäll i huvudet. 

Infektionerna var olyckliga men kanske inte direkt oväntade med tanke på vad hon gått igenom. 

– Jag fick bakterier som åt upp min höftkula så nu har hon fått en slinkled. Jag kan böja höften men inte röra den normalt. 

Behandlingarna har fortsatt trots att det snart gått tre decennier sedan olyckan. Nyligen var hon inne och opererade foten ännu en gång. Det slutade i ytterligare en infektion och Karin-Ida skrevs ut så sent som i måndags.

Du hade trots allt änglavakt.

– Ja, det hade jag. Det hade kunnat ta helt slut. 

Hur orkar man ta sig ur en sådan här händelse?

– Jag hade en dotter som var 1,5 år gammal. Det underlättade. Men situationen blev annorlunda än jag tänkt mig.

Har arbetat med rörelsehindrade barn 

Av någon anledning lyckades Karin-Ida finna någon slags egendomlig styrka när hon vaknat upp på sjukhuset.

Hon tänkte på alla de människor hon mött med olika typer av funktionshandikapp. 

Karin-Ida hade även arbetat med rörelsehindrade barn.

– Bland det första jag tänkte på var att allt inte hänger på benen. Det finns annat i livet av värde och jag får inte gå och bli bitter. 

Just den här tanken höll hon fast vid som ett mantra. Hon gav sig den på att inte bli bitter eftersom det skulle bli förödande både för henne själv och hennes närmaste. 

– Min identitet fick inte ligga i hur jag fungerade rent fysiskt. 

Trots att Karin-Ida Ström inte kommer ihåg olyckan så säger hon att det är otäckt så fort hon hör ljuden från spårvagnarna än i dag.

– Jag tycker fortfarande inte om att gå över spårvagnshållplatser eller spåren när jag är i Göteborg.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!