Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Snöstormen 17 november 1995

På många håll var det svårt att ta sig fram även till fots. Snödjupet var närmare en meter och det blåste 30 sekundmeter.
Att sopa bort snön från delar av taket och rutorna gick ju bra. Men sedan då...
Många försökte ta sig loss. De flesta misslyckades. Bilarna stod där de stod. I radion uppmanades alla att stanna hemma och få var svåra att övertala.
Lars Lidén i Älvängen hade som så många andra svårigheter att skotta fram bilen ur garaget dagen efter stormen.
Att spänna hunden framför skidorna fungerade perfekt. Det var bar å åk, som Stenmark brukade säga.
Snö, snö och åter snö. Det var klart läge för skidor, och definitivt inte cyklar.
Även polisen hade svårigheter att ta sig fram i ovädret. Men med lite lyckades den här patrullen ta sig loss ur drivorna.
1 / 7

Detta är en äldre artikel som publicerades på GT den 16 november 2005. Tio år efter att i stort sett hela Västsverige lamslogs och många skolor och arbetsplatser tvingades stänga.

FAKTA

OBS! Den här faktarutan publicerades 2005.

Hur upplevde du stormen? Maila GT
I morgon är det tio år sedan den stora snöstormen drabbade oss.
Då Västsverige till stora delar lamslogs.
Många skolor och arbetsplatser tvingades stänga och fick något slags extra vinterlov.
För några makalösa vinterdagar blev det.
Natten efter stormen vaknade vi upp i ett gnistrande landskap vi inte kände igen.
Alla västsvenskar har starka minnen av den där novemberstormen.
Vill du berätta i GT om ditt?
Maila oss då till adressen stormen@gt.
se
Vi kommer att publicera en del av era minnen i morgondagens GT.

Jag gick till jobbet - genom Tingstadstunneln! Det var en märklig upplevelse. Först kämpade vi oss genom meterhöga drivor av snö, pulsade genom en tom stad. Och sedan kom vi in i tunneln. Inte en bil, inte en människa - bara jag och en jobbarkompis. En vanlig dag hade det naturligtvis varit vansinne, och vi hade säkert inte kommit halvvägs innan poliser med blåljus hade kommit och haffat oss. Men det var ingen vanlig dag. Det var dagen då Västsverige lamslogs av SNÖSTORMEN.


Alla som är åtminstone 55+ kan berätta vad de gjorde den dagen Kennedy mördades. Alla minns var de gjorde 11 september 2001, när flygplanen kraschade in i World Trade Centers tvillingtorn. I Västsverige har vi ett datum till, 17 november 1995. Det var dagen då allt var ett enda kaos. Affärer, skolor och dagis stängde. Bussar, tåg och spårvagnar stod stilla. 40 000 hushåll var strömlösa. På vissa håll kallades militär med bandvagnar in. Längst hela västkusten stod milslånga karavaner med bilar, bussar och lastbilar som inte kom någonstans. På sjukhusen fick nattpersonalen stanna för att rädda situationen. Planerade operationer och tidsbeställda läkarbesök ställdes in. På Volvo och SKF snöade nattskiften in, och på Volvo lyckades sju (!) person av totalt 2000 man ta sig till jobbet på morgonen.

 

Vi upplevde den värsta snöstormen någonsin i Göteborg och Västsverige. 30 sekundmeters vind och närmare en meter snö är en svårslagen kombination. Hela situationen var overklig. När en arbetskamrat ringde på morgonen och frågade hur jag skulle ta mig till jobbet var svaret självklart: - Jag kör bil. Vill du åka med? Jag trodde att hans bil hade gått sönder. Visst hade jag tittat ut genom fönstret och sett snön, men det gick inte att föreställa sig hur lamslagen staden var innan man kom ut mitt i det. Han kom pulsande en halvtimme senare. Då först insåg jag hela vidden av ovädret. Bara att få ut bilen ur garaget hade krävt en grävskopa. Att forcera snön på vår lokalgata där snön gick över taket på de parkerade bilarna var otänkbart. Vi fick gå. Nerför Eklandagatan, förbi Korsvägen, vidare mot tunneln. Någon enstaka hade fått ut sin bil. På ett ställe blev vi omkörda av en bandvagn. Men antalet skidåkare - som utan risk kunde staka sig fram mitt i gatan - slog med råge antalet bilar. De få vi mötte hälsade glatt och alla diskuterade vädret. Det var en positiv, närmast uppsluppen, stämning.

 

Vi var inte många som kom till jobbet på GT den morgonen. Men nattredaktionen var kvar, och tidningen trycktes - trots allt. Det var nog en av de bästa GT vi någonsin gjort. Tyvärr gick den inte att skicka ut. Distributionsbilarna kunde inte ta sig fram i snön. Några av oss har ett ex kvar i byrålådan hemma av nostalgiska skäl. Men läsarna fick aldrig se den.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!