Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Småbarnspappan Peter lämnade ökända gänget

Peter Svensson lämnade gänget och kriminaliteten bakom sig.
Foto: Privat / Privat

Varje avhoppad gängkriminell innebär en stor vinst för samhället. I reda pengar handlar det om drygt 25 miljoner under en tioårsperiod, enligt P1-programmet ”I lagens namn”.

För den kriminelle är belöningen en annan.

– Hade jag inte lyckats bryta med mitt gamla liv så hade jag suttit inne, varit grav narkoman eller död i dag. Det finns bara de tre alternativen, säger Peter Svensson, som lyckades lämna en ledande position inom Brödraskapet Wolfpack.

Antalet dödsskjutningar har ökat kraftigt under de senaste åren, och i kölvattnet rasar debatten om hur samhället ska få stopp på den oroväckande trenden.

Sveriges Radios ”I lagens namn” har producerat flera program på temat, och tar bland annat upp kostanden förknippad med personer som lever ett kriminellt liv. I programmet intervjuas nationalekonomen Ingvar Nilsson, som räknat på vad kriminella kostar samhället.

– När vi tvingas ge en konkret siffra brukar vi säga i en tioårsperiod: Räkna med 20 till 25 miljoner, för vad man lite tillspetsat skulle kunna kalla en typisk gängkriminell, säger Nilsson i ”I lagens namn”.



Ett liv utan brott är en vinst för samhället och en vinst för individen, men för att lämna den kriminella banan krävs genomtänkta och samordnade insatser. Det säger Peter Svensson, som jobbar på Fryshuset med att hjälpa gängkriminella att hoppa av.

– För att man ska lyckas med ett avhopp så måste många samhällsaktörer vara inblandade och de måste dra åt samma håll, säger han.

Peter Svensson har själv ett digert brottsregister. Han är bland annat dömd för grov misshandel, grovt olaga hot, försök till utpressning och brott mot vapenlagen. När Peter bestämde sig för att lämna kriminaliteten säger han att han var fullvärdig medlem i Brödraskapet Wolfpack – en kriminell organisation som startades av intagna på Kumla i mitten av 90-talet.

Rättfärdigade sina brott

Peter begick sitt första brott i tolvårsåldern. Han bodde i Björlanda på Hisingen i Göteborg, och hade stulit en cykel för att ta sig till skolbussen två kilometer bort.

– Det kom fram en äldre kille och frågade om han kunde få köpa cykeln. Men i stället för att säga nej berättade jag att jag visste var det fanns finare cyklar, och frågade om han var intresserad.

Det var killen, och dagen efter levererade Peter två stulna mountainbikes. Peter fick pengar, men framför allt bekräftelse.

– Jag fick höra att jag var duktig, vilket jag aldrig brukade få höra annars. Jag var stökig i skolan och hemma fick jag inte mycket uppmärksamhet, berättar Peter.

Brotten blev snabbt fler – och grövre. Drivkraften var, enligt Peter, bekräftelse och pengar.

– I början av min kriminella karriär så var det mitt kall i livet. Det var viktigt för mig att prestera, även om det var i fel saker. Jag kunde inte känna att det var något dåligt med det överhuvudtaget, säger Peter, och fortsätter:

– Man skapar ett kriminellt tankemönster och rättfärdigar sina handlingar för att kunna klara av att leva i den världen. Hade jag mått dåligt över de brott jag begått, då hade jag inte kunnat genomföra dem. 

Ett inbrott på ett företag rättfärdigade Peter med att de ändå fick ut försäkringspengar. En grov misshandel av en annan kriminell, försvarade han med att den som gav sig in i leken fick leken tåla.

Medlem i Brödraskapet

När Peter i slutet av 90-talet kontaktades av medlemmar i det kriminella nätverket Brödraskapet, blev han smickrad och stolt. De erbjöd honom en plats som hangaround.

– Det skrevs mycket om Brödraskapet på den här tiden. Att de var våldsamma och att de expanderade. Det var en kick att de visste vem jag var, säger Peter.

Som hangaround gjorde han skitgörat: Han städade klubblokalen, transporterade narkotika, stod i dörren vid gängets fester, drev in pengar, hotade och misshandlade.

Peters mål var att avancera till fullvärdig medlem, och det gjorde han. Men det var en karriär med dåliga framtidsutsikter.

– Hade jag inte lyckats bryta med mitt gamla liv så hade jag suttit inne, varit grav narkoman eller död i dag. Det finns bara de tre alternativen.

Polisens bild från en förundersökning mot personer i Brödraskapet Wolfpack.
Foto: POLISEN / POLISEN

Vändningen kom 2008, när Peter avtjänade ett flerårigt fängelsestraff för bland annat grov misshandel. Han hade turen att få påbörja en yrkesutbildning till plattsättare innanför fängelsemurarna, men kastades ut efter att ha hamnat i slagsmål med en annan intern.

– Jag var 29 år och satt i isoleringscell. Jag hade inte ett skit och visste inte vart jag var på väg. Tårarna började rinna. Min tro på det kriminella livet rasade samman som ett korthus. Jag insåg att jag levt i en bluff och det gick inte att rättfärdiga det livet längre, säger Peter.



Lämnade gänget

Peter skrev ett brev till chefen på avdelningen där han berättade att han ville lämna sitt destruktiva liv för gott. Och hon valde att tro på honom, att en förändring var möjlig i hans fall. 

Peter fick senare kontakt med det nystartade ”Kunskapscentrum mot organiserad brottslighet” i Göteborg och med Fryshuset i Stockholm. De valde också att tro på att hans önskan att bryta med gänget var uppriktig, och gav Peter det stöd och den hjälp han behövde.


LÄS MER: Hjälper gängkriminella byta sida – resultatet ifrågasätts


– När jag muckade från fängelset fick jag bostad i Stockholm. Hade jag återvänt till Göteborg så tror jag inte att jag hade klarat det. Jag levde på existensminimum och mådde skit. Men jag gav mig själv fem år. Mådde jag lika dåligt så skulle jag återvända till kriminaliteten, den dörren stod alltid öppen. Så tänkte jag.

Men i dag är den dörren stängd. Peter har familj, barn och fast jobb. Hans kriminella förflutna beskriver han som en suddig dröm.

– Jag är så långt ifrån allt det där nu. Ibland är det nästan att jag ifrågasätter om det verkligen har hänt. Jag hade inget liv. Jag levde för dagen och älskade inte mig själv. 

– Det är klart att jag känner ånger för det som jag har gjort och varit delaktig i. Men för att jag ska kunna överleva och vara en del av samhället så kan jag inte tänka på det för jämnan. Jag har fått lära mig att leva med det.