Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Rune tvingas krypa upp för trapporna

"Ibland får jag krypa upp för trapporna för att komma in i huset. Och det är inte lätt med bara ett ben", säger Rune Johansson som är ordförande i föreningen Högsbotorpare och ibland tar emot skolklasser i huset för att berätta hur livet var i Högsbo på 30- och 40-talet. Foto: Henrik Jansson
"Jag föddes i ett sådant här torp för 94 år sedan", berättar Rune Johansson. Foto: Henrik Jansson

I ett sådant här litet torp i Högsbo föddes Rune Johansson för 94 år sedan. I detta lilla hus tar Rune emot skolklasser och berättar om livet i stadsdelen på 30- och 40-talet. Men sedan han fick amputera ett ben och sitter i rullstol har det blivit besvärligt att ta sig in.

– Ibland får jag krypa upp för trapporna, säger 94-åringen.

Det var matbrist i Sverige och ont om bostäder i slutet av andra världskriget. Till Göteborg kom arbetare från mindre gårdar och hamnade med sina familjer i enrummare i de då nybyggda landshövdingehusen i Göteborgs ytterområden.

Men för den som var van att bo på en gård var längtan stark efter en jordplätt där man kunde odla potatis och grönsaker för att dryga ut hushållskassan.

– Då fick arbetare som hade mer än två barn och en fast anställning arrendera en bit mark i Högsbo och bygga sig ett torp efter en viss ritning. Det gjorde mina föräldrar. Det fanns säkert ett hundratal likadana hus, berättar Rune Johansson.

Där föddes han och där bodde han tills han fyllde 21.

"Mamma hade redan dött"

– Min mamma hade redan dött när jag var sju, men då dog min pappa också. Och jag och mina två småsystrar klarade inte att sköta huset själva.

På 50-talet fick även de andra torparna lämna sina hem.

– Arrendekontrakten var på 49 år, men kommunen ville bygga och då fick torparna flytta och husen revs, berättar Rune.

Bara två torp sparades och flyttades till Jätteleken bakom Axel Dahlströms torg för att minna om Högsbos och människornas historia.

– Där samlas vi gamla Högsbotorpare en gång i veckan och jag är ordförande i föreningen. Vi har haft skolklasser på besök där vi berättat hur livet var i Högsbo på 30- och 40-talet. Och hembygdsföreningen har haft stadsvandringar och visat torpet, berättar Rune Johansson.

"Då får jag krypa"

Men sedan han på grund av sin diabetes var tvungen att amputera ett ben och tre tår på andra foten har han haft svårt att ta sig in. Han sitter i rullstol, men av medlemmarna har kunnat hjälpa honom upp för trappan.

– Men när han inte är där är det värre. Då får jag krypa, berättar Rune Johansson.

Han tycker att ett hus som används av allmänheten ska vara handikappanpassat och tycker att torpet kunde få en rullstolsramp.

Men enligt stadsdelsnämnd Högsbo är huset inte deras ansvar.

– Huset hyrs av lokalförvaltningen i Göteborg så det ligger inte på oss att hjälpa Rune, säger Hans Ahlqvist, fastighetsstrateg på stadsdelsnämnd Högsbo.

Bo Falkevi är chef på lokalförvaltningens fastighetsavdelning. Han säger att lagen om tillgänglighet gäller offentliga lokaler, men att det inte är säkert att den omfattar den här typen av lokal.

– De får höra av sig till mig så får vi tittar på ärendet, lovar fastighetschefen.