Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Ritas sista ord till kärleken – innan han dog i katastrofen

Rita Cordenius förlorade sin make Sune i katastrofen på Tjörnbron för 38 år sedan. Foto: NORA LOREK
Klockan 01.30 den 18 januari körde det Liberiaregistrerade bulkfartyget Star Clipper in i Tjörnbron. Foto: SCANPIX
Sune och Rita. På Sunes mage hänger dottern Emma. Foto: NORA LOREK
Rita Cordenius tänker fortfarande på Sune varje dag – 38 år efter hans död. Foto: NORA LOREK
Den dåliga sikten på olycksnatten gjorde det svårt för billister att se att bron hade rasat. Foto: BENGT O NORDIN BON / SVT BILD SCANPIX SWEDEN

När Rita Cordenius vaknade upp en morgon var hon och dottern Emma, 1,5 år, ensamma i huset i Ellös på Orust.

Maken Sune hade inte kommit hem – men där och då visste hon inte att han aldrig skulle göra det.

Det har gått 38 år sedan Rita förlorade sitt livs kärlek Sune i det iskalla djupet under Tjörnbron.

– Jag tänker på honom nästan varje dag och saknaden går aldrig över, säger Rita.

1980 bodde Rita Cordenius, som då var 26 år gammal, tillsammans med maken Sune, 31, och dottern Emma, 1,5, i det lilla samhället Ellös på Orust. Rita jobbade deltid på ett daghem och Sune var snickare.

Makarna Cordenius var engagerade i kampen mot kärnkraft och tanken var att det musikaliska paret skulle underhålla på ett möte i närheten av hembygden, i Henån.

38 år senare, minns Rita fortfarande deras sista samtal och hon berättar att det var något som kändes fel, när han ringde upp henne på jobbet den där dagen.

– Han ringde för att säga att han skulle gå på mötet mot kärnkraft som var på Chalmers i Göteborg i stället. Jag vet att jag redan då kände att något var fel. Det var något som inte bådade väl, säger hon.

Olyckliga sammanträffanden

Enligt Rita så var Sune sällan i Göteborg och han passade därför på att hälsa på några vänner till familjen som bodde i staden.

– Han kom därifrån ganska sent. Det är bara en rad av helt otroliga sammanträffanden egentligen, för just den natten skulle det vara dimma, just den natten skulle det vara is och just den natten skulle en båt köra på bron, säger hon.

Åtta personer avled i olyckan. Sikten var skymd av tät dimma och bilar föll ner i det iskalla vattnet. Foto: TOMMY WIBERG

Klockan 01.30 den 18 januari körde bulkfartyget Star Clipper in i Tjörnbron, något som resulterade i att delar av den rasade. 

Sune var en av de åtta som körde rätt ner i det iskalla vattnet – dimman var för tät för att se vägbanan innan det var för sent.

– Jag låg och sov då. Jag kommer så väl ihåg när de sa på radion att det hade hänt.

"Gick omkring i ett vakuum hela dagen"

Rita beskriver känslorna när hon fått reda på att Sune aldrig skulle komma hem.

– Jag var väldigt vilsen då. Man gick omkring i ett vakuum hela dagen, efter ett tag kom mina svärföräldrar hem till oss. Det är så jag minns det.

 

LÄS MER: Tjörnbron förvandlades till en dödsfälla 

 

Rita hade förlorat sitt livs kärlek och fadern till deras barn. Hon beskriver Sune som en otroligt speciell person, som spred glädje omkring sig.

"Han var underbar, en av världens snällaste människor. Han spelade gitarr och var väldigt utåtriktad", säger Rita om Sune. Foto: PRIVAT

– Han var underbar, en av världens snällaste människor. Han spelade gitarr och var väldigt utåtriktad. Han var så levnadsglad, så intensiv och spontan. Ena dagen skulle vi till Roskilde, andra dagen till Marocko och så var han en helt fantastiskt pappa till Emma. Han visade så mycket kärlek och jag tror att den kärlek hon fick av honom bitit sig fast, berättar hon.

Rita skiner upp när hon berättar historien om hur hon och Sune träffades cirka fem år innan den tragiska olyckan.

– Det är nästan som en saga, säger hon.

Rita om kärleken: "Det var så magiskt" 

Hon berättar om att hon och Sune stötte på varandra på måfå vid tre olika tillfällen under ett år.

– Första gången var en varm sommardag i Kungälv, jag var ledig från jobbet och gick där på kullerstenarna, då mötte jag två glada killar och vi började prata. Sedan gick vi och fikade och sen skjutsade de hem mig och då bjöd jag på choklad och smörgåsar, säger hon.

Efter det första mötet kände Rita att det var något speciellt med en av killarna och han fanns kvar i tankarna till dem möttes nästa gång, några månader senare.

– Jag var på vårdcentralen och hade röntgat njurarna. När jag var klar så satt han där, men ett bandage runt armen. "Den är bruten", sa han, och frågade vad vi skulle hitta på. Jag var tvungen att åka tillbaka till jobbet och han erbjöd mig skjuts i sin gamla Volvo PV. När vi var framme så stannade vi på parkeringsplatsen utanför och bara pratade i över en timme. Det var så magiskt, sen skildes vi åt, säger hon.

 

GRATIS! Ladda ner GT:s nyhetsapp i Iphone & Android 

 

Tiden gick och efter att ha pluggat i England återvände hon till Göteborg och flyttade in i en etta i Majorna, men hon var arbetslös och behövde söka ett jobb för att få ihop till hyran.

– Då stod han där före mig i kön och sökte samma tjänst, det är inte klokt tänkte jag. Efter det började vi umgås mer och mer och ganska snart flyttade vi in i min etta i Majorna, berättar hon.

"Man trodde aldrig man skulle kunna känna glädje igen"

Några år senare blev Rita gravid och de flyttade till Ellös på Orust.

Efter att Sune gått bort väntade en tuff period för Rita och hon berättar att den värme hon fick av sina medmänniskor var avgörande för att klara sig igenom sorgearbetet.

– När det hände trodde man aldrig att man skulle kunna känna glädje igen. Man kände sig som 100 år i den sorgen, men jag tror att det hjälpte att jag bodde på en liten ort och alla var så hjälpsamma och snälla, säger hon.

"Jag tror att det är mänsklig natur att hjälpa människor i sorg. Det är viktigt att vara naturlig och prata på som vanligt. Man ska inte forcera någon med massa krisgrupper som kastas över en", säger Rita. Foto: NORA LOREK

Rita berättar att hon desto äldre hon blivit tänkt allt mer på all hjälp hon fick och hur hon genom sina erfarenheter kan hjälpa andra i sorg.

– Jag tror att det är mänsklig natur att hjälpa människor i sorg. Det är viktigt att vara naturlig och prata på som vanligt. Man ska inte forcera någon med massa krisgrupper som kastas över en. I början undrade jag varför inte mina närmaste vänner kom och hälsade på men på senare tid har jag kommit fram till att det är för att det var för att de också var ledsna. Det hjälper liksom inte att två eller fler personer är ledsna. En utomstående har en annan kraft tror jag.

Gav varandra löften

Hösten innan han dog hade Sune och Rita ett samtal som etsat sig fast i hennes minne.

– Vi pratade om vad vi skulle göra om någon av oss dog. Då räknade han upp tre, fyra saker som han ville att jag skulle lova honom och jag gjorde samma sak. Vi fick nästan exakt samma svar, säger Rita och fortsätter, samtidigt som tårarna börjar rinna ner för hennes kinder:

– Han sa att jag skulle fortsätta spela fiol och att jag skulle ta hand om Emma.

Efter att Sune gått bort ekade orden från samtalet i Ritas huvud och det hjälpte henne genom sorgen och den tuffa perioden efter olyckan.

– Det var som ett stöd för mig. Det är en sån tur att jag hade vår dotter, jag var tvungen att få ihop en vardag och kunde inte begrava mig i min sorg eller ta för starka mediciner. Samtidigt blev jag så förtvivlad och ledsen över hur jag skulle förklara för henne att hennes pappa inte skulle komma hem något mer, säger hon.

Dottern Emma: "Stolt över honom"

Rita och Sunes dotter Emma Sonner är i dag 39 år och bor i Oslo. Hon berättar att hon inte har några minnen av olyckan eller sin pappa, men att han alltid finns med henne ändå.

– Genom hela min uppväxt har jag fått höra mycket honom genom min mamma, farmor, faster och farbror. Det har betytt jättemycket för mig. Alla minnen har varit väldigt positiva och jag har alltid känt, och känner fortfarande att jag har en fantastisk pappa, som var så kreativ, glad och inkluderande. Jag har alltid varit väldigt stolt över honom, säger Emma.

 

LÄS MER: Åtta körde över kanten och dog

 

Emma berättar att hon har haft en trygg uppväxt och att barndomsåren var lyckliga. Det var först när hon blev tonåring som saknaden efter hennes far började göra sig påmind.

– Jag kände mig lite halv. Det var jobbigt när man själv försökte hitta sin identitet. Ibland kunde jag drömma att vi hittade pappa på havsbotten och att han inte alls var död. Jag kommer ihåg att jag alltid vaknade glad då. I sena tonåren fick jag läsa brev som min pappa skickat till mamma från Australien och då kände jag att lärde känna honom på ett nytt plan, det var väldigt bra, säger hon.

Rita och Sunes dotter Emma, 39, tillsammans med Edvin Paul, 3 och Inez Sofia, 5. Foto: Privat

I dag har Emma egna barn Edvin Paul, 3, och Inez Sofia, 5. Hon berättar att hon pratar med dem om deras morfar.

– Ibland kan man känna att det är synd att han aldrig fick träffa sina barnbarn, men någonstans tror jag ändå att han ser oss. Jag har en känsla av det. Mitt budskap är att man ska hålla minnena vid liv, det har gått bra för mig även fast det finns en saknad, säger hon.

"Jag tänker på honom nästan varje dag"

Rita känner att Sune lever vidare genom deras barnbarn men att saknaden efter maken fortfarande finns kvar.

– Jag tänker på honom nästan varje dag och saknaden går aldrig över. Inte på det sättet att han skulle vara här och att vi skulle vara gifta, saknaden är mer abstrakt och jag skulle vilja ha honom som en vän.

Rita berättar att det som hänt Sune har gjort henne till en starkare person.

– Jag har lärt mig att ta vara på varenda dag, att vara totalt ärlig mot sig själv och sina känslor och att göra det man känner för. Det finns inga måsten. 

Rita höll sina löften till Sune och spelar fortfarande fiol i dag, 38 år efter den tragiska händelse som tog hennes makes liv.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!