Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Ridande polisen Maria var i kravallernas mitt

Följ senaste nytt i Expressen TV – vi sänder direkt mellan 07 och 23 varje vardag och mellan 11 och 20 på helger.
Maria Junger beskriver händelserna som chockartade: ”Vi blev så tagna på sängen, vi poliser. Kolleger skrek på hjälp i radion”
Foto: HANNA BRUNLÖF WINDELL
Avenyn stod i brand under upploppen i samband med EU-toppmötet och besöket av USA:s kritiserade president George W Bush.
Foto: ANDERS WIKLUND/TT / TT NYHETSBYRÅN
Totalt var 32 ryttarekipage inkallade att tjänstgöra under EU-toppmötet i Göteborg 2001. Här i Hagaparken.
Foto: ÅKE THIM
Maria Junger, 62, har starka minnen av de tre dramatiska dagarna i Göteborg i juni för 20 år sedan. ”Jag var inte mentalt förberedd” säger hon.
Foto: HANNA BRUNLÖF WINDELL
Här i Vasaparken galopperade Maria Junger fram och tillbaka på hästen Hippal för 20 år sedan för att skingra demonstranter.
Foto: HANNA BRUNLÖF WINDELL
Foto: PER WISSING
1 / 7

När allt brakade loss hade Maria Junger många års erfarenhet som polisryttare bakom sig – otaliga gånger hade hon hanterat svåra situationer i aggressiva miljöer.

Men insatsen under Göteborgskravallerna för 20 år sedan övertrumfade allt annat hon varit med om.

– Vi överrumplades av händelseutvecklingen. Det var chockartat. Det slängdes gatskyltar och stenar. Kollegor skrek på hjälp i radion, det var som ett litet krig, minns hon.

Det som utspelade sig i Göteborg under de tre dagarna 14-16 juni 2001 skakade inte bara Västkustens huvudstad, utan hela landet. Även omvärlden kunde ta del av de dramatiska bilderna från ett brinnande Avenyn, de våldsamma upploppen och gatstenarna som kastades mot polisen.

De från början fredliga demonstrationerna urartade. Tiotusentals demonstranter och aktivister från en rad länder hade kommit för att protestera mot EU-toppmötet som avslutade Sveriges ordförandeskap. Protesterna riktades även mot USA:s dåvarande president George W Bush som skulle träffa EU:s regeringschefer vid ett särskilt möte.

Efteråt har polisen fått hård kritik för sin insats, bland annat för övervåld och stora brister i organisationen.  

Maria Junger, 62, kommer gående med hunden Alfons i Vasaparken, en lummig oas mitt i centrala Göteborg.

En stilla och grönskande försommardag som denna är det svårt att föreställa sig de våldsamma scenerna här för tjugo år sedan. Scener som ingen hade kunnat föreställa sig.

Demonstranter kastar gatsten mot kravallpoliser vid Stadsteatern i Göteborg, 15 juni 2001.
Foto: NIKLAS LARSSON / © BILDBYRÅN

Planerade ta med korsord som förströelse

– Från början hade vi i polisrytteriet fått en nedtonad roll, och skulle mest finnas som en reservstyrka. Förväntningarna var inte att vi skulle vara med aktivt. Jag tänkte att det här kommer att bli tråkigt. Jag kommer mest att sitta på en halmbal och dricka kaffe, så jag planerade att ta med korsord och böcker som förströelse, berättar Maria Junger.

Stallar hade byggts upp vid Valhallas parkeringsplats för att snabbare kunna vara på plats om det mot förmodan skulle hända något. 32 ryttarekipage, varav cirka 14 från Göteborgspolisen och resten från Stockholm och Malmö, ingick i insatsen. Den skulle börja först på fredagen, 15 juni.

– Men redan på torsdagen ringde min chef. Han sa: Släpp vad du har för händer och kom så fort som möjligt. Vi fick info om att personer hade förskansat sig på Hvitfeldtska gymnasiet och att polisen börjat slå en ring runt skolan. Skolan skulle sökas igenom, berättar Maria Junger.

Det fanns en oro i luften. Presidenten var på väg till Göteborg. 

Ryttarekipagen började gruppvis röra sig mot Vasastan.

– Här vid Vasaparken såg vi hur gäng av våldsverkare hoppade upp på bilar och kastade stenar. Det började fraktas containrar för att stänga av Hvitfeldska. Den händelsen i sig drog till sig folk som inte sympatiserade med polisens beslut. Demonstranterna var laddade inför den kommande helgen.

Demonstrationerna vid EU-toppmötet urartade. Här attackerar demonstranter polisbilar och försöker sparka ut rutor och välta bilarna.
Foto: ROGER TURESSON

”En kollega fick en stor sten i huvudet”

Inne i parken försökte polisryttarna skingra folksamlingar. Personer kom gående med vajrar mot polishästarna för att få dem på fall, men det avstyrdes.

– Det for mycket stenar, grenar och saker. En kollega framför mig fick en stor sten i huvudet, på hjälmen. Hon blev lite dissy men satt kvar på hästen. Vi var väldigt ostrukturerade och fick agera planlöst, mycket efter eget huvud. Vi frågade oss vad vår uppgift var i det här läget. Vi överrumplades av händelseutvecklingen.

– När vi får våldsverkare på flykt vid mer normala insatser, så grips de eller omhändertas. Här jagade vi bara runt dem. Vi galopperade fram och tillbaka. Bland annat här, säger Maria Junger och pekar mot slänten ner mot Engelbrektsgatan.

I vanliga fall var hon van vid att hästen fungerar som en isbrytare och gör att människor lyssnar och stannar upp.

– Man kommer snabbt fram med en häst och har många kilo muskler att jobba med. De muskler jag inte själv har, de sitter jag på, vilket skapar en trygghet hos mig som ryttare. Hästen blir också lite den mjuka sidan och är ett otroligt redskap att nå människor med. Men i det här läget, jag kan jämföra det med ett litet krig, fanns ingen chans att ha en dialog och komma i samspråk med människor, säger hon.

Polisryttare i konfrontation med maskerade demonstranter.
Foto: ÅKE THIM

”Kolleger skrek på hjälp i radion”

Maria Junger beskriver upplevelsen som chockartad.

– Vi blev så tagna på sängen, vi poliser. Kolleger skrek på hjälp i radion. En polisgrupp till fots som kände sig trängda när stora hotfulla gäng kommit emot dem stod på Molinsgatan. När vi kom med hästarna skingrade sig folkmassan. Kollegorna sa uppriktigt att vi hade räddat livet på dem.

Hon säger att hon i första läget inte hann bli rädd för sin egen säkerhet. Allt fokus var på arbetet och att försöka få överblick. 

– Men jag kände mig inte heller säker i situationen. Jag var inte mentalt förberedd, trots att jag hade tio års rutin som polisryttare.

Hon konstaterar att det kanske var naivt av polisen att inte ha räknat med det kaos som uppstod. Resurserna var inte tillräckliga.

– Men det är alltid lätt att i efterhand veta hur man borde ha gjort. I dag med facit och den forskning som bedrivits efter händelserna kan väl polisen rannsaka sig själv och sina metoder. Det ledde också till att vi ändrade vårt taktiska arbete, som i dag framför allt bygger på mer dialog och mindre konfrontation, säger Maria Junger som själv har ett sidouppdrag som dialogpolis.

Här, till höger i bild, ses Maria Junger i arbete för 20 år sedan.
Foto: Privat
Kravaller på Avenyn 15 juni 2001.
Foto: MIKAEL KIVI / TT NYHETSBYRÅN

Jobbade som ridande polis i 20 år

– Nu är vi mer mångfacetterade i de här sammanhangen och har mer genomtänkta roller. Ingripandemetoderna är helt annorlunda. 

Hon har varit polis i över 40 år, varav 20 som ridande polis. Hon lämnade rytteriet för tio år sedan och är nu vid trafikpolisen där hon arbetar som handläggare och med utbildning och operativ planering. 

Hon har också haft uppdrag för FN och utbildat poliser i bland annat Sydsudan.

– Jag har lärt mig mycket om kulturella krockar. Jag har större förståelse och kan lättare ställa mig i andra människors skor. Hur det kan vara att ingå i en grupp och inte bli förstådd av polisen, utan bara bli knödd någonstans även som laglydig person. I det gamla konceptet fanns inte utrymme för att nyansera människor. I dag är vi mycket mer informativa och arbetar med differentiering. Då kunde vi vara bryska mot alla. Det var ju också många nyfikna människor som samlades och det var svårt att urskilja vem som var vem.

Polisryttare och demonstranter, fredagen 14 juni 2001.
Foto: SVEN-ERIK JOHANSSON

Maria om hästen: ”Min hjälte”

Maria Junger berättar om Hippal, hästen som var hennes följeslagare under de tre dagarna.

– Min hjälte. Om någon berättat för mig i förväg vad vi skulle gå igenom hade jag sagt ”det klarar han aldrig” men han var fantastisk. Och peppar, peppar, ingen av hästarna blev svårt skadad. En häst fick sy några stygn. Alla återhämtade sig fantastiskt bra efteråt. 

För att förebygga skador hade hästarnas svansar lindats, ”om någon skulle försöka tända eld på svansen”, och de hade gummisulor under skorna så att de inte skulle skada sig på glas eller anglar. Hästarna utrustades också med öronproppar och visir.

På fredagen skulle Maria Junger och hennes grupp på rytteriet bevaka en demonstration som skulle gå mot Svenska mässan. När folkmassan rörde sig förbi Berzeligatan gjordes utbrytningar.

– Gatuskyltar drogs upp och det kastades både skyltar, cyklar, brädor och stenar. Vi gick efter demonstranterna och kunde nästan inte ta oss fram på grund av all bråte längs vägen. Vid Götaplatsen började demonstranterna tända eld på grejer. Då hade vi en incident med en häst som hade svårt att klara situationen, berättar hon.

I kaoset på Avenyn: ”Det gick ut falska larmanrop”

Hästen stegrade sig och landade på en framförvarande häst. Ryttaren fick hovarna i ryggen. En tygel gick sönder och polisen fick svårt att hantera hästen.

– Det brann och rutor krossades på Avenyn, insatsstyrkan var också väldigt trängd och vi fick komma till undsättning. Samtidigt gick det ut falska larmanrop och vår radiokommunikation stördes ut. Vi hade pip på högsta volym i öronen hela tiden. Det började bli riktigt obehagligt. Jag tänkte: Hur ska vi orka?

Under fredagens tumult fick Maria Junger en stor sten kastad mot ena armen. Det tog ett år att läka skadan och hon har fortfarande ett märke kvar.

– Det gjorde väldigt ont men jag kunde fortsätta styra hästen med ena handen.

Maria Junger berättar att hon och kollegerna blev överrumplade av våldsamheterna som bröt ut under Göteborgskravallerna. De hade inte förväntat sig att knappt behöva delta i polisarbetet de tre dagarna.
Foto: HANNA BRUNLÖF WINDELL

Lördagen – den värsta dagen

Lördagen skulle komma att bli lugnare, rent händelsemässigt. Men för Maria och flera kolleger blev det ändå den värsta dagen.

– Det var en spänd stämning. Vi var uttömda på energi. Vi stod vid Universitetet och hörde i radion hur deltagare i ett demonstrationståg vid Slottsskogen började maskera sig och att de troligen hade molotovcocktails. Då rörde sig mina tankar. Skulle jag komma hem igen till mina tre barn? Och jag tänkte: Vad fan gör jag här? Hur gick det här till?

Det visade sig att det inte blev så illa. På lördagskvällen minskade hotbilden och allt började lösas upp. Kommenderingen var över.

– När vi red upp för Avenyn kom människor ut från restauranger och krogar och applåderade och gjorde vågen. Då kom en tår i ögat. Och när vi kom hem till rytteriet var det en euforisk stämning. Vi lever!

Det fanns på den tiden ingen utarbetad rutin för debriefing, förklarar Maria Junger, och det behövdes många samtal med kollegerna för att bearbeta händelserna.

– Vi var ett sammansvetsat och tajt gäng och väldigt trygga tillsammans. Vi kunde med att blotta oss med våra rädslor, chocken och sorgen över det som hänt.

Hon konstaterar att många poliser fortfarande bär på trauman från de dramatiska dagarna, och att det är starka känslor i omlopp när minnena kommer tillbaka.


Göteborgskravallerna

När: 14-16 juni 2001

Var: Centrala Göteborg, bland annat Avenyn, Vasaparken, Hvitfeldtska gymnasiet, Järntorget.

Varför: EU-toppmötet som skulle avsluta Sveriges ordförandeskap hölls 15-16 juni på Svenska Mässan i Göteborg.

Torsdagen den 14 juni anlände USA:s president George W Bush med sin hustru Laura Bush. Ett toppmöte skulle äga rum mellan EU och USA i anslutning till EU-mötet.

Många av de tillresta demonstranterna bodde på Hvitfeldtska gymnasiet och efter en påstådd hotbild spärrade polisen av skolan där flera hundra personer stängdes in. 

Ett våldsamt upplopp bröt ut vid Vasagatan och Götabergsgatan. 

Fredagen den 15 juni lämnade presidenten Göteborg. 

Polisen gjorde tillslag mot en sambandscentral som skulle planera upplopp, lokalisera och störa polisens arbete.

En demonstration hölls på Götaplatsen och upplopp bröt ut på Avenyn. Aktivister tände eld på uteserveringarnas möbler och anlade stora brinnande bål. Det kastades gatstenar och skyltfönster krossades. Polisfordon slogs sönder.

”Reclaim the street” arrangerade en gatufest vid Vasaplatsen. Demonstranter kastade sten mot polisen och under ett upplopp blev den då 19-årige aktivisten Hannes Westberg skjuten i magen av polisen och fick svåra skador.

Lördagen 16 juni hölls ett spontant möte på Järntorget och polisen befarade våldsamheter. Torget spärrades av.

Även vid Schillerska gymnasiet genomfördes en polisinsats som senare skulle kritiseras. 78 personer tvingades att ligga ner med ansiktet mot marken i väntan på att visiteras.


Totalt skadades 53 poliser och 90 demonstranter under de tre dagarna, och 

polisen grep 530 personer. Av dessa greps 459 vid aktionen på Hvitfeldtska gymnasiet.

Flera av de runt 80 demonstranter som åtalades blev dömda för våldsamt upplopp.

Demonstranter anmälde totalt 170 poliser, varav fem åtalades. De friades.

Polistidningen skriver att 80 procent av radiobilspoliserna och 40 procent av piketpoliserna slutade inom ett år på grund av stressen från händelserna.

SE MER: Bilderna från kravallerna

Få minns de politiska samtalen. Desto fler minns våldet och vandaliseringen (inslag från 2011).