Ur daganteckning från akutmottagningen, Sahlgrenska:
”Man har funnit patienten bredvid en sopcontainer, pulslös men fortfarande varm. Multipla knivhugg mot thorax, huvud och hals”
Under tre års tid har larmen duggat tätt om ett kommande hedersmord utanför Göteborg.
Arbetskamrater, myndigheter, släktingar – alla har de fått mer eller mindre starka signaler om hoten och våldet i kvinnans liv. Kvinnan har till och med trotsat tystnadskulturen i släkten och slagit larm till polis och åklagare.
Ändå ligger hon nu här på akuten efter ett våldsdåd i Mölnlycke, upphämtad från en blodpöl intill en sopstation.
Misshandlades vid fest
Tre år tidigare.
Ur polismyndighetens anmälan:
Inledning: Patrull kallas med anledning utav att en målsägare blivit misshandlad.
Brottet: Känd gärningsman har tillfogat målsägaren smärta genom att utdela ett knytnävslag i ansiktet.
Händelse: Målsägaren och misstänkt har varit gifta tidigare men är nu skilda och lever på olika håll.
Den 6 oktober 2016, några månader efter skilsmässan, är hon på väg till en födelsedagsfest. På en parkering hinner exmaken, i dag i 50-årsåldern, upp henne och slår henne med ett knytnävslag rakt i ansiktet. Detta enligt vad hon själv uppger i anmälan. Hon lyckas fly in i sin bil men exmaken står utanför och skriker:
– Jag ska döda dig och aldrig låta dig vara ifred.
Han försvinner snabbt när han förstår att hon ringer polisen.
I den kommande polisutredningen förnekar exmaken helt att det förekommit någon misshandel eller hot.
– Det där har inte hänt. Jag förnekar att jag gjort det där.
– Jag tror att hon är sjuk på något sätt.
Kvinnans skador dokumenteras och fotograferas av polisen, men därefter tycks utredningen stanna av. Tre månader senare ansöker hon om kontaktförbud och förklarar orsaken med orden:
– Han sa att han skulle döda mig i samband med att han slog mig.
Men det räcker inte.
Något kontaktförbud blir det inte.
Dagen efter kommer i stället ett annat beslut – om att förundersökningen om misshandeln läggs ner på grund av ”bevisproblem”.
”Det finns inte längre anledning att fullfölja förundersökningen”, skriver åklagaren Petra Hallin.
Kontaktförbudet gick inte igenom
Samtidigt beslutas också att kontaktförbudet, ett skydd som samhället kan ge genom ett åklagarbeslut om förbud att kontakta en viss person, inte ska beviljas.
Detta eftersom misshandelsutredningen just lagts ner. Beslutet tas av kammaråklagaren Petra Hallin. Hon är i dag domare, rådman på Göteborgs tingsrätt, och säger att hon inte minns beslutet.
– Nej, tyvärr det gör jag inte. Varje sådan här händelse är tragisk men när det flyter så många år emellan så kommer jag inte ihåg det. Jag är ledsen. Jag kan inte hjälpa dig med någon information.
Nära anhöriga berättar för GT hur kvinnan vid detta tillfälle tappar modet. Hon har trotsat en tystnadskultur som funnits inom hennes släkt, där man inte tar hjälp av myndigheter utan löser problemen inom släkten.
Nu står hon helt ensam.
Hon känner att samhället inte kan skydda henne mot exmaken och anhöriga beskriver hur hon utåt börjar vifta bort hotbilden.
Men inom henne bor rädslan kvar.
Samma dag som nedläggningsbeslut kommer träffar hon en psykolog, som hon fått tilldelad genom företagshälsovården. Enligt journalanteckningen berättar hon om en ”svår situation” kopplad till sin skilsmässa.
Senare berättas också om stressrelaterade besvär, smärta i en axel, och psykologen rekommenderar sjukskrivning.
Kvinnan har också ett önskemål till psykologen.
Samma dag som polisens nedläggningsbeslut om misshandeln, ber hon psykologen att kontakta hennes chef med detta budskap:
”Var uppmärksam på om jag inte kommer till mitt arbete utan att berätta om det”.
Några spår av åtgärder kring det oroväckande beskedet finns inte i journalanteckningarna.
Vintern 2016 går över till vår.
Och nu, med ännu tre år kvar till mordet, kommer varningssignalerna om ett kommande våldsdåd allt tätare.
•••
Sent på kvällen den 10 november 2015 skriver hon ett mejl sin blivande make, en svensk man hon träffat på jobbet.
Den korta tid de får tillsammans, fram till hennes död, ska hon senare beskriva som den lyckligaste tiden i hennes liv.
Men under kvällen i november skriver hon till kollegan:
”Jag vill även att du ska ha lösenord till min mail här ifall om det skulle hända mig något.”
Bland hennes dokument i mejlen finns en självbiografi, berättelsen om hennes liv, som hon ber honom offentliggöra i händelse av sin död.
GT har genom polisutredningen och kontakter med familjen tagit del av den berättelsen.
En berättelse om våld, hot och heder.
Skrev bok om våldet
Hon växer upp i norra Irak, i Kirkuk. De väpnade kurdiska nationella rörelserna, Peshmerga, tar över stad efter stad. Striderna sker utanför hennes fönster.
”Vid en av dessa tillfällen befann jag mig vid handfatet som vi hade under trapporna, vilket gjorde att jag fick en chock och därmed svimmade.”
”En gång bad mamma och pappa mig att smyga ut i köket för att hämta något att äta. I och med att vi hade stora fönster i köket såg de mig och började avlossa skott”, skriver hon i sin självbiografiska text.
När striderna intensifieras mellan Peshmerga och regimens styrkor tvingas familjen att fly.
”I all hastighet bestämde pappa att vi skulle åka direkt, mamma fick med sig lite kläder, mat och redskap”.
Livet på flykt är hårt och de hjälporganisationer som finns på plats räcker inte till.
”Många människor dog av kylan, hunger och olyckor”.
De hamnar hos en vän i bergen utanför Penjwen, i nordöstra Irak, där de stannar i några månader. När striderna avtar tar de sig tillbaka till Kirkuk.
”Vi tog en taxi och jag kommer ihåg när vi såg staden på långt håll då började min mamma att gråta av glädje att se staden en gång till. ”
Familjen blir kvar i staden, där det fortsatt är oroligt. Hon beskriver hur människor bygger gömställen för att ”kunna gömma sig när militären eller när amerikanska helikoptrar anföll staden”.
Samtidigt närmar hon sig tonåren – och får snabbt klart för sig vad som gäller.
”Tjejer fick inte älska och om man fick reda på att ens dotter hade kontakt med en kille så var det katastrof”.
Under 1995 börjar flera av hennes släktingar att ta sig mot Europa, Tyskland och Danmark. När lillasystern blir svårt sjuk i början av 1996 ställs frågan på sin spets. De åker från Bagdad mot Jordanien.
”Jag var 16 år gammal, men jag hade en sådan ångest att jag grät hela vägen och det var mitt i natten”.
Slutligen kommer de fram till Tyskland och systern får hjälp av en hjärtkirurg i Bonn. Familjen slår sig ner i Tyskland. Hon tar snabbt till sig språket och får bland annat MVG i matematik. Och det är nu släkten plötsligt presenterar henne för den blivande maken: Hennes kusin.
En man som enligt en senare personutredning gjort militärtjänstgöring i Irak som polis.
”Han ställde massa frågor till mig, men jag ställde varken frågor eller några som helst krav på hur jag ville ha det. Jag ville vara den bekymmersfria dottern till mina föräldrar.”
Snart blir det bröllop
De får träffas några gånger innan det bestäms att de ska giftas, efter en överenskommelse mellan hennes far och hans syster.
Och nu går det fort. Samma år som hon går ut årskurs nio börjar det förberedas för bröllop.
”Det blev en enkel förlovning med en ring.”
Kusinen tar med henne till Sverige, till Gårdsten i Göteborg, och bröllopet sker den 30 december 1998 på Gamlestadens medborgarhus.
Bråk och irritation har varit varningssignaler om vad som väntar henne i livet, men det är först på bröllopsnatten hon börjar förstå vad som väntar.
”En hemsk upplevelse som jag vill glömma och aldrig komma ihåg det. Jag kände mig väldigt ensam den natten och resten av tiden fram till nu.”
Hon beskriver ett liv med våld och hot. Och mitt i allt får de två barn.
Hon beskriver kraftig ångest över att få barn med mannen, och därmed länkas samman med honom i åratal framåt, men tar ändå barnen till sitt hjärta. I långa passager i livsberättelsen beskriver hon deras liv och födsel.
En viss räddning blir utbildning och hon studerar på Komvux och senare ekonomi på Göteborgs universitet.
Den sista noteringen i biografin handlar om det yngsta barnet, dottern. Redan efter sex månader tvingas hon lämna över henne till svärmodern och börja jobba. Pengarna i familjen räcker inte till.
De sista orden i den självbiografiska texten är:
”Det kommer jag aldrig förlåta mig själv för och den tiden kan jag inte ta tillbaka med henne”.
Där slutar hennes berättelse.
Hoten blev starkare
Ett arbete som troligen fortfarande pågick vid sin död och en berättelse hon enligt den närmaste familjen ville ha förmedlad.
Elva sidor, här kort sammanfattat.
Genom intervjuer, förhör och offentliga handlingar vet vi att hon senare får en tjänst som ekonom inom Göteborgs stad.
Hon har lyckats skapa sig ett eget liv och 2016, när barnen blivit äldre, slår hon sig slutligen fri och skiljer sig från maken. Genom jobbet träffar hon också mannen som senare ska bli hennes nya make. En man med svensk bakgrund, vilket några av släktingarna ska komma att reagera mycket starkt på.
De gifter sig senare och den korta tid de får tillsammans ska hon senare beskriva som de bästa i hennes liv.
Men mitt i den lyckan, växer sig också hoten allt starkare.
•••
GT har genom intervjuer och offentliga handlingar granskat alla kända larm och varningssignaler om ett kommande hedersmord mot kvinnan.
Det visar sig att en lång rad personer och myndigheter haft kännedom om den mycket starka hotbilden.
Redan i samband med skilsmässan kom de första hoten.
Nära anhöriga till mordoffret berättar i förhör att exmaken ringer till mordoffrets närmaste familj i Tyskland.
Han menar att de hjälpt henne med skilsmässan och är, enligt vad de uppger, hotfulla:
”Jag vet vad jag kommer göra av dig och din familj.”
En annan släkting, på exmakens sida, uppges också av släktingar på kvinnans sida ha ringt med budskapet: ”Vi låter henne inte leva. Vi låter henne inte driva omkring och vara tillsammans med en svensk.”
Sedan följer en rad larm som når olika myndigheter, företag och privatpersoner:
• 22 AUGUSTI 2016: Kvinnan skriver ett brev till sin hyresvärd och ber att få byta lägenhet på grund av en hotfull situation. Hon skriver att hon står ”inför en livshotande situation” där exmaken stryker runt utanför hennes hus på kvällarna.
• 6 OKTOBER 2016: Mordoffret anmäler till polisen att exmaken hotat henne till livet och slagit henne med knytnävslag i ansiktet. Förundersökningen läggs senare ner på grund av ”bevissvårigheter”.
• 12 DECEMBER 2016: Mordoffret ansöker om kontaktförbud för exmaken. Det blir avslag dagen efter, eftersom misshandelsutredningen lagts ner.
• 13 DECEMBER 2016: En företagspsykolog skriver i sin journalanteckning att mordoffret önskar att hennes chef och arbetsplats ”är uppmärksamma på om hon inte kommer till sitt arbete utan att berätta om det”.
• ÅRSSKIFTET 2017–2018: Mordoffrets chef inom Göteborgs stad informeras om den hotfulla situationen. Chefen får sedan löpande information om hotbilden.
• NOVEMBER 2018: Hela släkten, som delas upp i två läger, känner nu till den allvarliga hotbilden. En släkting, med vänner i båda läger försöker i tre dagar övertyga exmaken att inte ge sig på exfrun, men misslyckas. Han larmar inte polisen.
• 21 DECEMBER 2018: Kvinnan mördas vid en sopstation.
• 8 JANUARI 2019: Efter mordet kontaktas polisen av socialtjänsten. De har fått en anonym orosanmälan som anger att släktingar känt till att mordet skulle ske och att det var ett hedersmord.
Systern: Jag har inte ord
Vi når mordoffrets yngre syster i Tyskland.
Hon säger till GT att hon är mycket kritisk till polisens beslut från 2016 om att lägga ner polisutredningen om misshandel och att även avslå hennes ansökan om kontaktförbud för exmaken.
– Jag har inte ord för det. Om inte polisen kan hjälpa en i en sån situation, vem ska då göra det?
– Det är en skam. Om en person bestämmer sig för att gå till polisen så vill man ha hjälp. Det är inte acceptabelt att polisen inte gjorde någonting eftersom det inte fanns bevis. Hon sa till mig att det kändes som att polisen inte trodde på henne.
Kvinnan vi intervjuar är betydligt yngre än sin äldre mördade syster och omnämns på flera ställen i biografin. Det beskrivs hur hon tog hand om lillasystern när hon var sjuk som barn.
– Hon var som en mor för mig. Jag sa alltid att jag har två mammor. Hon tog hand om mig när jag var liten och sjuk.
Systern menar att mordet var ett hedersmord där den andra släktgrenen på olika sätt var involverade, något de starkt motsatt sig. Hon medger dock att även hennes och mordoffrets föräldrar tidigare också haft mer en mer konservativ syn, men att de förändrats.
– Livet i Tyskland har förändrat oss i vår familj och vi har andra åsikter nu än då. Mina föräldrar har blivit mer moderna. När jag hör berättelserna om hur det var för min äldre syster känner jag inte igen det alls från mitt liv. Men den andra släktgrenen har samma syn nu som då när det gäller heder.
En annan nära släkting säger till GT att även han är besviken över hur polisen och övriga svenska myndigheter agerat.
– Polisen gjorde ingenting, tyvärr. Han slog henne men polisen gjorde ingenting.
– Hon borde ha tagits till en säker plats i en annan del av staden eller utomlands. Det skulle ha behövts en kontaktperson som hela tiden hade möten med henne och stämde av hoten och såg över vilket skydd hon behövde.
Släktingen är samma man som kort före mordet, tre dagar i sträck, försökte övertyga exmaken att inte begå några våldshandlingar mot sin tidigare fru.
– Vi kom inte framåt ett enda steg.
På frågan om varför han då inte larmade polisen, svarar han:
– Ingen kontaktade polisen, det var bara hon som gjorde det.
Han kan inte svara på varför det är så, men säger:
– Traditionen som vi har är inte bra.
Han tror att ett grundläggande problem i mordfallet är att ingen, varken polis eller släktingar, tog hoten på allvar.
– En del i släkten trodde att han kanske kunde skada henne, men inte döda. Flera försökte stoppa honom men det gick inte.
Advokaten Arash Raoufi företräder den mördade kvinnans föräldrar och syskon i mordfallet.
– Jag tycker det är hemskt att vi från samhällets och rättssystemets sida inte kunnat agera i rätt tid. Familjen har förlorat sin dotter, syskon och mor. Oavsett straffet, livstid eller inte, så finns det inget som kan läka den sorg som familjen går igenom. Det blir en sorg livet ut.
Han tycker att myndigheter borde ha kunnat agera på de uppgifter som fanns.
– Man borde ha tagit det mer på allvar. Hon borde ha haft överfallslarm bland annat. Resultatet visar ju att hennes farhågor var befogade. Hon kände nog att hon levde på lånad tid och att hon gjort allt vad hon kunde för att få det skydd som hon behövde. Ändå försökte hon leva ett så normalt som det bara gick under de omständigheterna. Men samhället misslyckades.
Det har under polisutredningen funnits delade meningar om huruvida mordet på kvinnan är ett hedersmord.
Åklagaren Lottie Nielsen, som vi förgäves sökt för en kommentar, har tidigare sagt till att det rör sig om ett hedersmord:
– De har varit gifta med varandra och sedan har kvinnan gift om sig med en ny man. Jag påstår att motivet för den här gärningen har varit att återställa den hedern som då ska ha gått förlorad i och med att de skilde sig och sedan gifte om sig med en svensk man.
Släktingar på ena sidan har anklagat exmakens släktgren för ett planlagt hedersmord för att upprätta familjens heder, sedan hon vanhedrat dem genom att gifta sig med en svensk man. Den andra sidan har anklagat även den andra släktgrenen för hederskultur och lyft fram att det var ett isolerat och oväntat dåd av exmaken. Han hade i stället mått dåligt psykiskt och advokaten har lyft fram att han ”hört höga röster” under dådet och inte handlat medvetet.
Advokat Anders Lindstrand, som företräder exmaken som i dag är i 50-årsåldern, säger:
– Man vill göra detta till ett hedersrelaterat våld, men det är från hennes sida av släkten. Hennes föräldrar har inte accepterat äktenskapet med den nya mannen. Det finns ingen hederskultur från min huvudmans sida.
Domen: Livstids fängelse
På måndagsförmiddagen dömde Göteborgs tingsrätt mannen till livstids fängelse och i domen berörs hedersbegreppet flera gånger. Rätten skriver att åklagarsidan under rättegången ställde frågor kring just ett eventuellt hedersmord till de personer som hördes under rättegången.
– Jag har nöjd så klart att det blev livstids fängelse, det var vad vi yrkade på från åklagarsidan. Jag är nöjd med att rätten kommit fram till att det var välpanerat, säger kammaråklagaren Lotta Nielsen, en av två åklagare i fallet.
Rätten menar att det, då framför allt han själv nekat till det, är tveksamt till om det varit det absolut avgörande skälet till dådet – samtidigt skriver man:
”Att NN (mördaren) kan ha påverkats av den kultur i vilken han växte upp i är närmast en självklarhet”.
Mannen planerade och agerade på ett sådant hänsynslöst sätt mot så väl ex-hustrun som deras gemensamma barn, att det enbart är livstids fängelse som kan bli aktuellt, anser Göteborgs tingsrätt.
– Jag har tolkat domen som att tingsrätten inte är helt övertygad om hedersmotivet, det är jag inte nöjd med, säger kammaråklagare Lotta Nielsen.
Debatt sedan 2002
Mannen menar att han accepterat parets skilsmässa. Mannen förnekar att han hotat eller misshandlat henne tidigare. En konflikt har funnits, men den har handlat om ansvaret för barnen. Exmaken medger också att han tagit livet av exfrun, men att detta skett i ett psykiskt tillstånd där han hört röster.
– Han saknar minnesbilder från själva händelsen. Han har ju ett konstaterat psykiskt handikapp i form av höga röster och annat när det inträffar.
Advokaten hänvisar dock till den lilla sinnesundersökning som kom fram till att det fanns misstankar om psykisk störning vid dådet. Den större rättspsykiatriska undersökningen visade att det inte, i juridisk mening, fanns någon psykisk störning vid dådet.
Debatten om hedersvåld kom på allvar till Sverige 2002 när Fadime Sahindal mördades.
Fadime blev en symbol för hedersförtryck, och för sitt mod när hon stod upp mot det.
Negin Amirekhtiar är sakkunnig på Nationella kompetensteamet mot hedersrelaterat våld och förtryck.
Hon menar att det finns brister i hanteringen av utsatta för hedersvåld i Sverige. Den kunskap som behövs för att kunna se varningssignaler saknas på många håll i landet.
– Om man får signaler så ska man alltid agera och det ska utredas av yrkeskunniga personer som kan problematiken inom exempelvis skolor, socialtjänsten, polisen och hälso- och sjukvården. I dag finns tyvärr stora skillnader i kunskapen om hedersrelaterat våld och förtryck. Det innebär att utsatta personer runtom i vårt land inte får samma hjälp och skydd som de både behöver och har rätt till.
Larm om hedersvåld kan, som i fallet med den mördade kvinnan i Mölnlycke, komma till en oväntad plats som ett bostadsbolag. Hon menar att kunskapen inte enbart ska finnas inom självklara funktioner som socialtjänst och polisen, utan inom alla organisationer.
– Varje företag, organisation och verksamhet måste lyfta upp det här och prata om det. Det kan dyka upp när som helst. Då är det viktigt att det finns kunskap på arbetsplatsen.
•••
På morgonen den 21 december 2018 kommer de sista livstecknen från kvinnan i Mölnlycke.
Klockan 07.03 skickar hon hjärtan och kyssar till nya maken via telefonen. Klockan 07.22 pratar hon med sin mamma i telefon, och är glad eftersom den yngsta systern ska komma på besök till Sverige.
Och klockan 08.56 kommer samtalet till SOS Alarm:
– Det är uppgift om en kvinna som har blivit misshandlad, som ligger bakom soporna här.
Samtidigt har hennes syster just landat på Landvetter från Tyskland. Hon står och väntar på att systern ska komma och hämta henne. Ingen kommer och hon förstår att något är fel.
– Hon var den mest pålitliga i världen och skulle aldrig missa en tid.
Till slut tar hon sig in till systerns lägenhet där hon möter polisen.
– Jag frågar om hon är okej. Och de svarar ”nej”. Och det var då jag förstod att hon var död.
Samtidigt blir det en akutläkare på Sahlgrenska som vid samma tid skriver de sista orden i berättelsen om hennes liv.
Han skriver:
”Dödförklarades kl 09.18”.
