Jennys 14-åriga son miste livet i busskraschen i Sveg • Nu ställs chauffören inför rätta

Gunnar klev på bussen – men kom aldrig tillbaka

MARK. Ett levande ljus brinner alltid hemma hos Jenny Wulf, 45, i Kinna.

På väggen ovanför byrån hänger bilder av sonen Gunnar.

Två år efter den svåra bussolyckan i Sveg är sorgen fortfarande tung.

– Det andra året har varit svårare. Det känns mer definitivt, att han inte kommer tillbaka. Det är jättesvårt att acceptera, säger hon.

På onsdag börjar rättegången mot busschauffören i Borås tingsrätt.

Text: Eva Rogsten
Publicerad 9 mar 2019 kl 03.03

Tidigt på morgonen den 2 april 2017 hade bussen med de 52 eleverna och sex lärarna från Ängskolan i Skene hunnit till Sveg i Härjedalen.

De hade länge sett fram emot härliga skiddagar i Klövsjö med skolans idrottsklubb – men den efterlängtade resan slutade i katastrof.

I en svag högerkurva på E45 mellan Sveg och Fågelsjö körde bussen av vägen och välte i ett dike. Tre ungdomar avled, två pojkar och en flicka. Flera elever fick mycket svåra skador.

En av dem som miste livet var 14-årige Gunnar Wulf Karlsson från Kinna.

På lördagskvällen gav Jenny Wulf sin son en high five innan han gick på bussen. Söndag morgon fick hon en pushnotis i mobilen där det stod att en buss med skolungdomar vält i Härjedalen. Hon fick inget svar när hon ringde Gunnar på telefonen.

 

undefined

Gunnar blev 14 år. Han spelade fotboll, basket och golf och var aktiv i flera idrottsklubbar i Mark.

Foto: Henrik Karlsson

 

Tragedin drabbade hela bygden

Nu har det snart gått två år sedan den ofattbara tragedin. Två år av sorg och saknad för föräldrar, anhöriga och vänner runtom i Marks kommun. Hela bygden drabbades.

– Jag trodde att det kanske skulle kännas lättare efter ett år. Men det är tvärtom. Under första året var jag fortfarande i någon form av chock och följde bara med i det som hände. Nu känns det mer definitivt att Gunnar inte kommer tillbaka. Det har sjunkit in. Det här är vårt nya tillstånd. Det känns jättesvårt att acceptera, säger Jenny Wulf.

Det här är vårt nya tillstånd. Det känns jättesvårt att acceptera.

I lägenheten i Kinna håller hon minnet av Gunnar så levande hon kan. I hallen hänger flera bilder på sonen. Han spelar fotboll. Poserar i fotbollströja. Sitter i randig tröja och keps med havet i bakgrunden.

På byrån nedanför fotografierna står en stor ljuslykta.

– Ljuset är alltid tänt. Alltid. Jag går inte så ofta till graven, det blir till och från. Det är skönt att ha en minnesplats här hemma, säger Jenny Wulf.

I hallen hemma hos Jenny Wulf brinner alltid ett ljus. Ovanför hänger bilder av Gunnar.

Foto: HANNA BRUNLÖF

Jenny Wulf beskriver det andra sorgeåret efter sonen Gunnar som tyngre och smärtsammare. ”Det har sjunkit in” säger hon.

Foto: HANNA BRUNLÖF

En fond till Gunnars minne

Hon lyssnar på Gunnars spellista på Spotify och ibland kan hon förnimma känslan av sonens kramar.

– Vi var väldigt kramiga. Jag ser honom som den han var när han försvann, mest de glada ögonen. Då och då kan jag höra hans röst. Det är skönt att prata och dela minnen med andra som kände Gunnar. Hans storebror Karl, min mamma, pappa och syskon, kanske andra föräldrar i idrottsklubbarna där Gunnar var aktiv, säger hon.

Jenny försöker tänka att sonen finns med henne, att hon kan prata med honom ibland och att han ger henne styrka.

– I alla fall önskar jag det så mycket att jag kanske tror att han ger mig styrka, resonerar hon.

Jenny Wulf och Gunnars pappa Henrik Karlsson har startat en fond till sonens minne, och delar ut stipendier till tre idrottsklubbar som han var engagerad i: Marbo Basket, IFK Örby och Marks golfkubb.

– Det är ett sätt att hålla honom levande. Vi betalade 10 000 kronor till varje klubb 2018, och utöver det 1 000 kronor vardera till en tjej och kille i varje klubb. Det var oerhört sorgligt, men också mycket stolthet och glädje att få göra det, säger Jenny.

undefined

Jenny Wulf säger att hon samlar på lyckorus för att komma framåt och vidare. ”Det kan vara stunder i vårsolen, samvaro med vänner eller att känna vinden och doften vid havet”, berättar hon.

Foto: HANNA BRUNLÖF

Känslorna inför rättegången

Jenny Wulf konstaterar att hon känner sig kluven inför rättegången som börjar på onsdag i Borås tingsrätt. Chauffören misstänks ha orsakat olyckan.

– Jag har hållit det framför mig hela tiden. Men nu kommer den ju verkligen. Jag har haft ont i magen i flera dagar och känt en oro. Vad ska hända? Hur ska jag reagera?

Hon förbereder sig på att de svåra känslorna kring själva olyckan kan komma tillbaka:

– Det är möjligt att det bara river upp. Jag tror inte att rättegången kommer att ge mig det avslut jag önskar. Jag får inte Gunnar tillbaka mer för att jag är där. Och det handlar inte bara om min och vår familjs sorg. Det är så många människors livsöden och jag kommer att möta alla på plats.

undefined

Jenny Wulf skriver om sin sorg och hur livet går vidare i bloggen ”En död pojkes mamma”.

Foto: HANNA BRUNLÖF

Rättegång mot busschauffören

Chauffören är misstänkt för vårdslöshet i trafik, vållande till annans död och vållande till kroppsskada.

Advokat Ulrik Smedberg konstaterar att hans klient ”på sätt och vis” tycker att det är skönt att rättegången äntligen börjar.

– Det har ju tagit lång tid. Samtidigt är hela det här ett stort trauma för honom, dock inte att jämföra med de som skadats eller anhöriga till skadade. Men det är ändå en stor påfrestning på honom. Han mår väldigt dåligt, men tycker ändå att det ska bli skönt att få sin sak prövad, säger han.

Jenny Wulf är frågande till att enbart busschauffören ställs till svars för olyckan. Hon menar att bussbolaget inte gav honom rätt möjligheter att göra sitt jobb.

Jag är oerhört besviken på bussbolaget som tillät en ensam chaufför att köra.

– Jag är oerhört besviken på bussbolaget som tillät en ensam chaufför att köra. Jag tycker personligen synd om den mannen. Han måste lida fruktansvärt, har hon tidigare sagt.

undefined

Tre ungdomar dog och många andra skadades i bussolyckan i Härjedalen.

Foto: NISSE SCHMIDT/TT

I sin blogg ”En död pojkes mamma” har Jenny Wulf velat lyfta ämnet sorg och död. Där har hon beskrivit hur sorgen böljat fram och tillbaka, hur vardagen fortsatt trots förlusten. Att dela med sig av sina tankar och erfarenheter har varit ett sätt att hantera sorgen.

– Det är en typ av själavård för mig. Men den återkoppling jag får av andra är också viktig. Människor som skriver till mig som själva är i sorg men inte kan sätta ord på sina känslor. Jag tror också att jag hjälper andra att bemöta mig om de har läst vad jag känner.

Sorgen på skolan

En terapeut hjälper henne att få perspektiv, att se hur det går i sorgeprocessen.

– Jag kan få svar på frågor som ”Är jag normal? Har jag fastnat?” Jag får bekräftelse på att jag kommit en bra bit på vägen. I grunden är jag en ganska stark och driven person. Jag tänker på människor som inte är det. Det måste vara väldigt svårt för dem, eftersom jag tycker att det är så svårt, funderar hon.

Hon har fått frågor om att föreläsa om vad hon varit med om och hur man möter människor i sorg. I höstas kände hon sig mogen att sätta i gång och sedan dess har det blivit några uppdrag.

– Det har gått bra. Det stimulerar mig att kunna hjälpa andra, och jag har en överväldigande känsla av att människor behöver kunna prata öppet om sorg och förstå andras sorgeprocesser, säger hon.

På Ängskolan i Skene går elever från hela bygden och därför påverkades också många delar av Marks kommun av olyckan. 

undefined

Ängskolan i Skene 3 april 2017, dagen efter den svåra bussolyckan där tre av eleverna omkom och flera skadades allvarligt. Flaggan vajade på halv stång.

Foto: HENRIK JANSSON

Göran Landgren, kyrkoherde i Örby-Skene församling, beskriver hur händelsen samlade många goda krafter.

Det är många invånare som ställt upp på ett fantastiskt sätt.

– Det har funnits människor som stöttat familjerna, men var och en bär ju sorgen. Flera lever med bestående skador. Livet är komplext. Det som imponerar på mig är att människor har haft stor omsorg om varandra mitt i sorgen. Det är många invånare som ställt upp på fantastiskt sätt. En olycka kan, mitt i det svåra, framkalla en hel del omsorg hos människor, säger han.

undefined

Kyrkoherden Göran Landgren.

Foto: NORA LOREK

Efter olyckan har bygden blivit mer sammansvetsad förklarar Carolina Kamperin, reporter på lokaltidningen Markbladet.

– Händelsen påverkade oss jättemycket, och gör det fortfarande. När det hände visade människor en otrolig medmänsklighet och kärlek. Det är något man kanske inte har märkt av så mycket tidigare. Någonstans finns vi väl där för varandra när det väl gäller, säger hon och fortsätter:

– Jag visste inte att det fanns så mycket kärlek ute i samhället. Alla hade någon koppling till de som drabbades och många ville hjälpa till.

”Såren är kvar”

Flera personer ringde Markbladet och frågade vad de kunde göra, berättar Carolina Kamperin.

 – Vi bestämde oss för att starta en insamling och jag ringde kommunen som ställde sig bakom initiativet. Vi samlade in närmare 700 000 kronor som oavkortat gick till Sparta IF, idrottsföreningen på skolan, säger hon.

undefined

”Såren är fortfarande kvar” säger reportern Carolina Kamperin på Markbladet. Här med tidningens chefredaktör Simon Leppämäki. ”Det känns som det här har varit hela kommunens sorg” säger han.

Foto: HANNA BRUNLÖF

Carolina Kamperin menar att olyckan ännu påverkar livet i Mark.

– Såren är kvar. Barnen och de anhöriga lever fortfarande med det här. Och vi andra glömmer ju inte. Bara för att tiden går så finns det kvar. Det är ingenting som har försvunnit.