De överlevde koncentrationslägren – nu demonstrerar nazister utanför deras synagoga

"Det är en skamfläck för Sverige"

De överlevde Förintelsens fasor och fann en fristad i Sverige. 

Nu försöker Göteborgs äldre judar förstå varför det nazistiska partiet Nordiska motståndsrörelsen får demonstrera utanför deras synagoga på högtiden Jom Kippur.

– Jag vet inte om jag kommer våga gå till synagogan nu. Jag är rädd, säger Nadia, 82.

Publicerad 20 sep 2017 kl 10.09

Det är detaljerna som skakar om barnen när Michael Ben–Menachem, 81, undervisar om Förintelsen på Göteborgs skolor. 

Som att nazister separerade honom från hans mamma i Ungern. 

Eller när han berättar hur lång tid det tog innan människor dog i gaskammare och hur man använde insektsmedel för att utrota judar.

Michael Ben–Menachem skickades bara åtta år gammal till ett arbetsläger. Men första gången han stötte på nazism och antisemitism var när några äldre pojkar väntade på honom efter skolan varje dag och knuffade ned honom i ett dike.

– De skrek ”Smutsig jude!”. Då trodde jag att de menade att jag blev nedsölad i diket. Jag minns att jag var väldigt ledsen för att mina föräldrar inte räddade mig från det, jag förstod inte att de själva var rädda för att göra det, säger Michael Ben–Menachem som skrivit om sina upplevelser i boken "Pojken med davidsstjärnan".

undefined

Nadia, 82, överlevde nazismens koncentrationsläger. "Jag är rädd. Det här påminner om gamla tider", säger hon om måndagens nazistdemonstration.

Foto: Henrik Jansson / GT/EXPRESSEN

 

Han är bara en av de överlevande som nu är kritiska till att svensk lag och Göteborgs polis ger nazister rätt att demonstrera bara 250 meter från stadens synagoga och dessutom på den heligaste av högtider, försoningshelgen Jom Kippur.

– Det är en skamfläck för Sverige, säger Michael Ben–Menachem.

– Största ansvaret ligger hos regeringen och lagstiftning, men å andra sidan har polisen vissa befogenheter. De borde inte ha lagt marschrutten som de gjorde.

Symbolerna väcker minnen

För Michael Ben–Menachem får Nordiska motståndsrörelsens symboler honom att minnas Ungerns nazistiska parti.

Nordiska motståndsrörelsen har en pil, och jag kanske är den enda som tänker på detta, att vi i Ungern hade pilkorsarna. Det väcker minnen hos mig, säger han.

Sedan nazistiska NMR fått tillåtelse att demonstrera den 30 september har många agerat ombud för Göteborgs judar.

Statsminister Stefan Löfven har beklagat sig över en målkonflikt mellan att värna demonstrationsrätten och att skydda Göteborgs judiska församling.

Kända kulturpersonligheter har skrivit debattinlägg.

 

Men få har talat med männen och kvinnorna som sannolikt mår sämst av demonstrationen, de judar som överlevde Förintelsens fasor.

undefined

Michael Ben-Menachem skickades till ett arbetsläger när han var åtta år gammal. I dag undervisar han om Förintelsen på Göteborgs skolor.

Foto: Henrik Jansson / GT/EXPRESSEN

"Många har fortfarande mardrömmar"

På Göteborgs judiska äldreboende vill man berätta hur det känns att nazister får demonstrera nära synagogan på Jom Kippur.

Många som överlevt koncentrationsläger har fortfarande mardrömmar. Det tär på deras psyke att behöva prata om det. En kvinna berättar att hon varje natt, 72 år efter krigsslutet, fortfarande har samma mardröm: att hon är tillbaka i koncentrationslägret och jagas av nazister. 

En efter en kommer de ändå för att träffa oss – en del i rullstol, andra långsamt gående med assistans av vårdare. Till slut är det 23 pensionärer i rummet.

 

undefined

I måndags marscherade nazistiska Nordiska motståndsrörelsen genom centrala Göteborg.

Foto: Lovisa Waldeck / LOVISA WALDECK

Nadia, 82, överlevde antisemitism två gånger, först i nazismens koncentrationsläger och sedan i kommunismens Polen. Hon vet inte om hon kommer att gå till synagogan under Jom Kippur. 

Jag vet inte om jag kommer våga gå till synagogan nu. Vi har pratat om det här. Jag är rädd. Jag har upplevt för mycket. Det här påminner mig om gamla tider. De här veckorna har trycket ökat. Varje gång de tas upp blir det jobbigt. De vill provocera. Det kommer bli väldigt svårt för vi måste hålla oss i skinnet. Jag är rädd för vad de kan provocera.

 

När vi kom hit 1945 var tanken: ”Aldrig mer”, och nu börjar det igen.

 

Hon fortsätter:

– Att de valde just den dagen. De visste vad de gjorde. Och vi ställer upp på detta. Det är fruktansvärt, säger Nadia,

En annan överlevande, en äldre man som suttit i fem olika koncentrationsläger, vänder sig till mig.

– Jag ska fråga dig en sak. Har du känt ångest någon gång? Sedan det började det här med marscherandet så känner jag ångest. Alla känner ångest över att de tillåts marschera i centrum på samma dag som vi har Jom Kippur, säger han.

undefined

På Göteborgs judiska äldreboende vill man berätta hur det känns att nazister får demonstrera nära synagogan på Jom Kippur.

Foto: Henrik Jansson / GT/EXPRESSEN

– När vi kom hit 1945 var tanken: ”Aldrig mer”, och nu börjar det igen. Det känns hemskt. Jag sover dåligt, jag tänker på det. Och jag önskar att det inte var sant att man låter dem marschera ute på gatan och skrika. Det är en fruktansvärd upplevelse, säger han.

 

"Varför måste det just vara den 30 september?"

Benjamin Gerber är religiös tjänsteman vid Judiska församlingen i Göteborg och sitter med under samtalet. Han förklarar att polisens försäkringar om att de kommer att skydda synagogan under demonstrationen inte alltid hjälper. 

– Det är en sak för mig som är 39 år och jude, att jag kan känna mig arg och frustrerad över de här uttrycken, säger Benjamin Gerber.

Nordiska motståndsrörelsen

Den nazistiska organisationen Nordiska motståndsrörelsen har fått tillstånd att demonstrera i Göteborg den 30 september. De tillåts tåga genom centrala delarna av staden men inte längs Kungsportsavenyn som de själva efterfrågat, dock kommer vägen gå nära Göteborgs synagoga.

Judiska församlingen i Göteborg har protesterat mot att NMR får demonstrera nära synagogan och på högtiden Jom Kippur, försoningsdagen.

I söndags demonstrerade delar av NMR genom Göteborg, trots att de saknade tillstånd. Polisen i Göteborg fick då hård kritik för att de inte stoppade demonstrationen, bland annat från Centerpartiets ledare Annie Lööf. Erik Nord, polischefen i Storgöteborg, svarade att man inte hade mandat, stöd i lagen, att stoppa demonstrationen.

– Men det som Nadia bland annat ger uttryck för…  Man pratar mycket om PTSD, post-traumatisk stress disorder, stressyndrom från trauman som kommer i gång fast att man kanske vet intellektuellt att det finns polis, det finns säkerhet och det finns inga fysiska risker. Att man då har de upplevelserna som så många i det här rummet har på olika sätt beror på att det inte handlar om att göra en rationell säkerhetsbedömning utan handlar om de känslor och upplevelser som väcks och kommer tillbaka.

Många på äldreboendet grubblar över om polisen inte visste att det var Jom Kippur eller att de valde att ignorera det. Det senare alternativet är mest smärtsamt att behöva bearbeta.

 

– Det värsta är att jag tror att de visste, men gav fasen i det. Det smärtar, säger mannen som överlevt fem koncentrationsläger.

Att polisen i söndags inte stoppade de nazister som utan tillstånd demonstrerade i centrala Göteborg väcker starka känslor på äldreboendet.

I Tyskland var det precis så nazismen började, att de demonstrerade utan att fråga först, och jag kommer ihåg det som barn, säger en kvinna som suttit tyst länge.

 

Det värsta är att jag tror att de visste, men gav fasen i det.

 

Hon fortsätter:

– Jag kom till Sverige för 42 år sedan, efter att ha varit i flera koncentrationsläger, och jag kommer ihåg hur jag kände när jag kom hit, att jag kände ”Äntligen är vi fria! Här kan ingenting hända”. Jag är väldigt besviken att vi överhuvudtaget sitter här och diskuterar det vi gör nu. Att polisen säger att nazisterna får gå den här vägen och göra vad de vill så länge de är tysta eller inget händer är naivt. Jag var alltid väldigt stolt över att ha fått bli svensk. Jag är så besviken på Sverige nu. Det här väcker minnen.

Många i rummet vill fylla i.

Varför är det svårt för polisen i Göteborg att ändra dagen? Varför måste det just vara den 30 september, den viktigaste helgdagen som vi har, undrar en äldre man med glasögon och bestämd röst. 

 

En kvinna fortsätter:

– Jag förstår inte varför de tillåts marschera i Sverige. De är förbjudna i Tyskland. Vi vet ju vad det är för några. Det är mördare som vill demonstrera. De har mördat den judiska befolkningen.

"En dag för inre reflektion, bön och helighet"

Bredvid henne undrar en dam om det kan bli en motdemonstration och om den i så fall kan bli våldsam.

– Det finns väldigt många som uttrycker väldigt stort stöd till judiska församlingen, säger Benjamin Gerber.

– De vill demonstrera, skapa en ring runt synagogan, men det är ett problem i sig, att folk vill stödja oss för det här är en väldigt speciell dag. Det är en dag för inre reflektion för bön och för helighet. Det är inte en dag för yttre symbolik och för demonstrationer. Det finns andra dagar då man kan fokusera på det och för vår del tar det väldigt mycket energi och väldigt mycket fokus från vad dagen betyder. Så även om vi har demonstranter som stöder oss, så förlorar vi på något vis den stämningen för dagen.

 

undefined

Många som överlevt koncentrationsläger lider fortfarande av mardrömmar.

Foto: Henrik Jansson / GT/EXPRESSEN

I rummet sitter Leopold som upplevde andra världskriget i Sverige. För honom är antisemitismen i Göteborg värre i dag än under nazismens förödelse i Europa. 

– Jag är född i Göteborg och under andra världskriget var det inte samma tryck på oss judar som det är nu i det svenska samhället, säger han.

På 30- och 40-talet behövde vi inte bevakning, det fanns inte. Jag minns att porten alltid var vidöppen när jag gick till synagogan som pojke. Visst fick vi glåpord efter oss många gånger när vi gick därifrån, och visst, vi kände hot från tyskarna, men vi kände inte hot från lokala nazister som vi gör nu.

 

Så som det ser ut i dag så har jag nog misslyckats.

 

Samtliga i rummet kopplar NMR:s kläder och symboler till hot och död.

– Det är nazistiska uniformer, säger flera i mun på varandra. 

Innan vi lämnar äldreboendet berättar en man – han som frågade om jag någon gång känt ångest – att han vigt en stor del av sitt liv åt att undervisa svenska barn om nazismens ondska och om Förintelsen. Den senaste tidens rubriker om demonstrerande nazister har fått honom att tvivla på om det hjälpt.

– Så som det ser ut i dag så har jag nog misslyckats. Så känns det faktiskt, säger han.