Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Pia, 56, förlorade sin dotter i Backabranden

Pia Blixt förlorade sin dotter Camilla i Backbranden. Foto: HENRIK JANSSON / GT/EXPRESSEN
Pias dotter Camilla var 16 år när hon omkom i Backabranden. Foto: Privat
Foto: ROLF ANDERSSON
63 ungdomar dog vid diskoteksbranden på Hisingen i Göteborg. Foto: ANNETTE FRIBERG

Pia Blixt vaknar av upprepade telefonsamtal, det är tidig morgon och när hon lyfter på luren möts hon av beskedet att hennes dotter Camillas pojkvän ligger på sjukhus, allvarligt brännskadad.

När hon slår på tv:n ser hon att det har brunnit i en festlokal – samtidigt inser hon att hennes dotter är borta.

Ett par dagar senare stryker hon en död 16-årings kind på Sahlgrenskas bårhus, men där och då kan hon inte ta in att det är Camilla som ligger där.

I år är det 20 år sedan Pia förlorade sin dotter i brandkatastrofen på Hisingen.

– Det som tydligast lever kvar är saknaden, för Camilla var en bit av mig som försvann, säger hon.

När Pia Blixt fick de där samtalen i bostaden i Rävlanda, var det pappan till Camillas pojkvän som fanns i andra sidan av luren. 

– Det ringde ett tag innan jag svarade, för jag tänkte att någon ringt fel, berättar Pia.

Och beskedet om att hennes 16-åriga dotters pojkvän låg på sjukhuset tog hon inte riktigt på allvar där och då, menar hon.

– Min första reaktion var att jag inte kunde ta in det riktigt. ”Ring inte hit och hitta på massa grejer”, minns jag att jag sa, berättar Pia och fortsätter:

– Sen satte jag på text-tv efter det och då rullades det upp där, det här med branden. Efter det satt jag som fastklistrad.

”Ingen visste var Camilla var”

Vad Pia såg på tv-skärmen den morgonen var nyheterna om att det brunnit på ett diskotek i på Hisingen i Göteborg.

– Ingen visste var Camilla var och henne pojkvän kunde inte hjälpa mig, för han låg ju nedsövd på sjukhus på grund av sina brännskador, säger Pia.

 

 

Pia berättar att minnesbilderna de dagar då Camilla var försvunnen är diffusa och hon kan inte redogöra för dem i detalj, men ett par dagar därpå blev hon kallad till Sahlgrenska sjukhuset för identifiering – för att få reda på om Camilla var en av dem som förolyckats i brandinfernot.

– Vi fick sitta där i flera timmar innan vi fick komma in, för de var så många som skulle identifiera sina nära och kära. När det väl var dags så fick vi först kolla på ett par brickor med tillhörigheter. Jag kände igen en del saker, bland annat hennes klocka som hon hade fått när hon gick ur nian, berättar Pia.

Var övertygad om att dottern fortfarande var i livet

Pia berättar att hon trots att hon fått se klockan var övertygad om att Camilla fortfarande var i livet.

– Jag tänkte bara att hon inte var på sjukhuset, att hon var ute och irrade någonstans, var chockad eller letade efter sin kille, berättar Pia och fortsätter:

 – Det tänkte jag även när jag såg hennes klocka, jag fick inte ihop det, att hon hade varit där på diskoteket, där skulle hon ju inte vara.

Efter ytterligare några timmars väntan var det dags att bege sig till bårhuset, men Pias syster gick in i rummet där den 16-åriga flickan låg, innan henne.

– Då hörde jag henne skrika där inne, men jag reflekterade in så mycket över det. Det var ju inte Camilla som låg där, tänkte jag, berättar Pia.

Pia minns hur hon in i det sista trodde att Camilla fortfarande var i livet. Foto: HENRIK JANSSON / GT/EXPRESSEN

Sen gick Pia in i rummet:

– Det tog jättelång tid för mig att stå där och titta på henne innan jag vågade röra hennes kind. Men reaktionen kom inte då, jag tänkte bara: ”Det är inte hon, kan vi gå härifrån nu”, berättar Pia och fortsätter:

Flickan som låg på båren var Camilla och Pia hade förlorat sitt första barn och sin enda dotter.

– Jag vet inte vad jag kände då, eller var jag var.

Backabranden

I en ombyggd industrilokal vid Backaplan på Hisingen i Göteborg den 29 oktober  arrangerades ett diskotek för ungdomar. 

Festen började klockan ni på kvällen och mellan 375 och 400 unga i åldrarna 12 till 25 år hade släppts in i lokalen, som låg på andra våningen och endast var godkänd för 150 personer.

 

Strax efter halv tolv kändes röklukt på dansgolvet, och klockan 23.42 fick larmcentralen sitt första samtal. Det kom från en mobiltelefon. Polis, räddningstjänst och ambulanssjukvård var snabbt på plats med stora styrkor. Den första räddningsstyrkan kom klockan 23.49, sju minuter efter första larmsamtalet.

Större delen av byggnaden stod då redan i lågor. Trängseln, brandgasen och det faktum att det endast fanns en smal utgång gjorde att många hade stora svårigheter att ta sig ut.

 

63 unga människor förlorade livet i diskoteksbranden, och över 200 skadades, många av dem svårt. Offren var mellan 12 och 20 år. Det är i modern tid den brandkatastrof i Sverige som har skördat flest liv.

Månaderna och åren efteråt beskriver hon som ett ”töcken” :

– Det kom hem blommor, folk ringde och hälsade på. Jag somnade och vaknade, någon sa åt mig att äta något och då gjorde jag kanske det. Skolan ställde upp för mig och barnen och jag hade en kompis som höll mig sällskap, för jag vågade inte vara själv. Jag var livrädd, det var någon slags chockfas.

 

 

”Man måste få lov att vara i sorgen”

Sorgen slet hårt på hennes kropp och hon har svårt att minnas hur hon var då, när sorgen var som starkast.

– Det är fortfarande svårt att redogöra för vad som hände då, men jag har bekanta som har berättat för mig att jag helt plötsligt kunde somna när de kom över på middagsbesök till exempel.

– Men för dem var det inte konstigt, det lät mig vara som jag var och jag tror att det var bra. Man måste få lov att vara i sorgen.

Sakta men säkert kom Pia tillbaka till vardagen. Foto: HENRIK JANSSON / GT/EXPRESSEN

Sakta men säkert kom Pia tillbaka till vardagen, bland annat genom stöd från familjebehandlaren Maja Struve, som hon träffade på Sahlgrenska och som jobbade för det Stödcentrum som upprättades efter branden. 

– Jag träffade Maja regelbundet i tio år och även privat efter det. Hon var mitt minne, för jag  gömde saker hela tiden. Hon har betytt väldigt mycket för mig.

Dagarna efter diskoteksbranden i Göteborg kom många människor till Backaplan för att tända ljus och lägga ut blommor. Foto: DAVID JOHANSSON / AP TT NYHETSBYRÅN

 

Hur startade branden?

Branden orsakades av fyra unga killar, som inte ville betala inträdet på 40 kronor och därför inte blev insläppta. Som hämnd anlade de en eld i trapphuset till en av nödutgångarna.

 

Där förvarades stolar, staplade på varandra. Danslokalen hade tömts på 92 stolar för att ge plats på dansgolvet för de dansande ungdomarna.

Killarna hällde brännbar vätska och la papper på några av stolarna i trapphuset, och tände på. Meningen var att sätta i gång brandlarmet så att festen skulle stoppas.

Branden var under flera minuter relativt liten, men flera vittnen kände en stickande lukt och såg en del rök. När dörren mellan trapphuset och danslokalen öppnades blandades brandgasen, som samlats i trapphuset, med syre från luften i danslokalen, och branden spred sig explosionsartat in i lokalen.

Pia berättar att hon kände ett ansvar att vara stark, bland annat för sina söners skull, som var 7 och 14 år när Camilla gick bort.

– Jag är sån som person, att jag kan stänga av när något måste göras. Jag har gråtit i duschen många gånger genom åren, när jag varit själv. Jag kände att det inte var okej att vara arg eller vara ledsen. Jag visste inte vem som skulle bekräfta mig i det här, och tänkte att jag fick ta det sen, eller när jag var själv, berättar Pia och fortsätter:

– Jag hade behövt min mamma eller min pappa, men de fanns inte. Någon som tog hand om ”lilla Pia”, för man blir så liten när något sånt här händer.

”Jag har gråtit i duschen många gånger genom åren”, berättar Pia. Foto: HENRIK JANSSON / GT/EXPRESSEN

Pia har själv märkt stora framsteg de senaste åren och de rädslor hon hade när sorgen var som värst finns inte längre kvar.

 – Jag har lärt mig att känna efter, att identifiera att vissa tankar kommer och analysera dem. Det var mycket rädslor i början, i flera år. Jag var rädd men jag vet inte riktigt för vad, men jag minns att det fanns en rädsla av att jag skulle glömma bort hur hon var, eller hennes röst. 

”Camilla var en bit av mig som försvann”, berättar Pia Blixt. Foto: HENRIK JANSSON / GT/EXPRESSEN

Men Pia har aldrig glömt Camilla och minnena av hennes starka personlighet finns kvar.

– Det bubblar liksom i hela kroppen när man pratar om henne för hon var så livfull. Hon var glad, nyfiken, hon tyckte att alla var lika värda och blev vansinnig om någon behandlades orättvist och hon var väldigt mån om sina bröder, berättar Pia och fortsätter:

– Jag ser henne i mina andra barn, de är båda lika henne fast på olika sätt.

Men trots att minnet av Camilla är starkt går saknaden aldrig riktigt över, berättar Pia.

– För 20 år sedan var jag 36 och Camilla hade varit 36 i dag. Man undrar hur hon hade varit, om hade haft egna barn och hur vår familj hade sett ut nu.

– Men det som tydligast lever kvar är saknaden, för Camilla var en bit av mig som försvann.

De dömdes för branden

Ett och ett halvt år efter branden häktades fyra personer, alla mellan 17 och 19 år gamla. De fälldes 8 juni 2000 i Göteborgs tingsrätt för grov mordbrand.

Den som erkände att han tände på dömdes till åtta års fängelse, två andra dömdes till sex års fängelse och den fjärde gärningsmannen, som var 17 år, fick tre års sluten ungdomsvård.

Domarna överklagades av både åklagare och försvar, och hovrätten fastställde 29 augusti 2000 två av domarna, men ökade på två av fängelsestraffen från sex till sju år.

De dömda försökte sedan utan framgång få prövningstillstånd i Högsta domstolen.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!