Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Petter Stordalen avslöjar hur han träffade Gunhild

Petter Stordalen och Gunhild StordalenFoto: /IBL / /IBL

Både Petter Stordalen och frun Gunhild Stordalen lever upptagna liv. 

Men främst fokuserar de på att just leva. 

Nu berättar Petter om kärleken till Gunhild. Redan från första gången de träffades visste han att det var något speciellt med henne.

– Jag bara visste att hon var en på en miljon, säger Petter Stordalen.

Hotellmagnaten Petter Stordalen och frun Gunhild Stordalen har båda hektiska liv samtidigt som de måste hantera en svår sjukdomssituation. 

Läkaren, miljöaktivisten och filantropen Gunhild Stordalen diagnostiserades 2014 med den mest aggressiva formen av den den autoimmuna bindvävssjukdomen systemisk skleros. Hon lider av den mest aggressiva och dödliga varianten av sjukdomen, och av läkarna har hon fått veta att hon i värsta fall bara har ett par år kvar att leva.

Petter Stordalen om första mötet

Petters lyckligaste minne med Gunhild är när de träffades för första gången. 

– Jag mötte Gunhild på en fest och jag bara visste att hon var en på en miljon, säger han.

Ni verkar leva era liv i full fart, är det ert sätt att hantera att leva nära en så allvarlig sjukdom?

– Jag tror att både Gunhild och jag är väldigt upptagna med det vi jobbar med. För Gunhild handlar det om hennes projekt EAT. Det är många som har det svårt. Det är många som drabbas av tuffa diagnoser och sjukdomar. Vi har haft tur att vi båda har varandra, och har projekten. Och då får man fokusera mer på att leva än något annat. Och det gör vi.

 

LÄS OCKSÅ: Gunhild Stordalens glädje– besked i sjukdomskampen 

 

Gunhild Stordalen: "Hoppas på det bästa"

I en lång intervju med GT har Gunhild tidigare berättat att hon aldrig haft mer lust att leva.

– Samtidigt som vi planerar för det värsta hoppas vi på det bästa. Vi lever här och nu och tar en dag i taget. Så är det ju för alla, men när man lever hela tiden med en diagnos som denna är det extra påtagligt.