Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Petter Karlsson: Sagornas likhet är ingen slump

En mörk natt på 1930-talet träffas i hemlighet de blivande författarna Astrid Lindgren och J R R Tolkien och bestämmer sig för att skriva var sin saga med gemensamt tema:

FAKTA

+
Krumelurpiller.
Astrid Lindgren fyller hundra år den 17 november, men rockar ändå fett.

-
Hollywood goes Mörkmården.
Peter Jackson får inte regissera "Bilbo".

Osynlighetsdräkter, energibröd,

skendöda träd, specialsmidda svärd, svarta spejare och en ond tyrann som får på nöten av två små halvlängdsmän- en ofrivillig hjälte och en superlojal väpnare. Tolkien åker hem till Northmoor Road 22 i Oxford och totar ihop "Sagan om ringen". Astrid till Dalagatan 46 i Stockholm och stenograferar "Mio min mio". Sen? Ja, sen bestämmer de sig för att publicera samma år, 1954, och blir världsberömda sagoberättare på kuppen. Eller hur det nu kan ha gått till. Nåt skumt är det i alla fall. Samma år, alltså. Samma berättarlust. Samma märkliga detaljer. Och inte ens Janne Josefsson har reagerat! Jag upptäcker själv sambandet först när jag ska skriva texter inför Astrids stundande 100-årsdag och hamnar i ungarnas sängar med "Mio min mio" samma kväll som "Sagan om ringen" går på teve.

Det är nästan otäckt

så lika historierna är: Två små stackare måste mot sin vilja in i mörkrets hjärta för att oskadliggöra en ond härskare. Mio bär osynlighetskappa med sagovävsfoder, Frodo en alvkappa som döljer honom från nazgulernas ögon. Mio käkar brödet som mättar hunger, Frodo knaprar lembas. Kato har svarta spejare, Sauron ringvålnader. Det finns svärd som skär genom sten, kloka hästar (Miramis/Skuggfaxe), förtrollade skogar (Döda skogen/Fangorn), onda ögon som blickar långt från höga torn och bergväggar som öppnar sig genom trolleri. Ja, efter tyrannens död blommar dessutom i båda sagorna ett träd som ansågs dött och när jag läser detta kan jag inte annat än väva konspirationsteorier. Tolkiens historia var klar 1949. Året efter publicerade Astrid i tidskriften Idun en kort novell som några år senare utvecklades till "Mio min Mio". Så Astrid snodde idén, förstås? Ett nationalhelgon visar sig vara en simpel tjuv. Det är ju ett superscoop, minsann!

Nja, knappast.

Tolkiens bok var visserligen klar redan 1949, men låg i en skrivbordslåda i tre år innan slutversionen nådde förlaget Allen & Unwin. Så vad hände egentligen? Hur kunde en engelsman uppvuxen i Sydafrika få samma tankar som en bondjänta från Vimmerby? Var det tidsandan? Jungs gamla teori om det kollektiva undermedvetna? Eller helt enkelt ett bevis på fantasins sällsamma kraft? Astrids egen version var att hon en kväll såg en ensam pojke sitta i Tegnérlunden och se ledsen ut: "Jag lät honom bo på på Upplandsgatan 13B, eftersom han försvann in i den porten. Sen dess har jag inte sett honom. Det var väl konstigt?" Eller så var det Frodo Bagger hon såg. SAS flög kanske billigt Midgård - Bromma det året.Samma berättarlust. Samma märkliga detaljerKrumelurpiller. Astrid Lindgren fyller 100 år den 17 november, men rockar ändå fett.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!