Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Viveca Lärn, 74: Därför har jag lämnat tre makar

”Jag är en rastlös själ, det har jag alltid varit. Jag har flyttat massor av gånger och varit gift med tre olika män”, säger hon.Foto: HANNA BRUNLÖF / GT/EXPRESSEN
Författaren Viveca Lärn, 74, berättar om sin rastlöshet.Foto: HANNA BRUNLÖF / GT/EXPRESSEN

Viveca Lärns 75:e födelsedag närmar sig – 75 år av såväl stora framgångar som hårda prövningar.
Nu lyfter hon på locket och berättar om rastlösheten, viktnedgången, ensamheten, sorgen efter sonen – och om anledningen till att hon valt att lämna tre äkta makar.

– Varje gång var det jag som ville skiljas, säger den framgångsrika författaren, som nu väljer att avsluta sin skrivargärning med den självbiografiska romanen ”Sladdisen”.

Viveca Lärn visar runt i sin ljusa och nyproducerade trerummare, högt uppe på en höjd i Bagaregården i Göteborg. Särskilt iögonfallande är den stora balkongen, med utsikt över centrala staden och Göta älv. 

Balkongen var också huvudskälet till att Viveca valde att bo just här. Hon kan sakna sitt gamla landshövdingehus, men till slut kände hon att det var dags att flytta. Hon ville ha någonstans där hon kunde sitta ute och läsa, utan att bli avbruten av välmenande fans.

Balkongen var avgörande när Viveca Lärn valde bostad.Foto: HANNA BRUNLÖF / GT/EXPRESSEN
”De flesta människor är ju jättetrevliga, men jag trivs med att vara själv.”, säger Lärn.Foto: HANNA BRUNLÖF / GT/EXPRESSEN

– De flesta människor är ju jättetrevliga, men jag trivs med att vara själv. Jag är en ensamvarg, säger Viveca Lärn.

Behovet av att vara ensam löper som en röd tråd genom hennes nya roman ”Sladdisen”, en självbiografisk uppväxtskildring som sträcker sig från vaggan fram till 17-årsåldern.

Från början var det tänkt att undertiteln skulle lyda ”Den pratsamma ensamvargen”, men den ströks av förlaget.

– Jag har lätt att ta kontakt med folk och vara social, men det kostar också väldigt mycket energi. När jag växte upp hade jag hade egentligen ingen riktig vän förrän i gymnasiet. Jag var inte mobbad eller så, men jag föredrog att vara för mig själv. Jag ogillade barnkalas och hatade att leka lekar.

Har skrivit sin sista bok

Lekte gjorde hon bäst på egen hand, när fantasin – precis som i det konstnärliga barndomshemmet – fick flöda fritt. Att hålla isär verklighet och dikt var inte alltid så noga.

– Roliga timmen var mitt vattenhål i skolan. Min lärare var så trött på mig... Jag brukade bland annat berätta om min gris Bertil, som jag sa att vi hade där hemma. 

Bertil blev långt senare en karaktär i en av alla böcker som Viveka Lärn skrivit under åren. Hon har inte läst någon av dem efter korrekturen, men förvarar samtliga i ett skåp i arbetsrummet. På en av väggarna i samma rum, prydligt inramade, sitter också ett urval av alla priser hon vunnit under sin långa och framgångsrika författarkarriär.

Men snart ska allt packas ner i lådor och stuvas undan i källaren. ”Sladdisen”, som kommer ut i handeln den 5 april – dagen före Vivekas 75-årsdag, är hennes sista bok. Det är hon helt säker på.

– Jag har sagt det många gånger förut, men nu är jag klar. Det blir inga fler böcker. 

Den framgångsrika författaren väljer att avsluta sin författargärning med den självbiografiska romanen ”Sladdisen”.Foto: HANNA BRUNLÖF / GT/EXPRESSEN

 

Skräms av det invanda

Hon känner ingen sorg över att lämna skrivandet. Snarare spänning inför det som nu komma skall. 

Det nya lockar, det invanda skrämmer.

– Jag är en rastlös själ, det har jag alltid varit. Jag har flyttat massor av gånger och varit gift med tre olika män. Varje gång var det jag som ville skiljas. 

Och i samtliga fall kom det som en blixt från klar himmel för männen, berättar Viveca. 

– Jag är väldigt konflikträdd och sa aldrig vad jag gick och tänkte på. Nu vill jag inte ha någon mer man. Jag är färdig med det också, skrattar hon.

Viveca Lärn har tre barn, men bara två av dem är fortfarande i livet. Hennes äldste son Per Julius, som hon fick när hon var 20, gick bort för tre år sedan.

– Han föddes två månader för tidigt, med tarmarna utanför kroppen. När de skulle operera honom slutade han andas vid två tillfällen, och det ledde till att han fick bestående hjärnskador. Han lärde sig gå och var väldigt musikalisk, men han kunde inte prata. Han bodde på ett hem i hela sitt liv. 

Rasat i vikt

Per Julius hann bli 50 år, betydligt äldre än läkarna och Viveka någonsin hade vågat hoppas på. Hon minns hans sista födelsedag med värme: Det var tårta, presenter, stort kalas och levande orkester.

– Jag tror att han var lycklig, säger hon.

Per Julius bortgång var inte oväntad, men det gör inte sorgen efter honom mindre. Och samtidigt har hälsan satt Viveka på hårda prov. Sjukdomar och ett olyckligt fall har försämrat hennes syn kraftigt. 

Men även om det har varit tufft, har Viveka Lärn undvikt att gräva ner sig.

– Precis som när Per Julius blev sjuk när han var liten, tänkte jag att ”nu har jag ett val – antingen ger jag upp, eller så får jag kämpa.”

Viveca har hämtat styrka i långa promenader i Skatås, och förutom ett bättre mående har det även gett utslag på vågen.

– Jag har gått ner en hel del i vikt, det har jag. Men det är det ju ingen som ser, ensamvarg som jag är, skrattar hon.