Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

”Sven Wollter har väl alltid funnits”

Sven Wollter har avlidit i sviterna av covid-19. Han blev 86 år gammal.
Foto: CHRISTINE OLSSON / TT NYHETSBYRÅN
Lasse Råde, före detta medarbetare på GT:s nöjesredaktion.
Foto: ROBIN ARON / ROBIN ARON GT-EXPRESSEN

Sven Wollter har väl alltid funnits - åtminstone för mig som jobbat som nöjesreporter på GT från början av 70-talet. Det är omöjligt att komma ihåg exakt hur många gånger vi har mötts i olika sammanhang - intervjuer, filminspelningar och möten helt vid sidan av jobbet.

Ett tidigt minne: Som nyanställd fick jag ansvaret för en sida ”Stan Runt” som mestadels bestod av vernissager och invigningar av olika slag. Men jag ville vända på begreppet och skrev en serie intervjuer med kända göteborgare om hur de såg på stan. Sven Wollter var en av de första tillfrågade. Han ville vända upp och ner på hela stan - revolution!

Det uppskattades inte av redaktionsledningen på den tiden.

Hans stora roller i Göteborg då var inte minst som Gustav III på Stadsteatern eller i Brechts ”Herr Puntila och hans dräng Matti” på samma teater där han var drängen.

Som för de flesta andra hör jag hans röst när jag tänker på honom, den oefterhärmliga göteborgskan som var hans.

En av mitt livs svåraste intervjuer var med Sven Wollter när han precis förlorat sin dotter Ylva i anorexi. Han ringde mig och ville berätta, inte bara om smärtan utan framför allt om sjukdomen som då var ganska okänd. Han hade bara ett villkor:

- Ingen löpsedel, den här gången. Ni har sålt tillräckligt många lösnummer på Sven Wollters röda armé.

Han menade förstås allt som skrevs om hans engagemang i KPML(r) – inte minst när han tågade med sina kamrater in på Kungstorget för att demonstrera mot planerna på ett bilgarage under torget.

Genom hela livet kallade han sig kommunist. Han försvarade inte Stalin eller Sovjetunionen utan stod för solidariteten med arbetarklassen och de som hade det sämst i samhället.

När han och Viveka Seldahl spelade huvudrollerna i ”En sång för Martin” spelades den in på Hamburgö i norra Bohuslän där jag också tillbringat mina somrar. Och samma sommar, Sven spelade en åldrad dirigent som försvann in i demens och förvirring, tog jag hand om min egen far på andra sidan ön, med ungefär samma symtom.

När filmen fick sin världspremiär på Göteborg Film Festival kände jag igen precis alltihop, hur omgivningen fick anpassa sig och ta hand om den förvirrade gamla mannen och framför allt kanske den bisarra humorn, när Sven som Martin pinkade i en krukväxt på verandan där familjen just samlats. En sån där i och för sig tragisk men ändå skrattretande situation…

Efter premiären föll jag i Svens armar och kunde bara säga att jag sällan sett, upplevt honom så nära och äkta. Och det var typiskt Sven Wollter att han stannade upp inför den väntande presskonferensen och tog sig tid att prata om själva upplevelsen.

Strax efteråt dog hans älskade Viveka Seldahl. Begravningen skedde utanför den mediala bevakningen. Men Sven berättade för mig efteråt.

– Vi (större delen av den svenska skådespelareliten, min kommentar) hennes vänner samlades på en krog i centrala Stockholm och hade en formidabel fest till hennes minne. Vi skålade och försökte glädja oss över alla glada minnen. Hennes kista stod mitt på golvet i krogen och vi gick spontant i omgångar fram vid hennes kista och skålade. Det slutade med att en bil hämtade kistan och vi stod hela gänget av alla hennes kamrater ute på gatan och vinkade farväl till Viveka.

Sven Wollter är värd allra minst en liknande hyllning, med alla de runtomkring som stått honom nära.

Lasse Råde, tidigare medarbetare på GT:s nöjesredaktion.