Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Råde: Får klassikern att komma till sin rätt

Ola Salo imponerar stort som Jesus, men den här scenen med Kung Herodes (Johan Wahlströms) dansandes i ett badkar är en av showens mer märkliga delar.
Foto: PETER KNUTSON

På 70-talet väckte rockoperan om Jesus anstöt för att den beskrev huvudpersonen som en vanlig man, Agnetha Fältskog hyllades som Maria Magdalena och det var första samarbetet mellan Andrew Lloyd Webber och Tim Rice.

I dag tillhör den världens mest spelade, och minns jag rätt har jag sett den i tre olika uppsättningar genom åren på Scandinavium.

Jesus Christ Superstar

Var: Scandinavium
Publik: 6 200
Vad: Rockopera från 1971 av Andrew Lloyd Webber och Tim Rice i modern uppsättning av Ronny Danielsson.
Vilka: Ola Salo, Peter Johansson, Gunilla Backman, Janne Åström, Daniel Engman...
Bäst: Ola Salo som Jesus, kolossalt stark röst där varje ord hörs ända upp till plåttaket.
Sämst: Visserligen kul med Johan Wahlström som kung Herodes, men varför dansa i badkar?
Fråga: Vem i dag kastar ut månglarna ur templet?

Betyg:

Och i Ola Salos varsamma, personliga översättning kommer berättelsen helt till sin rätt. Lite mer tveksamt med uppdateringen till modern tid, med ensemblen i skinnbrallor och trasiga jeans.

Men framför allt handlar det om sånginsatserna, där Gunilla Backman börjar lågmält men sedan överträffar de flesta i en ovanlig känslofylld tolkning av Maria Magdalenas paradlåt till Jesus.

Stor insats gör Peter Johansson i den egentliga huvudrollen som Judas. För det är berättelsen om Judas svek men ändå kärlek till Jesus som är föreställningens grund.

Fast ändå lyser Ola Salo mest klart av alla, med ett intensivt känsloregister, från grubbel och tvivel till självklarhet och fullbordan. Han har helt rättvist blivit hyllad av många fler före mig.


Kul också med en skrovlig men effektiv Janne Åström som bassångare Kajafas.

Scenografin är effektiv och suggestiv med mycket ruffa byggen som kunde vara ett modernt New York eller för den delen Göteborg. Men den är gjord för den mindre salongen på Göta Lejon och inte en stor arena. Har man sett jubileumsföreställningen 2011 i London på ännu större arena med dess gigantiska scenbygge, stora maffiga effekter med bildspel och videoskärmar inser man att det går att göra mer.

Men visst håller berättelsen, ödesdramat som präglat hela det västerländska samhället och mer därtill.

Med fyra utsålda föreställningar i Scandinavium denna helg är det lätt att konstatera att Jesus lever, eller om det nu är Ola Salo.