Det är på ”Idrottens Bingo” på Kungsgatan han huserar nu förtiden – den forne tv-giganten.
Det är onsdag, klockan är 13 och Leif ”Loket” Olsson sitter på en stol på scenen, prydd med bekanta tillbehör som hemliga lådor och två lyckohjul, varav ett av dem har sina rödfärgade fält prydda med bilder på honom själv.
Det är dags för det varje vecka återkommande ”Loketspelet”.
Publiken är ett drygt femtiotal bingosugna personer, de allra flesta av dem i pensionsåldern.
På borden finns de klassiska tillbehören, bingobrickorna, markörerna och högar med kontanter.
Lokalen är väl upplyst och innehåller, förutom de bord där bingospelen äger rum, också Jack Vegas-maskiner.
I hallen finns ett kafé och ett rökrum, som i takt med att människor tar sig en nikotinstinn paus och öppnar dess dörr, släpper ut en doft av cigarettrök som dröjer sig kvar.
Publiken skiner upp när han börjar tala i mikrofonen.
– Mycket välkomna ska ni vara till två timmars intensivt spel. I dag har jag dessutom med mig en extra hemlig liten låda. Vi börjar med färgchansen, säger ”Loket” och det märks att han är van vid att ta en publik.
”Loket” leder spelet med van hand
Sedan rullar det på, hela tiden med ”Lokets” karakteristiska, göteborgska stämma som vägledare.
”Olof 63, sex-tre. Niklas 37, tre–sju, Bertil 4, nummer fyra. Och så har vi Bingo!”
Den lyckliga vinnaren, får den här gången förutom vinsten på sin bingobricka, komma fram till scenen och välja en låda, som står bakom ”Loket”.
Spänningen växer i lokalen, i väntan på vad som finns däri.
– Hundra kronor i lådan! Det var en jädra extralåda du, skrockar ”Loket”.
En stund senare uppstår missnöje i lokalen, då en person påstår sig ha fått bingo men menar att spelet fortsatt så snabbt att vederbörande inte fått chansen att plocka ut sin vinst.
– Ni får inte sitta och sova nu, det gäller att vara på hugget och slänga upp brickan i luften när jag säger bingo, säger ”Loket” med myndig ton.
Miljonpubliken har ersatts av spelarna i hallen
Den korta stunden av friktion lämnar ingen bitter eftersmak, tvärtom. Det märks att ”Loket” är populär och han känner flera av de som spelar vid namn, samtalar och skämtar med dem under pauserna i spelet.
Alla som passerar hälsar han på, och får alltsomoftast ett varmt leende tillbaka.
När två timmar har passerat får han en applåd och går av scenen.
Trots att miljonpubliken ersatts med ett femtiotal pensionärer och att tv-studion bytts ut mot en bingohall, är mycket som förr.
Engagemanget för idrott har löpt som en röd tråd genom hela hans yrkesverksamma liv. Först som OS-meriterad handbollsdomare, senare som chef för sportredaktionen på radio Göteborg. Men också för programledare för det program som gjorde honom folkkär – ”Bingolotto”
– Grejen var att idrotten tjänade pengar på det, på det viset var det viktigt. Att jag är här nu på onsdagarna är samma grej. Jag är ju pensionär, men eftersom idrotten får alla pengar så är det okej för mig, berättar han
”Loket” kritisk mot dagens ”Bingolotto”
Sedan ”Loket” tackade för sig och lämnade ”Bingolotto” 1999 har tittarsiffrorna dalat och han är inte nådig i sin kritik mot riktningen programmet har tagit.
– Jag tror man riktar in sig på fel målgrupp om man tror att det mest är ungdomar som spelar ”Bingolotto”. Det tjatet har ju varit i alla år, jag sa direkt att vi ska ta vara på de gamla, för de är de som spelar och köper brickor, berättar ”Loket” och fortsätter:
– Vi körde alltid dansband också, det var viktigt. Ingen annan jävla konstig musik, utan sånt som äldre människor tycker om. Det blir bara konstigare och konstigare och allt ska vara så ungdomligt – i helvete heller säger jag. Det ska vara dansband.
Under dragningen sitter han för det mesta ner, med hänvisning till de krämpor som så ofta dyker upp med åldern, berättar han.
– Jag har så ont i ryggen, förklarar han och fortsätter:
– Annars mår jag hyggligt för min ålder, men de här problemen har jag haft i nästan en månad nu och de har ställt till det lite för mig. Det är skumt det där, men jag hoppas att det ordnar upp sig snart.
Pensionen får dock vänta, han har mycket kvar att ge, menar han.
– Det är alltid roligt att ha något att göra, när man är pensionär så är man ju på upphämtningen och så länge jag orkar och kan komma hit så tycker jag det är kul.
