Carl-Einar Häckner –<br />mannen utan huvud <br />

GÖTEBORG. Mannen utan huvud.

Han hälsar välkommen med skallen överst på en pinne som han håller i högerhanden.

När vi skrattat färdigt tittar Carl-Einar Häckner, 44, ut ur sitt eget skjortbröst.

Han är varm och svettig. Och sprallig, nyfiken, eftertänksam, underhållande, glad, mystisk, lite galen och helt underbar. Och han väjer inte för något av de ämnen som GT trollar fram ur sin medhavda frågelåda.

Carl Einar Häckner om...

Charlie Chaplin

– Jag har sett alla hans filmer. Jag såg dom med Claes Eriksson, hemma hos honom, på hans hemma-bio. Vi såg filmerna i kronologisk ordning.

Uppväxten

– Jag hade turen att ha bra föräldrar. Dom brydde sig. Så det hade nog gått bra för mig även om jag inte blivit trollkarl och artist.

Publikkontakten

– Den är viktig för mig, jätteviktig. Det är klart att man tittar ut i publiken, om man inte är väldigt inne i ett nummer och måste koncentrera sig på det.

Premiärnerver

– Jag gillar att det är så, att det är lite nervöst inför liksom. Det hör till.

Föräldrarna

– Pappa bor i Solna, mamma bor inne i Göteborg, i city. Dom har kontakt och är vänner. Jag bryr mig inte om hur gamla dom är, det är inte viktigt, det får du googla.

Nya utstyrseln

– Dom här kängorna, jag tror det är storlek 52. Jag köpte dom för åtta eller tio år sen. Nu passar dom plötsligt perfekt.

Impulsköp

– En gång köpte jag tolv par skor. Det var på en mässa i Chicago.

GT-klippet med hans huvudlösa entré

– Får jag kolla? Fy, fan vad bra! Underbart, ha, ha, ha. Är det inte lite Roy Andersson över det? Och Franz Kafka.

Skägget

– Jag har haft det i snart ett år. Det var mycket större i somras. Då trollade jag fram ägg ur det. Jag klippte bort en sån här bit (måttar en dryg decimeter) för ett tag sen. Nu kan jag plocka mynt ur det.

Skrivaruppdragen

– Jag skriver i Dagens Arbete, det har jag gjort 22 år. Och så har jag börjat skriva i GP igen, i Två dagar. Jag skulle ha lämnat texten till nästa nummer men den är inte klar.

Sport

– Jag gillar att kolla. Särskilt på fotboll. Jag brukar streama matcher som jag vill se.

Zlatan

– Han är så bra. Jag älskar Zlatan!

Ishockey

– I våras, när jag var i New York, såg jag Henke Lundqvist spela. Han var grymt bra. Att han är så stor, man fattar det inte.

New York

– En underbar stad. Jag var där hela våren.

Berlin

– Det händer så mycket i Berlin. Nöjeslivet är fantastiskt. Jag trivs väldigt bra, jag har bott där sen 2001. Det är så nära, det är bara en timme med flyget.

Var han hittar sin inspiration

– Ibland får man stånga sig genom väggar av betong, ibland är det bara att öppna en byrålåda och så finns den där.

Orsak till att vi ses är "Skärvor". En soloshow med Carl-Einar Häckner i den enda rollen.

- Det blir trolleri och musik. Jag släpper en skiva med musiken från föreställningen. Det blir 18 låtar, elva är nyskrivna, sju är klassiska låtar som jag gjort ny text till. Man kan köpa skivan här på Aftonstjärnan och på Bengans och på nätet. Och...

Att intervjua Carl-Einar Häckner är lätt. Och svårt. Varje fråga besvaras med en kaskad av ord, tankar, känslor, åsikter, minnen och motfrågor. Och under frågeresans gång droppas namn på förebilder, kolleger, goda vänner, föreställningar och orter. Och avslöjas diverse hemligheter.

Vad driver dig?

– Nya utmaningar. Jag vill fortsätta att vara nyfiken. Det vore hemskt om man inte vore det. Jag vill berätta nåt. Och så är det att finslipa. Där har du en bra grej med att uppträda på Liseberg. Det är två föreställningar. Om det är nåt jag inte gör så bra i första föreställningen så har jag alltid chansen att göra det bättre andra gången.
Hur kom "Skärvor" till?

– Jag ville göra en föreställning som var i nuet och då när jag kände det, så var det lite problem i min relation, i vår relation. Det hade gått fem år mellan sologrejerna jag gjort tidigare, men jag tänkte att nej, nej, jag måste inte vänta i fem år!
Hjälpte skapandet dig att få ordning på relationen?

– Nja, vi har tagit en paus. Men vi träffas. Vi sågs i söndags.
Har du nån åldersnoja?

– Nej, det tycker jag inte. Men man tänker ju att man kanske ska ta tag i det här med familj. Jag har liksom inte hunnit det, jag har ju ägnat mitt liv åt att göra föreställningar och jag har älskat mitt arbete. Jag tycker ju om att se andra familjer. Folk jag känner, dom har fyra barn och åtta barnbarn. En kille, han är son till scenografen, han fick en ny son häromdagen.
Vill du ha barn?

– Jag väntar på den rätta känslan. Det ska kännas som att fan, vad gott det vore att få barn, det vill jag ha nu. Men det har inte känts så. Inte ännu. Men man får kanske kompromissa med nån, Jag kan ju tänka mig att rätt som det är kanske man vill ha barn.
Vad gör du om tio år?

– Då trollar jag och underhåller. Och har familj. Kanske. Ha, ha, ha. Du har intervjuat många människor, va?
Hur mycket tränar du?

– Ehh, i början på året körde jag lite bodybuilding. Äh, jag skojar. Det är inte bodybuilding, jag går på ett band. Men jag kallar det så. Det var i januari. Sen åkte jag till New York och sen har jag inte haft tid. Fast jag kör lite situps och sånt.
Vad fick dig att välja Aftonstjärnan som premiärscen?

– Det är en sån fantastisk teater, en underbar scen, ett härligt hus. Vet du att det är en ideell förening som driver detta? Det var Lollo och Bertil och jag. Var, Lollo dog förra året. Åh, vad jag saknar henne!
Hinner du med annat än jobb och planering av jobb i din vardag?

– Ja, ja. Jag lägger mycket tid på, till exempel att äta.
Meningen med livet?

– För mig är det att underhålla människor. Det är en gåva att få göra få det. Det är därför jag finns.

Nästa artikel

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!