Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Mordoffrets syster om tårarna efter domen

"Den dagen som hon dog så dog en del av mitt hjärta som aldrig blir funktionell igen", säger systern till ett av offren i trippelmordet. Foto: Margaretha Valdemars /Sveriges Radio
Sorgen var stor i Uddevalla efter trippelmordet. Foto: Robin Aron
Mark och Martin Saliba dömdes på fredagen till livstids fängelse för trippelmordet. Foto: Privat

Under fredagen dömdes bröderna Mark och Martin Saliba till livstids fängelse i hovrätten för att ha skjutit tre människor till döds.

Storasystern till ett av mordoffren, den 18-åriga kvinnan, berättar om känslorna efter domen – och den enorma saknaden efter lillasystern.

– När hon kom gående med sitt leende så sken hon som självaste solen, säger storasystern.

Hennes 18-åriga lillasyster dödades i den brutala skjutning som också kostade Alaa Farraj, 21 och Rawand Aziz, 22, livet. Det har sagts att hennes lillasyster är ett offer för omständigheterna, att hon befann sig på fel plats vid fel tillfälle.

Under fredagen dömdes de två bröderna Mark och Martin Saliba till lagens strängaste straff, livstids fängelse, för att ha mördat de tre unga människorna den 7 mars i fjol. Domen sköljer som en våg av lättnad över offrens anhöriga.

– Man har känt ett glädjerus, äntligen har man fått upprättelse för det vi har krigat för ända sedan rättegångarna startade i september, säger den 18-åriga kvinnans storasyster.

"Båda två är skyldiga"

Hon hade inte förväntat sig att gråta, men när domen väl föll så kunde hon inte hålla tillbaka tårarna.

– När jag fick beskedet så kom alla känslor på en och samma gång.

Det har varit en lång och krävande kamp. Och för storasystern har det varit oerhört viktigt att närvara i rättssalarna så mycket som det har varit möjligt.

– Man är där för att man tydligt vill markera att man vill ha rättvisa. Hur mycket man än sitter där och gråter så måste man sitta kvar. Man gör det för den man har förlorat, min lillasyster kunde ju inte närvara.

Tingsrättens dom i september, där den yngre brodern Martina Saliba friades, var svår för familjen. Systern berättar:

– Vi grät först av glädje över att en av dem dömdes. Men sen kom sorgen, besvikelsen och ilskan över att en av dem skulle gå fri. Hur kunde man släppa honom? Jag har hela tiden känt att båda två är skyldiga.

"Moster är uppe i himlen"

Men nu är alltså båda bröderna dömda till livstids fängelse. Och storasystern tror att en helt ny sorgeprocess kommer att ta vid för henne nu.

– Det blir en helt annan bearbetning nu. Nu kommer man verkligen komma i kontakt med känslorna. Och ettårsdagen närmar sig, säger hon och fortsätter:

– Jag har väl tur som är ensamstående småbarnsmamma. Jag kan inte bara lägga mig ned. Jag har ju mina dåliga dagar, men jag måste fortfarande vara funktionell för min dotters skull.

Hennes dotter, som snart fyller tre, hade till en början väldigt svårt att förstå att en av hennes mostrar inte fanns längre.

– De första månaderna så frågade min dotter hela tiden när moster skulle komma hem, när hon skulle hälsa på och om hon inte kunde få ringa henne. Det var väldigt jobbigt. Jag har försökt förklara så gott det går att moster är ju uppe i himlen nu.

"Hon stod upp för orättvisor"

Storasystern beskriver sitt förlorade syskon som en sällsamt varm och stark person.

– När hon kom gående med sitt leende så sken hon som självaste solen. Hon stod upp för orättvisor. Rasism var något av det värsta hon visste, hon krigade för att det inte ska göras skillnad på människor utefter färgen på deras hud, alla har vi samma färg på hjärtat.

Och storasysterns eget hjärta har saknat en viktig del sedan den 7 mars 2015.

– Jag känner mig halv. Den dagen som hon dog så dog en del av mitt hjärta som aldrig blir funktionell igen. Den delen tog hon med sig.