Mordbrännaren erkände för Harriet: Jag tände på

Harriet Persson fick en av de som tände på och låg bakom diskoteksbranden i Göteborg att erkänna.
Foto: Ur SVT-dokumentären ”Branden”
63 ungdomar miste livet i brandkatastrofen på Herkulesgatan på Hisingen som inträffade natten mellan 29 och 30 oktober 1998.
Foto: BJÖRN ANDERSSON
Tusentals människor samlades för att sörja och minnas offren, 31 oktober 1998.
Foto: JAN WIRIDÉN

Det var ett år och fyra månader efter diskoteksbranden där 63 ungdomar miste livet.

Förhörsledaren Harriet Persson satt med tonåringen framför sig vid förhörsbordet – hon hade vunnit hans förtroende.

”Vem tände”, frågade hon.

”Jag var en av dem”, svarade han.

– När erkännandet kom gjorde jag som jag alltid gör, satte händerna på skrivbordet och kände tacksamhet. Det var en stor lättnad. Inom mig hade jag starka känslor, men bibehöll lugnet utåt, säger Harriet Persson.

Harriet Persson har arbetat vid polisen i 50 år, och i omkring 40 av dem har hon varit förhörsledare.

Och hon jobbar fortfarande – sedan tre år tillbaka som civil utredare. 

Harriet Persson har utrett många svåra och grova brott både tidigare och senare, men minnena av det som hände då, för 20 år sedan, har etsat sig fast.

– Det som gör att händelsen skiljer sig från andra är att det var en så stor händelse och enorm tragedi. Fantastiska insatser gjordes av polis och räddningspersonal på brandplatsen, sjukvårdspersonal och frivilliga. Händelsen drabbade så väldigt många. På utredningssidan gjordes ett teamarbete med spanare, utredare, kriminaltekniker, specialister och inte minst spaningsledare och åklagare, säger hon.

Harriet Persson har även berättat om erfarenheterna från diskoteksbranden i SVT-dokumentären ”Branden” som sänds i fyra delar och som även finns att se på SVT Play.

”Starkt och overkligt”

Omedelbart efter katastrofen ingick Harriet Persson i en polispatrull, där det också ingick en präst, som hade i uppgift att identifiera omkomna och meddela dödsbud.

– Vi fick listor där vi matchade de tillhörigheter som hittades tillsammans med ungdomarna, med de beskrivningar som anhöriga sagt om klädsel och annat. Vi fick titta på alla omkomna som låg i förvaringsfacken på Sahlgrenska, berättar Harriet och fortsätter:

– När jag tänker på det i dag är det så starkt och så overkligt. Det är väldigt svårt att själv säga hur man påverkas av det.

Harriet Persson konstaterar att erfarenheten i inledningsskedet kom att få betydelse för det arbete hon senare gjorde i förhörsrummet.

Diskoteksbranden orsakades av fyra unga killar som inte ville betala inträdet på 40 kronor och därför inte blev insläppta. För att hämnas och stoppa festen anlade de en eld i trapphuset till en av nödutgångarna.
Foto: BJÖRN ANDERSSON

”Det måste klaras upp”

– När jag såg konsekvensen av händelsen tänkte jag att det här givetvis måste lösas. Det måste klaras upp helt enkelt. Man ger järnet.

Det gick över ett år efter branden innan Harriet Persson kopplades in i utredningen.

Först ett år och två månader senare häktades de som misstänktes för att ha orsakat branden.

I slutet av 1999 stärktes misstankarna mot tre ungdomar och i januari 2000 greps de och häktades. En fjärde greps senare.

Harriet Persson är en omvittnat skicklig förhörsledare hos polisen i Göteborg. Hon har arbetat vid polisen i 50 år.
Foto: Ur SVT-dokumentären ”Branden”

I samband med gripandet bestämdes att Harriet Persson skulle arbeta med utredningen och hon berättar att hon först inte var nöjd med att ha tilldelats en av de andra, eftersom hon ville inrikta sig på ledaren.

Erfarenhetsmässigt vet hon att om man riktar in sig på ledaren kan det vara en framgångsfaktor, förklarar hon.

Och efter några veckor blev det så.

19-åringen kontaktade Harriet

Hon berättar att kontakten med ledaren, en 19-åring, började med att hon presenterade sig och berättade lite om sin tidigare erfarenhet av grova brott och även av ungdomar. Hon sa också att hon sett fram emot att förhöra just honom.

– Jag förklarade att jag förstått att han var ledaren och att det är han som kan föra utredningen framåt. Jag sa att jag förstod om han stod och vägde om han skulle berätta eller inte. Han var väldigt allvarlig och lyssnade. Han kommenterade: Du är inte fel ute. Hindret var hänsynen till hans familj, säger Harriet Persson.

Det var den 14 februari 2000 som 19-åringen själv kontaktade henne och förklarade att han önskade ett förhör. 

När hon dagen efter hämtade honom från häktet insåg hon att det skulle bli ett särskilt förhör.

– Det låg i luften. Han var annorlunda när vi gick ner. Han svettades och bad att få röka. Det var rökförbud, men jag tillät allt eftersom jag förstod att det var ett avgörande förhör, minns Harriet Persson och tillägger:

– Jag sa till honom att det finns en uppgift om att du annars alltid brukar står för vad du har gjort. Är det rätt eller fel? Han svarade: ”Det är väl rätt”.

FAKTA OM BRANDORSAKEN OCH DE DÖMDA

Branden orsakades av fyra unga killar, som inte ville betala inträdet på 40 kronor och därför inte blev insläppta. Som hämnd anlade de en eld i trapphuset till en av nödutgångarna.

Där förvarades stolar, staplade på varandra. Danslokalen hade tömts på 92 stolar för att ge plats på dansgolvet för de dansande ungdomarna.

Killarna hällde brännbar vätska och la papper på några av stolarna i trapphuset, och tände på. Meningen var att sätta i gång brandlarmet så att festen skulle stoppas.

Branden var under flera minuter relativt liten, men flera vittnen kände en stickande lukt och såg en del rök. När dörren mellan trapphuset och danslokalen öppnades blandades brandgasen, som samlats i trapphuset, med syre från luften i danslokalen, och branden spred sig explosionsartat in i lokalen.



Ett och ett halvt år efter branden häktades de fyra personerna, alla mellan 17 och 19 år gamla. De fälldes 8 juni 2000 i Göteborgs tingsrätt för grov mordbrand.

Den som erkände att han tände på dömdes till åtta års fängelse, två andra dömdes till sex års fängelse och den fjärde gärningsmannen fick tre års sluten ungdomsvård.

Domarna överklagades och hovrätten fastställde 29 augusti 2000 två av domarna, men ökade på två av fängelsestraffen från sex till sju år.

De dömda försökte sedan utan framgång få prövningstillstånd i Högsta domstolen.

Enligt en sammanställning i GP förnekade 19-åringen som erkände att han tänt eld i trapphuset brott. Inställningen till brottet hos de tre andra var att de nekade till delaktighet i brottet.

”Kan du berätta det svåra, vem tände?”

Sedan fortsatte hon förhöret:

– Kan du berätta det svåra, vem tände?

19-åringen svarade:

– Jag är en av dem som tände. Jag tände tändaren med lågan mot pappersbitar så det tog eld.

Harriet Persson berättar om sin reaktion när erkännandet så äntligen kom, ett erkännande som många väntat länge på:

– Jag gjorde som jag alltid gör i en sådan situation. Jag satte händerna på skrivbordet. Jag behöll mitt yttre lugn men inom mig hade jag starka känslor. Jag var så tacksam över att ha fått ledarens förtroende och kände lättnaden över hans erkännande. Jag tänkte på allt, alla som var berörda och den lättnad jag kände var obeskrivlig. Jag tänkte på att anhöriga och skadade nu får ett svar. Även om det inte är något bra svar. Många säger att det är någon form av upprättelse att få ett svar. Jag tänkte att nu kan de lagföras.

Motivet bakom branden – förstöra festen

Efter de avgörande orden från 19-åringen i förhöret fortsatte Harriet, förklarar hon:

– Var det svårt att berätta?

19-åringen:

– Ja, men det är lika bra att berätta.

Harriet frågade varför det hände och han förklarade att de var kränkta över att de skulle behöva betala 40 kronor i inträde.

– Själva sättet, man gör inte så, man tar inte betalt av kompisar, förklarade han. Motivet var att förstöra festen, säger Harriet Persson. 

Hon berättar att hon uppfattade 19-åringen som korrekt och allvarlig i sitt uppträdande och visade kurage.

Att skapa förtroende, vara lugn och inte reagera med ilska är viktiga egenskaper hos en förhörsledare förklarar Harriet Persson.
Foto: Ur SVT-dokumentären ”Branden”

”Stod för vad han sagt”

– Det var inte någon som velade hit och dit. Han stod för vad han sagt även i tingsrätten och i hovrätten.

Alla de fyra misstänkta ungdomarna dömdes i Göteborgs tingsrätt för grov mordbrand 8 juni 2000. Förhandlingen genomfördes på Svenska Mässan på grund av målets storlek.

Den 19-årige ledaren dömdes till åtta års fängelse och de två andra 19-åringarna dömdes till sex års fängelse. 17-åringen fick tre års sluten ungdomsvård. 

I hovrätten fastställdes två av domarna, medan de sexåriga fängelsestraffen höjdes till sju år.

En framgångsrik förhörsledare är någon som först lyckas att skapa förtroende, men det krävs mer än så, konstaterar Harriet Persson.

”Är lugn och trygg och aldrig aggressiv”

– Det finns inga färdiga mallar, man får anpassa sig efter de förutsättningar som gäller vid varje enskilt förhör och vid varje enskild utredning. Förhörsledare som är varandras motsatser, kan lyckas lika bra alternativt lika dåligt.  

– Jag har jobbat 50 år inom polisen så något borde jag väl ha lärt mig. Som metod använder jag min erfarenhet. Jag är lugn och trygg  i min roll och aldrig aggressiv. Möts man med ilska ska man inte svara med ilska. Det är också otroligt viktigt att vara noggrann med dokumentation, jag gör oftast ljud- eller videobandning. Man måste veta vad som gäller för att det ska vara ett brott i det enskilda fallet, och inrikta frågorna efter vad som krävs, säger Harriet Persson och tillägger:

”Jag känner aldrig hat”

– Förhörsledaren är ingen domare, utan en utredare som är  skyldig att beakta i stort sett allt. Vi lär oss skilja på gärningen och på  gärningsmannen. Jag känner aldrig hat, men kan uppleva andra starka känslor inför det som skett.  

Hon säger att hon är ”fylld av energi” när hon sätter sig i en förhörssituation.

– Jag försöker sätta mig in i hur personen tänker. Jag uppträder så som jag vill att andra ska uppträda mot mig. Jag säger ofta att ”Bollen är hos dig, du har ett val, vi kan inte tvinga dig att berätta, men jag uppmuntrar till att göra det, för din egen och andras skull”, säger Harriet Persson.