När Mirre Sennehed var 15 år diagnosticerades hon med adhd. En diagnos som hon beskriver som svårhanterlig som ung men en superkraft som vuxen.
– Det var pinsamt att vara dampunge, jag försökte dölja det. Det gjorde att jag inte tog hänsyn till mina behov och det gjorde att jag mådde dåligt. Det viktiga med diagnosen var att jag fick hjälp och stöd i skolan och kunde höja mina betyg, som var väldigt dåliga. Förr fanns det ingen större kunskap om adhd och inte lika många förebilder som i dag så det var jobbigt, säger hon.
Efter att ha lärt sig mer om sin diagnos i 20-årsåldern, började Mirre inse att det inte var något att skämmas över och att det inte är dåligt att vara annorlunda.
– Plötsligt upptäckte jag att jag kunde leva med adhd och må bra psykiskt, samtidigt som jag kunde prestera. Sen gick det undan, berättar hon.
Har många strängar på sin lyra
Och hon har hunnit med en hel del. Hon har gjort militärtjänstgöring, skrivit tre böcker, föreläst om sin diagnos runtom i landet och drivit massor av olika projekt. Och hon ser sin diagnos som en stor tillgång.
– Jag ser det som en superkraft, en tillgång. Så länge man får stöd av sin omgivning så kan man ta vara på alla positiva egenskaper. Man kan inte alltid styra över sina egna förutsättningar, men jag är väldigt tacksam över att jag har nära och kära som stöttar mig, säger hon.
LÄS OCKSÅ: Maria vill varna för osynliga diagnosen
Men det finns faror med att ha för många bollar i luften, enligt Mirre gäller det att hitta en balans mellan jobb och vila för att man inte ska råka illa ut genom att bli utbränd.
– Jag försöker planera så mycket som möjligt, lägga upp ett schema, påminnelser, försöker hitta en balansgång så att jag inte jobbar för mycket. Ibland får familj och vänner dra i bromsen och säga till. Man vill ju tacka ja till allting men man kan inte alltid göra det. Dygnet har bara 24 timmar, och en hjärna behöver vila, säger hon.
Skriver bok för att hjälpa andra
Just nu håller Mirre på att skriva en bok om adhd där hon berättar om sina erfarenheter för att hjälpa andra, och för att ungdomar inte ska behöva skämmas över sin diagnos.
– Jag tror att det är viktigt att man hittar en drivkraft tidigt som man kan fokusera på och tycka är kul. Jag har alltid älskat att skriva, men det kan vara sport eller konst eller va som helst. Det gör att man kan hantera övriga motgångar på ett bättre sätt tror jag, säger hon.
LÄS OCKSÅ: Christinas son har adhd – blir hjälpt av nya leksaken
