För drygt ett år sedan tog Louise och hennes familj emot en tonårskille från Afghanistan som hade kommit ensam till Sverige. Han heter Zaker och har vuxit in som en ny medlem i den svenska familjen.
– I början trevade vi oss fram och försökte hitta sätt att kommunicera genom barriärerna, men sakta började vi lära känna varandra. Han kallar oss rätt och slätt för mamma och pappa, och har vuxit in i våra hjärtan, berättar Louise.
Hon beskriver hur Zaker med självklarhet har blivit en storebror till hennes söner, David som är tre år och Mose, som är fyra månader:
– Han har lärt sin treåriga lillebror att boxas, hoppa ner från större stenar och andra våghalsiga saker som storebröder är betydligt bättre på än mammor och pappor. Och han är bäst på att vyssja sin minsta bror till sömns.
Utsatt för granatattack
Zaker säger att han kände sig oerhört ensam under flykten till Sverige, och även under den första tiden på ungdomsboendet.
– Min svenska familj finns alltid där och de lyssnar och försöker ge stöd, utan dem skulle jag inte leva. De betyder jättejättemycket. Jag har två familjer nu.
Zakers pappa är död, och hans mamma och tre yngre syskon lever i dag gömda i Iran. Dit flydde de efter att deras hus i Kabul hade utsatts för en granatattack. Eftersom han inte har kunnat få kontakt med dem så kan han bara hoppas på att de fortfarande lever.
– Livet som illegal i Iran är ett levande helvete och som ensam kvinna med små barn är det ännu svårare. Jag oroar mig jättemycket för min familj, säger Zaker.
– Ibland känns det som att jag håller på att bli galen. Jag oroar mig över hur jag ska orka vänta fram tills jag får ett besked. Jag har inte kunnat sova på grund av ständiga mardrömmar, oro för familjen och min egen framtid. Jag vet inte hur länge jag orkar.
Erbjuds åldersbedömning
Migrationsverket tycker inte att Zaker ännu har gjort sin ålder sannolik, vilket psykolog, överläkare och psykiatrisköterska menar troligen beror på hans svåra upplevelser. ”Patientens berättelse riskerar på grund av hans svåra trauman att anses som ofullständig eller osammanhängande", som det står i ett intyg.
– Det absurda är att svårt traumatiserade barn ska behöva bevisa sin ålder. I kroppen är han som en tonåring. Men i sin den starka ångesten kan han krypa ihop och bli som ett litet barn, säger Louise.
Nu har Zaker erbjudits och accepterat en medicinsk åldersbedömning, men Louise menar att det finns många frågetecken när det gäller dessa, och vem som har sista ordet.
– Det är ändå Migrationsverket som tolkar resultaten. Min son riskerar att dödas med en penna. Han är en underskrift ifrån åldersuppskrivning, avslag och deportation till ett land i sönderfall och krig, säger Louise.
Hon säger att ingen ifrågasätter om hon som mamma är anknuten till sin fyra månaders son eller sin treåring.
– Men Migrationsverket tycker inte att min anknytning till mitt äldsta barn är tillräckligt stark. Att älska någon så mycket att jag tveklöst skulle byta med honom om det bara var möjligt, det räknas inte, säger hon.
Läs GT i vår nyhetsapp. Ladda ner gratis här: Iphone eller Android.
