Nu har det gått sex år sedan Maria Haster, 26, i Bohus friskförklarades från sin anorexi – nästan lika länge som hon var sjuk, vilket Göteborgs-Posten först skrev om.
– Det började i högstadiet men yttrade sig först i gymnasiet. Det var en ganska irrelevant händelse som triggade i gång det, säger hon.
Maria jämförde sig med en kompis och tyckte att kompisen var smalare än hon själv. Under ett sommarlov började hon spy upp mat, men slutade snart med det.
– Det var efter sommaren som det spårade ut ordentligt. Jag började dra ner på maten och träna mer. Mina aktiviteter utöver skolan gjorde att jag blev väldigt upptagen. Då gick det ganska fort, säger hon.
Blev svårare att ljuga
Först fick hon beröm för att hon hade lyckats gå ner i vikt – vilket sporrade henne till att äta ännu mindre.
– I början mådde jag bra, det var nästan euforiskt att gå ner i vikt, sen började det vända och jag orkade mycket mindre och det blev allt svårare att ljuga.
Vändningen kom när hennes lärare och mentor samtalade med varandra, de var alla oroliga för Marias mående men ingen av dem hade kunnat bevisa hur illa det faktiskt var.
Maria blev sjukskriven under en längre period och fick prova på flera olika behandlingar – men inget fungerade på henne, berättar hon.
”Gnistan kom tillbaka”
Efter en remiss blev hon inlagd på en ätstörningsklinik i Flemingsberg.
– På Mando fick jag det första positiva. Där är det intensivvård och jag fick bland annat börja ätträna och lära sig att känna hunger. Det var första steget tillbaka. Gnistan kom tillbaka och jag började minnas mina andra mål, säger hon.
Maria beskriver tiden efter kliniken som jobbig, då hon kände att hon hamnade i en gråzon. Inte tillräckligt sjuk för att vara sjuk och inte tillräckligt frisk för att vara frisk.
– Det var en gråzon när man anses ha en normalvikt, men sjukdomen sitter helt i huvudet. Den har inget med vikt att göra egentligen. Det var jättesvårt, säger hon.
Hjälper nu andra i samma situation
I dag berättar Maria att efter friskförklaringen har hon haft några perioder där det var svårt att hantera tankarna att men att hon inte haft några allvarliga återfall i sjukdomen.
– Jag har helt andra verktyg att hantera det här i dag. Nu har jag varit helt stabil i två år, säger hon.
Sedan i januari är hon engagerad i föreningen Frisk och Fri för att hjälpa andra som är i samma situation som hon en gång var eller den personens anhöriga genom att dela med sig av sin resa.
– Det blir även som en slags självhjälp även för mig man kan finna styrkan i det genom att träffa andra som varit i samma situation. De har blivit så kloka av sina resor och är härliga människor som har mycket att berätta. Jag kan distansera mig från det i dag men det är något man måste lära sig att leva med för man kan aldrig sluta äta mat, säger hon.
