Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Maria vill varna för osynliga diagnosen

Redan när Maria Herlogssons son var fyra år förstod hon att något var fel - men inte vad. I höstas fick han 14 år gammal diagnosen adhd. Foto: PRIVAT
Maria Herlogsson beskriver de senaste tio åren som en ständig kamp för att få vardagen att gå ihop; för sitt barn men också för resten av familjen.Foto: PRIVAT
"Jag önskar jag tidigare hade vågat lita mer på min magkänsla. Om min son fått sin diagnos tidigare hade det kunnat spara oss så mycket lidande", säger Maria Herlogsson. Foto: PRIVAT

Maria Herlogssons son mådde allt sämre och själv drabbades hon av utmattningsdepression.

Det skulle dröja tio år innan pojken fick diagnosen adhd.

Nu vill Maria sprida kunskap om den "osynliga" diagnosen som varje år slår tusentals familjers liv i spillror.

– Det finns ingen förståelse i dag för att barn är annorlunda. Anhöriga behöver mycket mer stöd än vad vi får i dag.

Redan när Maria Herlogssons son var fyra år förstod hon att något var fel - men inte vad. I höstas fick han 14 år gammal diagnosen adhd. En bärande anledning till att det tog så lång tid är att sonen inte följer mallen för hur barn med adhd beter sig, menar hon.

– Han är inte utåtagerande överhuvudtaget. Det jobbigaste har varit att han utåt verkar så högfungerande. Det syns och märks inte att han inte fungerar som andra barn, säger hon.

Maria Herlogsson, som bor i Uddevalla, beskriver de senaste tio åren som en ständig kamp för att få vardagen att gå ihop; för sitt barn men också för resten av familjen. Alla nya moment har orsakat känslor av panik för sonen.

– Han har ett väldigt stort behov av rutiner i vardagen. Redan på förskolan märkte vi att han blev jätteorolig om han inte visste exakt vad som skulle hända. Varannan vecka hade de sångstund på en annan avdelning och då fick fröken förbereda honom för det hela veckan.

"Kränkningar, gliringar och utfrysning"

Situationen förvärrades ytterligare när pojken vid åtta års ålder drabbades av diabetes, som Bohusläningen var först med att rapportera. På grund av hans - för omgivningen ännu okända - diagnos ledde det till en krissituation i familjen.

– Han kom inte ihåg att kontrollera sin diabetes så vi fick vara på ständig vakt. När han var i skolan, på natten, hela tiden, säger Maria Herlogsson.

När hennes pojke började skolan växte problemen i omfattning. Han lärde sig inte i samma takt som de andra barnen. Maria och hennes man pressade honom att läsa läxorna - men det gjorde bara saken värre.

– Vi kände ju inte till roten till problemen eller varför han agerade som han gjorde. Till slut bestämde vi oss för att skita betygen för att han inte skulle gå under av press och prestationsångest. Vi har bestämt att om han går till skolan och har en bra dag så är det allt man kan önska sig.

Det mest smärtsamma för familjen och pojken har varit hans känsla av social utstötthet - att inte höra hemma.

– Klasskamraterna tycker att han är lite konstig för att han inte skrattar på rätt ställen eller förstår ironi eller de dolda budskap som du och jag förstår. Det är jättejobbigt med de sociala koderna för honom. Han har blivit utsatt för upprepade kränkningar, gliringar och utfrysning från klasskamrater. Det är helt enkelt inte tillåtet att vara annorlunda som barn i dag, säger Maria Herlogsson.

"Otroligt slitage för familjerna"

För drygt år sedan drabbades hon av utmattningsdepression på grund av en vardag som höll på att äta upp henne inifrån.

– Doktorn sa. "Det är inte rimligt att en människa ska behöva klara så mycket som du har hemma".

Räddningen blev en kombination av att Maria Herlogsson fick antidepressiv medicin och att hon gick ner i arbetstid. I dag mår hon mycket bättre. Hon vill inte skuldbelägga skola eller myndigheter för hur hennes pojke mått och det lidande som det har orsakat familjen. Men hon anser att behovet att information är närmast akut.

– Skolan har inte förmågan att fånga upp de här barnen som inte följer den typiska adhd-mallen och som inte är utåtagerande och skriker och slåss. De faller mellan stolarna i systemet. Det leder till ett otroligt slitage för familjerna. Även om barnen får stöd så behöver de anhöriga mycket mer hjälp än vad vi får i dag.

För att om möjligt hjälpa andra familjer och barn som befinner sig i samma situation av uppslitande ovisshet vill hon nå ut med följande budskap:

– Jag önskar jag tidigare hade vågat lita mer på min magkänsla. Om min son fått sin diagnos tidigare hade det kunnat spara oss så mycket lidande.