Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Mamma Jennys sorg: ”Så oerhört besviken”

Jenny Wulf bävar för årsdagen av bussolyckan som inträffade den 2 april 2017. Foto: HANNA BRUNLÖF
Gunnar Wulf Karlsson var ett av de tre barn som omkom i den svåra bussolyckan i Sveg när de var på väg på skidresa. Foto: Privat

Jenny Wulf är en av de föräldrar som förlorade sitt barn i bussolyckan i Sveg. 

Gunnar blev 14 år.

– Jag är oerhört besviken på bussbolaget som tillät en ensam chaufför att köra. Jag tycker personligen synd om den mannen. Han måste lida fruktansvärt, säger Jenny Wulf.

Jenny Wulf i Kinna förlorade sin son Gunnar, 14 år, i den svåra bussolyckan för snart ett år sedan. 

Hon har tidigare beskrivit hur hon gav sonen en high five innan han gick på bussen till skidresan och att det var sista gången hon såg honom. 

Det var en fredagskväll, och på lördagen när hon vaknat kom en push-notis i mobilen med meddelandet att en buss med skolungdomar ombord hade vält i Härjedalen.

Hon ringde till Gunnar som inte svarade i telefonen. Efter att ha fått information om att det var Gunnars buss som kört av vägen tog hon flyget till Östersund. Fortfarande i tron om att inget allvarligt hade hänt Gunnar. 

Men när hon gick av planet fick hon beskedet att Gunnar hade avlidit i olyckan. 

 

LÄS MER: Jenny förlorade sonen Gunnar: ”Vill att han ska komma hem” 

Räddningstjänst polis och ambulans på olycksplatsen. Foto: NISSE SCHMIDT/TT NYHETSBYRÅN

”Det är fruktansvärt”

Olyckan inträffade den 2 april 2017, och på torsdagen kom haverikommissionens slutrapport från utredningen.

– Jag har tagit del av rapporten styckvis. Min advokat har informerat mig. Jag har svårt att tänka mig in i olyckan, vad som hände. Jag håller det lite ifrån mig, säger Jenny Wulf och fortsätter:

– Jag är oerhört besviken på bussbolaget, att de tillät en ensam chaufför att åka. Det har förändrat hela mitt och familjens liv. Jag tänker också på alla andra som var med på bussen, hur det förändrat deras liv. Det är fruktansvärt.

Enligt rapporten från SHK fanns det inte något tekniskt fel på bussen. Men sannolikt ska chauffören ha varit påverkad av trötthet på en nivå som medför kraftigt nedsatt vaksamhet och stor risk att somna, skriver SHK i rapporten. Man menar att sättet som bussen körde ner i diket på är typiskt för olyckor där föraren haft just nedsatt vaksamhet.

Rapporten visar också att chauffören varken ätit eller druckit under färden. Han försökte dock stanna vid rastplatser flera gånger för att få i sig något, men det var inte nattöppet någonstans.

”Vi har följt lagstiftningen”

SHK skriver i rapporten att Bergkvarabuss följt reglerna och hållit sig inom ramen för lagen vad gäller körningen.

– Vi planerar naturligtvis alla våra resor utifrån vad lagen tillåter. Vi har följt den lagstiftning som finns och rättat oss efter den, säger Simon Sandberg, marknadschef på Bergkvarabuss till Borås Tidning.

Han vill enligt tidningen inte kommentera vad SHK skriver i rapporten om att det var sättet resan planerades på som gjorde att föraren med stor sannolikhet påverkad av trötthet.

–  Det är ingenting som jag vet med säkerhet, så det vill jag låta vara osagt. Det är väldigt svårt för någon annan än föraren att ta ställning till, säger han till BT

Jenny Wulf säger att hon känner medlidande med chauffören:

– Jag tycker personligen väldigt synd om den mannen. Han måste lida något enormt. Från första lilla stund när han förstod att det skulle gå åt skogen måste det ha varit hemskt för honom. Är det okej att sätta en person att köra åtta timmar i sträck utan avlösning?

 

LÄS MER: Max lillasyster satt i bussen: ”Kändes som en skräckfilm” 

Jenny berättar att hon tycker synd om chauffören. Foto: HANNA BRUNLÖF / GT/EXPRESSEN

Jenny bävar inför olyckans årsdag

Årsdagen för olyckan närmar sig och året som gått beskriver hon som "en riktig mardröm":

– Jag kan inte ens beskriva det. Hur det verkligen känns. Hur upp och ner det är. Känslorna kan fortfarande svänga från minut till minut. Att från att jag känner mig glad och stark till att jag ligger i fosterställning.

Jenny Wulf säger att hon inte riktigt vet vad hon ska göra den 2 april.

– Jag bävar för årsdagen. Jag förstår att hela den tiden kommer att bli väldigt jobbig och förknippad med vad som hände. Jag har ingen aning om vad jag och min äldste son ska göra. Det som bra är att kommunen bjöd in oss föräldrar vars barn avlidit, för att prata om årsdagen. Kommunen vill göra något fint för barnen i skolan. Det känns skönt på något sätt. Som om vi inte är helt ensamma att tänka på årsdagen, säger hon.

 

LÄS MER: Fredriks dotter satte på bältet precis innan kraschen 

52 eleverna och sex lärare från Ängskolan i Skene var på väg till en skidresa i Härjedalen när olyckan inträffade. Foto: HENRIK JANSSON

Vill göra sorgen och döden mindre tabu

Jenny Wulf förklarar hur sorgen och saknaden efter Gunnar böljar fram och tillbaka.  

–  Sorgen hör ihop med hur jag mår. Vissa dagar är det som en stor grå gegga som rör sig i vartenda blodkärl i kroppen. En fysisk känsla. Men sedan finns det ljusglimtar. Som en tändsticka som blossar upp en stund, men när tändstickan brunnit klart är svärtan fortfarande kvar.

Anledningen till att Jenny vill berätta i medier som GT om det som drabbat henne, är att hon vill lyfta ämnet sorg och död, som hon också gör på sin blogg ”En död pojkes mamma”. Hon vill inte att dessa ämnen ska vara så svåra att prata om.

– Jag vill att det inte ska vara så tabubelagt. Om omgivningen förstår vad de kan göra skulle det vara lättare för oss som sörjer. Jag har mött personer jag känner på gatan som inte vågat komma fram och prata. Men var inte rädd, ta kontakt.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!