Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Mamma Jennies kamp efter mordet på Alicia

Alicia Brangelid Freij var 20 år gammal när hon mördades. Mamma Jennie berättar om saknaden och sorgen tre år senare. Foto: HENRIK JANSSON
"Vi har mycket bilder på henne och hon finns mer eller mindre i alla rum", säger Jennie Brangelid om dottern Alicia. Foto: HENRIK JANSSON
Under rättegången mot Alicia Brangelid Freijs mördare bestämde sig hennes familj för att köpa en hund. Nu är Cenja en älskad familjemedlem. Foto: Privat

Snart tre år har gått sedan Jennie Brangelids dotter Alicia, 20, blev mördad.

Saknaden och sorgen kommer hon leva med i resten av sitt liv.

– Det händer aldrig att jag vaknar och kommer på att Alicia är död, för det är något som man aldrig glömmer. Jag sover med det, duschar med det och äter med det, säger Jennie Brangelid.

Jennie Brangelid satte sig i soffan i radhuset i Jönköping, tog fram en pärm och slog upp en sida med en dödsannons. På den stod:

"Vår älskade Alicia Brangelid Freij har ryckts ifrån oss. Varför?"

Det var hösten 2015 och då, för två och ett halvt år sedan, hade hon bjudit hem GT för att berätta om sin älskade dotter som hade ryckts ifrån henne några månader tidigare. I dag är hennes fråga fortfarande obesvarad.

 

LÄS MER: Alicia, 20, blev mördad: "Hon hade hela livet framför sig"

 

– Begravningsentreprenören tyckte det var jobbigt med "varför" och undrade om vi inte kunde skriva "älskad, saknad" underst. Men att hon var älskad hade vi skrivit överst och det begriper man ju. "Varför" är hårt, men Alicia var inte någon som efter lång och trogen tjänst sakta fick somna in. Nu var det en annan människa som tog beslutet att hon inte skulle få leva längre, säger Jennie Brangelid.

Alicia var som en virvelvind

Den 25 maj 2015 blev Alicia Brangelid Freij ihjälhuggen av Joachim Remnefors, som nu heter Liam Andersson, i en lägenhet som låg en knapp kilometer från där hon växte upp. Han, som tidigare dömts för vållande till annans död, dömdes till 16 års fängelse för mord.

För Alicias familj är det en livslång saknad efter en älskad dotter, syster och vän.

– Det finns saker man kan vara glad åt, men det blir aldrig på samma sätt. Jag tänker att det är som att man har fått ett organ utslitet som aldrig läker. Det här är med en hela tiden, säger Jennie Brangelid.

Foto: ANNA HÅLLAMS / ANNA HÅLLAMS

Hon beskriver Alicia som en virvelvind, en känslomänniska som inte lämnade någon oberörd. Jennie pratar fortfarande med henne.

– Vi har mycket bilder på henne och hon finns mer eller mindre i alla rum. Jag har varit noga med att säga till mina andra barn att de får säga till så att inte hemmet blir som ett museum för den som inte finns, men så mycket och så okontrollerat är det inte, säger Jennie Brangelid.

 

LÄS MER: Liam Andersson får sänkt straff för mordet på Alicia, 20

 

Hur är saknaden för övriga familjen?

– Det är ungefär likadant för dem. Vardagen fungerar för att vi bestämde att den måste fungera. Men jag brukar säga att varje gång man skrattar får man gå hem och gråta efteråt. Det blir skuldkänslor. Alicia fattas. Varje gång det sker något nytt tänker man: Vad roligt, men det får hon aldrig uppleva. Så är det för de andra också.

Släkten ett stöd

Jennie har en stor släkt och de har varit ett stöd för varandra.

– Vissa dagar får jag trösta min mamma och det tycker hon är helt snett. Hennes sorg är ju dubbel. Hon har förlorat sitt barnbarn samtidigt som hennes barn har förlorat sitt barn. Bearbetningen är att prata.

"Bearbetningen är att prata", säger Jennie Brangelid om familjens sätt att försöka ta sig vidare efter Alicias död. Foto: HENRIK JANSSON

Hur upplever du att stödet från samhället är när man ska försöka bearbeta något sådant som ni varit med om?

– Vi fick ett väldigt bra omhändertagande på sjukhuset. Vi var många som var där och de var väldigt professionella. Deras kristeam med präst och psykolog kom och hörde av sig. Sedan var också posom-gruppen, som räddningstjänsten ligger bakom, inkopplade. Jag har också en bra chef och bra kolleger, men nu finns det inget samhällsstöd längre. Det finns ingen som ringer och säger: "Hej, Jennie, nu har det gått två år. Funkar det?"

Har kontakt med dotterns kompisar

Jennie Brangelid fortsätter:

– Efteråt var jag sjukskriven i omkring en månad, men det finns väl ingenting som säger att det här inte kommer bryta ner mig på sikt. Det blir en ångest över det. Kan man sjukskriva sig fyra år senare för att man förlorat sitt barn? Tänk om jag blir jättesjuk och aldrig kan jobba mer? Tänk om vi förlorar vårt hem? Det finns så många bottnar.

 

LÄS MER: Liam Andersson högg ihjäl kvinna – nekas kvinnobesök

 

Har du behållit kontakten med Alicias kompisar?

– När hon skulle fyllt år var de här och grillade och vi har fikat ihop ett par gånger. Vi träffas inte regelbundet, men är kompisar på Facebook. Alla bor inte här längre, men de blir glada när jag lägger ut bilder från graven som jag gör ganska ofta. Min pojke spelar fotboll och jag kan ta bilder och lägga ut när han gör det och min dotter tar examen och det ena med det tredje, men Alicia gör ingenting mer. Tiden går för andra, men den går inte för mig. Jag ser att datumen förändras, men precis varenda dag går man igenom vad det var som hände. Det pågår parallellt med vanliga livet.

Hunden Cenja betyder mycket

Strax före det att hon fyllde 18 såg Alicias föräldrar till att hon blev inlagd på ett behandlingshem i några månader. De var oroliga för det liv med missbruk hon börjat leva, men sedan såg det ut som att hon fått ordning på tillvaron igen.

Men Alicia kom i kontakt med tyngre droger och träffade Joachim Remnefors. De blev vänner och under två veckors tid festade de tillsammans innan han spårade ur och attackerade henne till döds.

– Man ska inte glömma bort drogernas inflytande. Hade inte drogerna funnits hade Alicia aldrig varit där. Hade inte drogerna funnits så hade han kanske aldrig dödat henne heller. Det är roten till så mycket ont, säger Jennie Brangelid.

Hunden Cenja har spelat en stor roll under sorgearbetet: "Man har någon att prata med hela tiden". Foto: Privat

Efter Alicias bortgång har familjen fått en ny medlem: hunden Cenja, som snart fyller två.

Hon spelat en stor roll i sorgearbetet.

– När vi överlevt den första rättegångsdagen bestämde vi oss för att vi skulle skaffa en hund och hon har betytt jättemycket. Vi skaffade henne ett år efter att Alicia dog och det gör att den som är hemma aldrig behöver vara ensam. Det har varit jättebra. Man går ut och har någon att prata med hela tiden. Min son var 15 när Alicia dog. Han blir 18 år nu och vill inte sitta i mammas knä och gråta. Men det har varit utmärkt att ha en hund att gosa med, för att få ut känslorna.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!