Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Britt-Marie har väntat i månader på operation

Britt-Marie Andersson väntar på höftprotesoperation. Foto: Robin Aron

GÖTEBORG. Höftprotesen i Britt-Marie Anderssons ben har lossnat.

Hon har ont och lever sitt liv på kryckor.

Enligt vårdgarantin ska ingen behöva vänta längre än tre månader på operation.

Men Britt-Marie har inte fått hjälp – efter mer än fyra månader.

– Smärtan var djävulsk, värre än att föda barn, berättar hon.

Höftledsprotes

Höftleden består av en ledkula som vilar i en ledskål. För att leden ska kunna röra sig mjukt är ledytorna klädda med brosk. Det kan skadas på grund av ålder, ärftlighet eller ledgångsreumatism. Om brosket skadas uppstår artros eller förslitning.

Förslitningen kan göra det svårt att röra sig och att det gör ont vid belastning. Om smärtan och värken blir för kraftig kan det bli aktuellt att operera in en höftprotes, vilket innebär att den sjuka leden byts ut mot en konstgjord höftled.

Vad betyder vårdgaranti?

Vårdgarantin innebär att du har rätt till vård inom en viss tid. Om din vårdcentral eller ditt sjukhus inte kan ta emot dig inom garantitiden ska de hjälpa dig till en annan vårdgivare. Det står i hälso- och sjukvårdslagen.

Garantitiden är olika beroende på vilken vård du behöver.

0 dagar - Kontakt med primärvården

Du ska få kontakt med primärvården samma dag, till exempel vårdcentralen eller sjukvårdsrådgivningen.

7 dagar - Besök i primärvården

Om du behöver besöka en läkare i primärvården ska du få en tid inom sju dagar.

90 dagar - Besök hos specialist

Om du får en remiss till den specialiserade vården ska du erbjudas tid inom 90 dagar.

90 dagar - Behandling

Om det bedöms att du behöver behandling, till exempel operation, ska du få en tid inom 90 dagar.

När Britt-Marie Andersson, 67, var ung jobbade hon som tidningsbud. Det slet på kroppen och när Britt-Marie blev äldre fick hon problem med en höft. I november 2006 fick hon en höftprotes i rostfritt stål inopererad i benet. Efter rehabilitering blev hon bra.

Men förra året började höften kännas konstig och den 30 november small det till.

– Smärtan var djävulsk, värre än att föda barn. Det var det värsta jag har varit med om, säger Britt-Marie Andersson.

Fick svårt att gå

Foto: Foto: Robin Aron

Enligt Britt-Marie hade den inopererade protesen lossnat. Hon berättar att den extrema smärtan avtog men att hon fick svårt att gå. Efter besök på vårdcentralen fick hon remiss till ortopedmottagningen på Mölndals sjukhus. Den 27 februari fick hon komma dit.

– Då blev jag lovad en operation inom en till två månader, berättar Britt-Marie Andersson.

När två och en halv månad hade gått, den 7 maj, kontaktade hon Mölndals sjukhus. Britt-Marie säger att hon fick prata med en koordinator som förklarade att operationen inte skulle bli av innan semestern.

– Jag hade hoppats på att kunna återhämta mig under sommaren och vara bra till hösten. Det kändes som de slog undan benen på mig. Jag fick inte veta när operationen kunde bli av eller var jag stod i kön, säger Britt-Marie Andersson.

Väntar på att sjukhuset ska kontakta henne

Enligt vårdgarantin har man rätt till behandling inom tre månader. Britt-Marie berättar att hon de 7 juni därför skrev ett brev till hälso- och sjukvårdsnämndernas kansli i Göteborg. Den 17 juni ska hon ha fått svaret att hennes operation är Sahlgrenska universitetssjukhusets ansvar. Nu väntar hon på att sjukhuset ska kontakta henne.

– Jag känner mig helt maktlös. Jag bollas hit och dit. Varför fungerar inte sjukvården? undrar Britt-Marie Andersson.

Hon blickar ut genom köksfönstret. Hon berättar att hon numera sällan lämnar sin lägenhet, att det tar för stor kraft. Hon reser sig mödosamt från stolen. Med hjälp av sin krycka haltar hon långsamt in i vardagsrummet. Det tar flera minuter. Hon sjunker ner i en fåtölj.

– Den trasiga höften påverkar hela min kropp. Jag blir trött i ryggen och får ont i knäna, säger Britt-Marie Andersson.

Kan inte gå på Liseberg

Hon berättar att hennes liv begränsats kraftigt sedan höftprotesen lossnade i november, att livskvalitén försvinner.

– I år kan jag inte gå på Liseberg med mitt barnbarn eller åka på en weekendresa, som jag brukar. Bara att gå och handla mat är ett stort projekt. Jag hinner inte ens upp och svara i telefonen när den ringer, suckar Britt-Marie.

Hon är arg och undrar varför hon inte får hjälp.

– Jag har arbetat heltid i över 50 år. Hur mycket skatt har inte jag betalat? Jag är inte den som tjatar. Men om man behöver något i samhället tycker jag att man ska få det. Vad är det som är galet och inte fungerar?

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!