I augusti är det tio år sedan Lena Kristiansen och övriga familjen miste sin dotter och syster Malin Kristiansen, 16 år, på det mest brutala sätt.
Hon hade varit på fest hos en kompis i Sparsör utanför Borås och efteråt blivit sittande vid en busshållplats. Där var också en jämnårig kille som hon var väl bekant med. De var vänner.
I polisens utredning framgick att de börjat bråka med varandra. Hon hade bett honom ge sig i väg och då slog han till henne. Han var känd för att ha dåligt temperament och vid det här tillfället var han berusad. Misshandeln fortsatte och han sparkade henne i ansiktet.
Täckte kroppen med kvistar
När Malin var livlös våldtog han henne och släpade sedan henne till en bäck i närheten. Innan han sprang hem täckte han Malins kropp med kvistar och sly. Hon levde när han drog henne till bäcken, men hon drunknade i vattnet.
Borås Tidning kommer i slutet av maj och början av juni berätta om mordet i sin dokumentärpodd ”Mordet i Sparsör”.
– Det var längesedan jag tänkte på det i detalj så som jag gjort inför dokumentären. Och det är så klart tufft att prata om det igen. Det är många hemska minnen och jag fattar inte nu hur jag kom igenom det egentligen, säger Lena Kristiansen, Malins mamma, till GT.
LÄS ÄVEN: Dottern våldtogs och mördades av sin vän
Hon konstaterar att dottern alltid finns inom henne, ”ständigt och jämt”. Och hon har svårt att förstå att det gått tio år.
– Det är lättare nu än vad det var tidigare förstås. Detta är något vi allihop i familjen får leva med och något vi ständigt blir påminda om. Det värsta är högtidsdagar, som under julen och hennes födelsedag, och själva dagen för händelsen, säger Lena Kristiansen.
Dottern kom aldrig hem
Hon berättar hur det var den där dagen när Malin försvann, när dottern aldrig kom hem igen efter att ha varit på festen i Sparsör:
– Jag pratade med henne på fredagen i telefon. Då skulle hon hem till en kompis och grilla. Hon berättade om festen men var inte säker på om hon skulle gå dit.
– När jag såg att hon inte var hemma på lördagsmorgonen blev jag jätteorolig, men tänkte att hon hade sovit över hos någon. Vi ringde runt till alla hennes kompisar och alla vi kände. När ingen visste något om var Malin var började jag på allvar undra vad som hänt. Vi ringde polisen på lördagskvällen. De tog över och började leta med helikopter och hundar.
På söndagskvällen fick familjen värsta tänkbara besked – att Malin hittats död.
– Jag tänkte aldrig att hon inte skulle vara vid liv. Det fanns inte i min värld att hon var mördad, säger Lena Kristiansen.
När hon fick veta att det var en person som hon kände till som dödat Malin blev hon bestört.
– De umgicks i samma gäng. Det är svårt att förstå att han inte hade några spärrar.
Dömdes för mord och grov våldtäkt
Den då 16-årige pojken erkände brottet i polisförhör och han dömdes till tre års ungdomsvård för mord, grov våldtäkt och narkotikabrott. Han släpptes fri 2012.
– Under rättegången var det väldigt svårt att höra om hur han dödat Malin. Det var väldigt svårt att ta in. Det kändes som jag var i en bubbla, berättar Lena Kristiansen.
Förutom den ständiga saknaden har det värsta under de tio år som gått varit beskedet om att samma pojke återigen hade givit sig på en ung flicka.
Fem år efter mordet på Malin gjorde han sig skyldig till en grov våldtäkt på Cypern. Han dömdes till sju års fängelse och två år efter domen överlämnades han till svenska myndigheter för att fortsätta avtjäna straffet i hemlandet. Det gjorde han fram till tidigare i vår då han frigavs.
– Det var hemskt att han fick ett så lindrigt straff efter det han gjorde mot Malin. Och när vi hörde att han begått en våldtäkt igen, det kändes som en spark i magen. De där tre åren med ungdomsvård kändes helt bortkastade. Att han inte fått sig en tankeställare då. Tre år, det var ju ingenting, menar Lena Kristiansen.
Har fått stöd av anhöriggrupp
Hon säger att det är mycket tack vare att hon haft sina två andra döttrar, en äldre och en yngre än Malin, som livet kunnat gå vidare.
– Man måste. Och det har ju gått, fast jag inte trodde att det var möjligt i början. I fem år var jag med i föreningen ”Vi som förlorat barn”. Det har hjälpt mig jättemycket att få prata med andra i samma situation. Jag är inte med längre i föreningen. Jag kände att det räckte. Men vi är några stycken som brukar träffas privat och med dem kan jag prata om allt, säger Lena Kristiansen.
