Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Yttrandefrihet måste få vara upprörande

Sjöfartsmuseet i Göteborg.
Foto: Sandra Brox

Vad ska vi med yttrandefriheten till om den inte får provocera oss? Sann yttrandefrihet kan aldrig villkoras utifrån smakkriterier och sårade känslor.

Få konstverk orsakar så mycket rabalder som de osedda. Fantasins gränslöshet är alltid före sin tid gällande avtäckande och slutförande. Ingenting är så upprörande som det vi själva föreställer oss, alldeles oavsett en konstnärs avsikt eller ett konstverks slutliga presentation. Därmed blir det också aningen vanskligt att kommentera konstverk som ännu inte kommit till sin fulla rätt. Det är som att recensera en film man inte sett eller att såga ett album man inte hört enkom för att man ogillar artisten sedan tidigare. De mest provocerande konstverken är samtidigt de vars idéer antar en ny tolkning bortom avsikten eller som får vingar bortom det rent fysiska utförandet. Där debatten om konstverket blir till en del av konstverket, som Lars Vilks brukar säga. 


Så verkar fallet vara gällande en kommande skulptur, "Version av en örlogsflagga" på Sjöfartsmuseet i Göteborg som planeras avtäckas den 29 mars. Verket föreställer ett nazistiskt hakkors - som endast kan ses från ovan, inifrån Sjöfartsmuseets andra våning, och då på innergården. Från marken ser det nästan ut som en klätterställning för utställningsallergiska barn.


Utställningen Mellankomst är en del i ett samarbete mellan Sjöfartsmuseet och Akademin Valand - en slags kommentar av konststudenterna i masterprogrammet i fri konst till museets egna objekt och utställningar. Valand beskriver utställningen som "ett irrbloss eller ett närlys som lyser upp mellanrummen och söker nya berättelser.


I det aktuella, uppmärksammade fallet handlar det om ett fyra meter högt och sju meter brett verk i de för symbolen välbekanta färgerna rött, svart och vitt av konstnären Emil Carlsiö - där skulpturen i sig är uttryck för konstkritik mot en vikt naziflagga i Sjöfartsmuseets utställning Stad Längs Vattnet. Konstnären menar att Sjöhistoriska idkar censur genom att inte låta flaggan vara fullt utvecklad, samtidigt som de vill ställa ut fyndet från den tyska ubåten u3503 som sänktes av sin egen besättning den 7 maj 1945 vid Vinga Sand efter att ha gått in på svenskt territorium i skadat läge.


Därför är det inte utan sin svarta ironi att det nu höjs kritiska röster mot konstverket - som skulle kunna tolkas som censurkrav. Ett konstverk som kritiserar ett museum för censur som själv blir föremål för censurliknande kritik. Det blir inte mer meta än så. Och, givetvis: En rätt förutsägbar och fullt förståelig kritikstorm. Emil Carlsiö kan onekligen satsa på en alternativ karriär som PR-geni om det där med konsten inte riktigt bär sig.


Yttrandefrihet är en inte helt okomplicerad balansgång mellan egenintresse och allmänintresse. Vi inser inte riktigt värdet av yttrandefrihet förrän det är på väg att tas ifrån oss - och vi vill aldrig begränsa dess påstått skadliga inverkan så mycket som när yttrandefriheten testar gränserna för vad god smak anses vara, beroende på tidsanda och kontext. En grundregel bör vara att vi bör vara mer oroliga för att inte få säga det vi vill säga, än oroliga och upprörda för det som får sägas och gestaltas.


Lyckligtvis villkoras inte yttrandefrihet av faktorer som god smak eller ens konstnärlig finess. En stryktålig yttrandefrihet är en omhuldad sådan. Slätstrukenhet och tystnad är den sanna censuren.