Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Miljökatastrofer i havet måste bemötas med större resurser

Många fartygsvrak hittas av privatpersoner som dyker. Det är dock nödvändigt att myndigheterna börjar ta miljöriskerna med de förlista fartygen på större allvar.

Nedskräpning och andra miljöproblem längs kusten var inte oväntat ett flitigt debatterat ämne när Västerhavsveckan arrangerades i Göteborg och längs den bohuslänska kusten under den gångna veckan. De väldiga mängder sopor som flyter i land årligen har blivit ett växande problem för kommunerna. Det är dessa som får stå för städningen av stränderna, och det kan handla om stora kostnader.

Från kommunalt håll menar man också att staten borde ta ett större ansvar: kusterna är en tillgång för hela landet, inte minst när det gäller att utveckla turistnäringen.

Det är därför viktigt att problemet lyfts på agendan. Men ett annat problem vad det gäller havsmiljön riskerar att bli lika stort eller till och med större, utan att det väckt lika stor uppmärksamhet. Det gäller de tusentals vrak som ligger på havsbotten längs hela den svenska kusten. Många av dem är gamla, och innebär ingen fara för miljön. De riktigt gamla, som är byggda i trä, och de som inte har stora mängder motorbränsle, olja, sprängämnen eller annat farligt gods ombord kan ligga där de ligger.

De utgör ingen direkt fara, annat än för fiskare som blir av med ett eller annat nät som fastnar i dem.

Men det finns ett antal fartygsvrak under havsytan - exakt hur många är oklart - som är potentiella miljökatastrofer. De diskuteras då och då, men mest i förbigående. 2010 gjorde Sjöfartsverket en utredning där 31 stycken pekades ut som särskilt farliga, bland annat med tanke på de bränslemängder som fanns ombord då de förliste.

I våras, alltså först cirka fyra år senare, har verket på regeringens uppdrag börjat att närmare granska de här vraken för att bedöma miljöeffekter och föreslå åtgärder.

Därmed ligger Sverige en bra bit efter flera av grannländerna, till exempel Tyskland, Norge och Danmark, där man redan sanerat fler vrak.

Denna sanering är dock i sig problematisk. Fartyg med farligt gods ombord kräver extraordinära säkerhetsåtgärder, och det gör givetvis även vraken av de krigsfartyg som sänktes eller förliste under främst andra världs- kriget.

I slutändan blir det också en fråga hur och vem som ska bekosta arbetet.

Samtidigt måste arbetet med att leta efter försvunna vrak fortsätta. Det finns ett antal fartyg som man vet, eller har alla skäl att tro, ligger på havsbotten, men man vet inte exakt var, inte hur skadade de är och i vissa fall inte ens vad som finns i lastutrymmena.

Det innebär självklart att man inte heller vet hur miljöfarliga de kan vara. Hittills har Sverige inte drabbats av något stort utsläpp från de här vraken, men det är endast en tidsfråga när så sker. Redan har man konstaterat mindre utsläpp från flera - inte minst det norska valkokeriet Skytteren som 1942 förliste vid Måseskär strax utanför Käringön vid Bohuskusten. Sammantaget handlar det om en tickande miljöbomb, som det kommer att ta tid och kosta pengar att desarmera.

Å andra sidan kan vraken på sikt vålla skador för oerhört mycket större summor.

Det är därför nödvändigt att fler och bättre resurser satsas på det arbetet.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!