Det senaste året har socialbidragen ökat kraftigt i Sverige, rapporterade radiokanalen P4 Väst nyligen.
I Lysekil märks det tydligt. Kommunen hör till statistikens värstingar, och så har det varit under lång tid.
Det bekräftas av socialnämndens ordförande Ann-Charlotte Strömwall som också konstaterar att det är de unga som är värst utsatta.
Givetvis. När jobben försvinner är det unga människor som hamnar i utanförskap först.
Det har bland annat att göra med arbetsrättsliga regelverket med principen om först in sist ut.
Tröskeln till arbetsmarknaden är hög och det är lätt att ramla ur systemet utan lång erfarenhet och utbildning.
Ann-Charlotte Strömwalls uppmaning till unga arbetslösa är kort och gott:
Flytta!
Det låter enkelt och ganska brutalt. Men det är ett gott råd. Trots att det betyder krav på enskilda.
I P4-reportaget menar en ung kille utan jobb att en flytt är utesluten för hans del.
Ingen motivering.
Samma envisa attityd gav ett gäng ungdomar i bruksorten Hofors uttryck för i radions Studio Ett för en vecka sedan.
Att flytta till en större ort som Gävle fanns exempelvis inte ens på kartan för tjejen som vill kunna lämna sitt barn till släktingar när hon spelar innebandy fyra dagar i veckan.
I samma reportage konstaterar personal på arbetsförmedlingen att många unga vägrar ta vissa jobb med låg status.
Hemtjänst och andra kvinnodominerade yrken ratas, trots att den sökande saknar alternativ.
Varför arbetsförmedlingen inte kräver att de arbetslösa står helt till arbetsmarknadens förfogande, är en gåta i sådana här fall?
Det finns ju till och med en regel som kräver just det!
Men jobbcoacherna i reportaget låter mest uppgivna inför alla som har accepterat en socialbidragstillvaro.
Av detta kan man dra den klassiska slutsatsen att dagens ungdom är bortskämd, men så enkelt är det naturligtvis inte.
I en debatt i Studio Ett återkom den socialdemokratiska riksdagsledamoten Berit Höglund gång på gång till att man måste se det sociala arvet och svårigheten med att bryta det.
Annorlunda uttryckt tycker Höglund att samhället måste ha tålamod och liksom lirka med ungdomars bruksmentalitet.
Hon varnar för att individualisera problemet. Höglund har flera poänger.
Det sociala arvet är en diffus men mycket stark kraft.
Men samtidigt kan arbetsförmedlingen inte hålla på och dadda vuxna människor.
Det gynnar inte individen att arbetsförmedlare tassar på tå kring en mentalitet som innebär en identitet som socialbidragsberoendemed grundkolekompetens.
Självklart måste unga arbetslösa bemötas som människor och inte maskiner.
Men som Höglunds riksdagskollega Tomas Tobé (M) påpekade i radiodebatten, så kan det omöjligen betraktas som en kränkning att kräva att unga flyttar några mil till en bättre arbetsmarknad.
Till att börja med gäller det att coacher och arbetsförmedlare på ett tydligt, människo-värdigt sätt vågar ställa krav på folk som kört fast på arbetsmarknaden och i tanken.
