För en människa som mår dåligt är det inte särskilt lätt att veta vart man ska vända sig. Överbelastad primärvård och stressade allmänläkare är inte en självklar adress. Samtidigt finns en uppsjö av olika verksamheter som säger sig kunna bota allsköns psykiska åkommor.
Men varudeklarationen är ofta otydlig. Vem som helst har rätt att kalla sig terapeut - titeln innebär inte att man har en utbildning. En del av dessa terapeuter är mindre nogräknade, och kan i värsta fall förvärra situationen för dem som söker hjälp.
I april publicerade tidningen Faktum ett reportage om Comunicera, en terapiverksamhet spridd över flera orter med huvudkontoret i Göteborg. Journalisterna Amanda Duregård och Sara Johansson beskriver hur hjälpsökande klienter själva värvades som terapeuter, och började jobba utan att ha relevant utbildning eller verktygen för att hantera svårt sjuka människor.
Bland annat framkommer att klienter som sökt hjälp efter sexuella övergrepp själva har ålagts att ta hand om liknande fall, utan att de har bearbetat färdigt sina egna upplevelser.
Även om terapeuterna som nu arbetar under Comuniceras flagg säkert har en ärlig vilja att hjälpa andra, så är inte en enda av dem om presenteras på Göteborgsmottagningens hemsida legitimerad psykolog. Det är inte ovanligt att Psykologförbundet får ta emot samtal från människor som råkat illa ut i kontakten med oseriösa terapeuter.
I reportaget vittnar en tidigare terapeut hos Comunicera om att hon fått ta emot nästintill psykotiska patienter, men trots det blivit tillsagd att inte kontakta psykiatrin.
Jonas Gåde, som tidigare var juridiskt ansvarig för Comunicera och som utbildat många av terapeuterna, figurerar i reportaget. Han beskrivs som en auktoritär ledare för vad som närmast kan kallas en sektliknande terapiverksamhet. Han gillade heller inte Faktums granskning, och har svarat med en 15 sidor lång förtalsanmälan till Pressombudsmannen. Faktums reportage bygger på uppgifter från människor som befunnit sig i verksamheten, men i de lättkränkta hobbypsykologernas land handlar det i stället om illvilliga journalister som bara vill förstöra.
Men verksamheter som livnär sig på att behandla psykiska problem måste tåla granskning. Och det behövs ännu mer granskning. I dag saknar Comunicera någon med övergripande ansvar och varje terapeut är själv ansvarig för sin egen verksamhet. Eftersom Comunicera inte tillhör den offentliga vården är den, liksom dylika mottagningar, svårgranskad.
När terapeuterna saknar legitimation faller de inte under socialstyrelsens tillsynsansvar. Vem som helst kan alltså säga sig bedriva "terapi" och vara "terapeut", och för den som inte är påläst om vad som finns bakom de olika beteckningarna kan det vara svårt att göra ett informerat val när man söker hjälp.
Risken finns att patienter hamnar hos kvacksalvare som skadar mer än hjälper. Granskningen blir då journalisternas ansvar. Hur Pressombudsmannen väljer att agera återstår att se.
