Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Klasstorlek – OECD, Reinfeldt och Löfven

Mindre undervisningsgrupper betyder större möjlighet för eleven att ha tillgång till snabbare individuell hjälp av läraren, som dessutom får en mindre omfångsrik rättningsbörda. Men ligger den slutgiltiga lösningen på dagens skolproblem i minskade klasstorlekar?

 Mycket talar emot detta, enligt en OECD-utredning. Referenser görs till andra länder i Asien och fattiga östeuropeiska länder, där undersökningar visar att skolan lyckats väl. I stället framhålls lärarrollen som den viktiga förutsättningen för lyckade resultat, inte klasstorlek, inte lokaler, inte ens maten.

I mitten av 1960-talet började missnöjdhet mot lärarna spåras. Avundsjuka visavi deras sommarlov var ett återkommande ämne trots att lärarnas totala årsarbetstid motiverade denna undervisningsfrihet; att många lärare dessutom under loven genom fortbildning, egna studier i sina ämnen och fördjupning i nya pedagogiska teorier försökte förbättra sin yrkesskicklighet fanns inte på den offentliga kartan, minst av allt hos S och LO.

 

I den kommunaliserade svenska skolan ingick lärarna plötsligt som personal tillsammans med övriga anställda, inte explicit som undervisare, som lärare. Därmed inte menat att kanslipersonal, sjuksköterskor, vaktmästare eller städare med flera inte är viktiga – det är de – men lärarens exklusiva uppgifter för elevernas lärande är en annan, liksom läkarens och sjuksköterskans roller är att genom medicinska åtgärder hjälpa sina patienter, inte städa eller laga mat.

Kommunernas kapacitet och lämplighet för att ansvara för skolan är nu med rätta starkt ifrågasatt; regeringen, läs Reinfeldt, vill inte ha en återgång till statligt styre, frågan är varför. Svaret torde ligga i ett enda ord: pengar, som i många andra av Moderaternas ställningstaganden. Totalt sett har dock alliansregeringens ekonomiska politik varit till gagn för Sverige.

I den ovan nämnda OECD-rapporten berättas att de länder som, liksom nu Sverige, sätter klasstorlek i fokus som förlösare hittills inte haft framgång med sin hantering av skolan; ett exempel är Luxemburg. Visst har vi efterlyst konsensus om skolan, men när den i dag verkar vara på plats blir man tveksam. Det gäller också att välja rätt väg. Ska vi lita på OECD eller på Reinfeldt och Löfven?

Prata inte bara om att höja lärarnas löner och status, gör det också på bästa och klokaste sätt. I början av 1960-talet hade en adjunkt en lön som motsvarade en riksdagsmans, i dag motsvarar den hälften. Ett bevis om något på samhällets förändrade syn på lärarprofessionen.

 

Förhoppningsvis förpassas Mats Ekholms och Hans-Åke Scherps uppfordrande förmaningar att läraren ska stå vid sidan om och ingripa – emellanåt – till pedagogikens skamvrå. Gärna i sällskap med all överdriven dokumentation.

Platser till lärarutbildningar har stått tomma. Detta måste ändras. En sådan intellektuell kapacitet som författaren Per Olov Enquist kom inte in när han i mitten av 1950-talet sökte till lärarutbildningen vid Folkskoleseminariet i Umeå; han placerades som åttonde reserv och valde att i stället börja gymnasiet i Skellefteå. Hur det gick sedan är en annan historia.

 

Kurt Bäckström

Tidigare adjunkt och vid Högskolan i Skövde ansvarig för nationell och internationell fortbildning för lärare och skolledare

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!