Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Jag tar inte ned skylten

Foto: Michaela Hasanovic

"Det är inte mitt fel att vissa är födda med otur. Det är bara flyktingarnas otur att de råkar vara födda i den delen av världen. Varför ska vi svenskar behöva betala för att vi har haft tur?" Så föll orden i telefon häromdagen.

Där och då var jag tvungen att dra en gräns i samtalet och markera tydligt att jag inte håller med.

Var går din gräns? Runt om i Sverige har flyktingfrågan blivit ett hett samtalsämne. Samtal som sätter våra egna värderingar på prov.

Under hela hösten har skylten med orden "Jag vill hjälpa" prytt min profilbild på Facebook med orden. Det var när flyktingkatastrofen och bilden av lille Alan Kurdi liksom flyttade in i våra vardagsrum och därmed in i våra hjärtan som många med mig kände ett reellt behov av att hjälpa men också ett behov att manifestera vårt engagemang via till exempel sociala medier. Bilden av det lilla döda barnet med sina springskor fortfarande på fötterna väckte en enorm känslostorm. Hela Sverige skramlade tillsammans och runtom i landet jobbade volontärer mer eller mindre dygnet runt för att ge alla som korsade vårt lands gränser ett värdigare mottagande.

Sedan dess har det blivit ett kallare klimat. Det är fortfarande många som vill hjälpa och som arbetar hårt för att få flyktingmottagandet att fungera men det enorma engagemanget, insamlingsgalorna och den stora uppslutningen kring de ideella organisationerna har hamnat i skuggan när realpolitiken tagit över.

 

Vad händer egentligen med våra inre gränsdragningar när nationerna runt omkring oss skärper sina gränser? Vid middagsborden, festerna och runt kaffeborden på jobben är flyktingfrågan ett allt vanligare samtalsämne. Hur hanterar vi själva diskussionen kring flyktingvågen. En diskussion där de enkla svaren ofta blir problematiska. Diskussioner där ställningstaganden blir nödvändiga.

Men hur står man upp för en stark åsikt när man i vanliga fall mest kanske sitter och pratar om vädret, den senaste matchen eller om bönderna fann kärleken den här säsongen på TV4?

När de starkt polariserade åsikterna kring var gränserna egentligen går har flyttat från nätet och in till fikarummen. De där obekväma samtalen där man inte bara kan humma med utan känner att man kanske måste argumentera, markera, ta ställning men också vara beredd på att lyssna, våga ompröva och förstå den andras synpunkt.

Själv var jag nära att ändra min profilbild häromdagen. Tänkte att det var dags. Hur länge är det vettigt att ha en kampanjskylt över halva sitt ansikte? Och vem bryr sig ändå? Men så tänkte jag efter och insåg att det är just därför den måste vara kvar ett bra tag till. För vi får inte glömma. Vi får tappa bort vår medmänsklighet i tider då det är lätt att fastna i sifferexercis och volymdiskussioner. Hur Sverige och Europa hanterar den rådande flyktingkrisen är en politisk fråga värd att diskuteras, vridas och vändas på och bråkas om.

Men vår medmänsklighet, vår syn på de mänskliga rättigheterna och förståelse för andra människors fasor , den måste stå fast.

De värderingarna kan inte vara uppe till diskussionen eller debatt.

Så jag behåller skylten. Ett bra tag till.



#jagvillhjälpa är GT:s och Röda Korsets gemensamma kampanj till förmån för människor på flykt.