Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

De apatiska barnen – fanns de och finns de?

Trots flera års träget arbete för med barn med uppgivenhetssyndrom, så kallade apatiska, så hörs ändå ofta frågan: finns det sådana fortfarande och var inte det en myt?

Kanske behövde asylpolitiken för tio år sedan skapa en sådan myt för att inte vidgå hur smärtsam asylsökningen kan bli för en redan hårt prövad familj. Barn som påverkats av egna svåra upplevelser och övergrepp i hemlandet eller under flykten och asylprövningen kan gå in i tillstånd av total bortvändhet, tystnad och borttynande.

 

Tillståndet finns väl belagt tidigt i den medicinska litteraturen. I Läkartidningen var man redan 2008 på det klara med predisponerande, utlösande, uppehållande och läkande faktorer. Alla ännu giltiga. Bland dem noteras: asylprocessen med lång väntan, avslag i kombination med upplevelse av allvarligt hot vid återvändande. I början av seklet ställde dock faktaförvanskningar till med mycken oreda och många traumatiserade barn fick lida i onödan. Gellert Tamas skrev 2010 att under 2003–2005 lyftes tjugotalet barn som tappat livsviljan ur sina svenska sängar för att dumpas på flygplatser världen runt.

 

Mellan 2007 och 2008 noterade Röda korsets Behandlingscenter för krigsskadade och torterade, RKC, i Skövde en tillströmning av familjer där något barn var apatiskt. Verksamhet med prevention, tidig upptäckt, stöd och behandling för 15 familjer sattes i gång. Samtliga deltagare beskrev efter projektet en klart positiv förändring som ett resultat av insatserna. I slutrapporten underströks vikten av samarbete och ansvarsfördelning mellan BUP, kommun, Migrationsverket, vårdgivare och RKC.

Bland annat tack vare detta projekt och andras insatser vet vi numera bättre vilka barn som är i riskzonen och vilka faktorer som är avgörande. Nu är det inte heller längre tillåtet att avvisa barn med uppgivenhetssyndrom till ett hemland som saknar kapacitet att hjälpa.

 

Vem bär då det yttersta vårdansvaret för dessa barn? I en vägledning från socialstyrelsen, Barn med uppgivenhetssyndrom - En vägledning för personal inom socialtjänst och hälso- och sjukvård (Socialstyrelsen 2013) ges svaret att kommunernas socialnämnder ytterst ska ansvara för barnen.

Med detta besked, med erkännandet RKC Skövdes arbete fått samt med en nyutkommen handbok, Från apati till aktivitet, Henry Ascher & Anders Hjern, redaktörer (Studentlitteratur 2013), kan förvirringen runt de apatiska barnen äntligen bli historia. Fast en krigshärjad värld säkert fortsätter producera flyktingar och barn med djup migrationsstress fortfarande kan gå in i livshotande vanmakt må svaret på människors frågor nu bli: De apatiska barnen fanns och finns tyvärr ännu – men det har gått framåt med lagar, samverkan, kunskap och behandling!

 

Lotta Hedström

Vårdenheten Svenska Röda Korset