Csaba Perlenberg
Till sist gick det inte längre. Oppositionsledaren i Göteborg, Jonas Ransgård, kliver av på tröskeln till maktskifte i Göteborg. Inför utsikten att bli utmanövrerad och bortröstad av den falang som Hampus Magnusson lett inför och efter valresultatet, valde Ransgård att regissera sin egen avgång genom att under onsdagen meddela att han avböjer omval som gruppledare för Göteborgsmoderaterna.
Därmed kommer nästa kommunstyrelseordförande i Göteborg inte att heta Jonas Ransgård.
Med ett lokalt valresultat på 14,5 procent är det knappast överraskande men mycket beklagligt. Bakom sig har Ransgård en lyckad mandatperiod i opposition där Moderaterna tillsammans med Liberalerna och Kristdemokraterna släpat det rödgröna minoritetsstyret efter sig in i framtiden. Men att oppositionstiden under Jonas Ransgårds sammanhållande ledning gett göteborgarna ett av landets starkaste oppositioner med flera viktiga segrar både för frihet men även mot kommunalt slöseri betydde föga på valnatten. I stället var det Demokraterna som lyckades alstra en avsevärd del av det missnöje som alliansen borde ha varit bättre på att göra sitt till och rikta till en tydlig alliansseger.
Möjligen har Jonas Ransgård varit för framgångsrik som oppositionsledare, på bekostnad av Moderaternas profilering. Samtliga övriga lokala alliansledare vittnar om att Ransgård varit kittet som hållit ihop fyra partier som inte automatiskt alltid drar jämnt. Därutöver har Jonas Ransgård agerat krockkudde mellan den mer hårdföra falang som partikamraterna och oppositionsråden Hampus Magnusson och Axel Josefson gett uttryck för, och de mer liberala och humanistiska värden som Liberalerna och Kristdemokraterna i Göteborg konsekvent stått upp för.
Moderaternas urusla valresultat kan inte enkom lastas på Jonas Ransgård. Partiet gick i sluttampen fram som mångt och mycket två helt separata partier med två direkt motstridande budskap till väljarna. Medan Jonas Ransgård företrädde en hoppingivande och framåtsyftande kampanj, gick Hampus Magnusson och Axel Josefson fram med betydligt hårdare framtoning. Slöjförbud i förskolor och grundskola, rivningshot mot Vårväderstorget, flyktingstopp samt tiggeriförbud var utspel som förvirrade väljarna.
Varken Ransgård eller Magnusson/Josefson-falangen har heller lyckats entusiasmera den borgerliga väljarkår som lyfte fram Demokraterna till ett historiskt valresultat. Jonas Ransgård har också pressats hårt mellan å ena sidan ett externt tryck från Demokraterna, och ett internt tryck från Magnusson och Josefson.
Moderaterna har framöver ett tydligt val att göra. Gruppledarvalet är inte främst ett personval utan ett inriktningsbeslut om vilket parti Moderaterna i Göteborg vill vara. Den person som väljs att leda partiet framöver är inte bara en kandidat till att ta över som kommunstyrelseordförande - vederbörande ska även ena tre övriga allianspartier samt troligtvis även Demokraterna.
Arvet efter Jonas Ransgård måste värnas. Den borgerliga sammanhållningen är A och O. Utan alliansen är Moderaterna bara ett fjortonprocentsparti.
Med 336 av 351 valdistrikt räknade var Jonas Ransgård på onsdagskvällen den mest personkryssade moderaten i Göteborg med 5,24 procent av de moderata rösterna.
Csaba Bene Perlenberg är fristående kolumnist på GT:s ledarsida.