Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Csaba Perlenberg

Sven Wollters kamp är över

Sven Wollter var en idog förkämpe för 1900-talets största förtryckarideologi.Foto: CORNELIA NORDSTRÖM
Csaba Bene Perlenberg, fristående kolumnist på GT:s ledarsida.Foto: NORA LOREK

Göteborgssonen Sven Wollter har somnat in. Skådespelaren måste dock bli ihågkommen för mer än de stora rollerna och de välförtjänta applåderna. Det politiska engagemanget för en förtryckande ideologi kan aldrig bortglömmas.

Detta är en opinionstext av Csaba Bene Perlenberg, fristående medarbetare på ledarsidan. GT:s politiska hållning är liberal.

OPINION. En stor Göteborgsprofil är död. Mannen med den skorrande rösten, en gång och kanske för evigt Sveriges sexigaste man, en av den svenska scen- och filmkonstens allra största, har tagit ett steg tillbaka på scenen och låtit den eviga ridån falla. Ekot av de välförtjänta applåderna kommer fortsätta att vara i ständig rörelse, så även in till den stängda logen.

Sven Wollters betydelse för Göteborgs teaterliv i synnerhet och stadens kulturliv i allmänhet går inte att överskatta. Vart han än i världen hamnade var Wollter en stolt göteborgare - med den hedern. Senast han stod på scen på Göteborgs Stadsteater var för fyra år sedan i form av ett sista avsked av sin hemmascen i uppsättningen av Henning Mankells ”Driving Miles”. Kärleksförklaringen till Göteborg, teatern och publiken var total och ömsesidig. 

Sven Wollters hunger för att uttrycka sig och tycka till är väldokumenterad. 

Så sent som i somras deltog han i ett upprop på GT Debatt till försvar för Sjömanskyrkans framtid: ”Många är vi kulturarbetare som uppträtt, medverkat och deltagit i Sjömanskyrkans verksamheter genom åren och kunnat glädja oss av den respons som vi fått genom våra kulturarrangemang av besökare och publik” skrev han tillsammans med bland annat Tomas von Brömsen och Ulla Skoog.

Att använda sitt namn till diverse upprop och ställningstaganden var inget ovanligt för Sven Wollter. 2011 tog han till orda vid en manifestation för ombyggnadsplanerna för Slussen i Stockholm. 

 – Jag är göteborgare och då borde man kanske inte stå på den här platsen och yttra sig i den här frågan. Men min uppfattning är att det här en nationell fråga, sade han då.

Och förra året anslöt Wollter till 170 andra kulturpersonligheter på Aftonbladet Debatt som protesterade mot Eurovision i Israel.

Solidariteten med det ena och det andra var en alltjämt närvarande ådra hos Sven Wollter. Men grundengagemanget var partipolitiskt: Partikortet hos det svenska Kommunistiska partiet bars med stolthet och passion. 

Wollter tillhörde en generation vars relation till kommunismen var okomplicerad, kompromisslös – och skamlös. Den yrkesmässiga starten inom Göteborgs teatervärld på 1960-talet var i allra högsta grad en, för den tiden, självklar sammanblandning av det konstnärliga och det politiska. Själv beskrev han det med närmast nattsvart tydlighet då han för några år sedan skrev om sitt politiska väsen, då som nu, på Aftonbladets kultursida: ”Vi såg vänstern som optimistisk och framåt och vi såg högern som pessimistisk och bakåt. Vi hade rätt förstås, då som nu, och lik förbannat håller det på att gå åt helvete. Kan någon förklara varför”.

Ja, varför?

Man skulle kunna tro att just en person som verkat under kommunismens starkaste och mest brutalt framgångsrika tidevarv, när Järnridån förslavade människor och förvägrade dem deras frihet, också skulle vara dess största motståndare. Men icke. I stället längtade till och propagerade Sven Wollter för kommunismens totalitära system.

Som skådespelare och konstnär har man nyfikenhet, öppenhet och ärlighet som konstant närvarande arbetsredskap. Att vara inkännande gentemot andra människors utsatthet och att ge röst åt de som inte alltid har förmåga eller möjlighet att kunna tala för sig själva är grundbultar i ens yrkesmässiga gärning.

Medan Wollters egna skådespelarkolleger bakom Järnridån ägnade hela liv och yrkesgärningar åt att längta efter den konstnärliga frihet och möjlighet att skapa sig samma rikedom som Wollter själv åtnjöt och lyckades arbeta sig till, drömde Sven Wollter om det system som andra tvingades genomlida levande mardrömmar med.

I en konfrontation om Wollters medlemskap i svenska Kommunisterna krävde programledaren Anna Hedenmo svar av honom. I ett segment av ”Min sanning” med Wollter som gäst är han lika undanglidande som han är tydlig. Sven Wollter ska ha en eloge för att han erkänner att han inte kan försvara Josef Stalins ”paranoida period mot slutet”. Men det är också den enda ursäkten som ges.

 – Kommunismen har inte förstört nånting, menade Wollter bland annat, innan han fortsatte:

 – Jag har naturligtvis tänkt över det här. Jag är inte medlem i det här partiet av slapphet eller för att jag inte vågar gå ur.

Sven Wollters politiska engagemang i Kommunisterna var knappast grundad i en romantiserad nostalgi. Det var i allra högsta grad dagspolitiskt. Så sent som 2018 åkte han land och rike runt i en valkampanj för Kommunisterna och frontade även partiets valfilm med sin stämma som berättarröst: ”Det de kallar för frihet känns allt mer som ensamhet”, mässade Wollter. 

Detta för ett parti som har det inskrivet i partiprogrammet att ”arbetarklassen och dess förbundna måste vara förberedda på väpnad kamp” och att den socialistiska demokratin ”varken utesluter eller förutsätter flerpartisystem”.

För femtio år sedan var vi några stycken som ville förändra världen. Vi misslyckades med detta”, skrev Wollter i tidigare nämnda text på Aftonbladet Kultur. För detta misslyckande, och för Sven Wollters stora konstnärskap, ska vi alla vara mycket tacksamma.

 

Csaba Bene Perlenberg är fristående kolumnist på GT:s ledarsida